Prideparaden – maktens tummelplats


Sextiotalet är det decennium som med nya preventivmedel, framför allt p-pillret, gör det möjligt att koppla loss sexualiteten från barnalstringen. Sex har man för att det är skönt, det är en drog och ett njutningsmedel som inte längre är förbehållet dem som är gifta med varandra. Släpp knullandet loss, det är vår!

Begreppet Pride dyker upp i homosexuella aktivistkretsar i Los Angeles på sextiotalet: Personal Rights in Defense and Education (förkortas PRIDE). De såg sexuell mångfald som något positivt och tyckte att bögarna inte skulle dölja, utan tvärtom framhäva och vara stolta över sin sexuella läggning.

I Sverige började demonstrationer dyka upp i början av 1970-talet men det tog lite tid innan de omvandlades till en karneval. Genombrottsåret är 1998, då Stockholm blev värd för Europride och bildade Stockholm Pride.

Paraden finns nu i många länder, till och med där man knappast trodde det var möjligt, som i Vietnam och Burma. Inte så förvånande är den däremot inte välkommen i muslimska länder. 2017 gjordes ett försök i Beirut, men hot kom både från muslimer och från Libanons polis.

Prideparaden är en karneval. Förespråkarna säger att den anarkistisk, respektlös och kul – något som man ska bli glad av. Motståndarna menar att Pride-paraden är en uppvisning i dåligt omdöme, bristande moral och avsaknad av självaktning. De ser också Pride som en attack på ett väl fungerande samhälles viktigaste fundament: kärnfamiljen.

De ”riktiga” karnevalerna är en katolsk fest, innan fastan inleddes (Innebörden i begreppet Karneval är att man tar farväl av köttätandet). Det gällde att frossa, men karnevalen var också ett tillfälle då man ostraffat kunde visa vad man tyckte om överheten. Frihetstemat är den gemensamma nämnaren med Pride-paraderna. Bara det att Pride inte revolterar mot makthavarna utan mot de sexuella konventionerna Till exempel var Kjell Rindar en av dem som invigningstalade på Pridefestivalen 2011. Fria Tider skrev:

Men Rindar är inte vilken RFSL-lobbyist som helst. Under sin tid som ordförande för den tungt skattefinansierade organisationen arbetade Rindar från ledande ställning aktivt för att avskaffa byxmyndigheten och göra pedofili både lagligt och rumsrent. Så sent som 1999 talade han sig varm om sexförhållanden mellan småpojkar och äldre män. Trots att informationen fanns lättillgänglig mörkades Rindars förflutna helt i svensk media.

Sedan kan man ju undra om Pride alls behövs i ett land som Sverige, där folk inte har problem med andra människors sexuella läggning, så länge den inte körs upp i ansiktet på dem. Det är lätt att vara ”balla perversa gänget” när det inte kostar något. En kommentar på Flashback:

Jag tycker själv det är lite roligt hur pass många konservativt kristna ritualer och metoder som den här rörelsen har anammat utan att märka det själva. I just Sverige har man alltid haft ett behov av att evangelisera och missionera ut i världen, och här är både Pride och den relaterade miljöextremismrörelsen exempel på detta. Sen kan jag tycka att det är en något kontraproduktiv strategi att figurera offentligt i läderremmar och kuken i vädret som en jävla julgran full av piercingar, om man ska visa att homosexualitet är normalt och naturligt.

Jag håller med, det är förbryllande. Om man strävar efter att normalisera HBTQ-rörelsen – som det ju numera heter – så är kanske inte den bästa idén att lägga beslag på det offentliga rummet med diverse extrema yttringar. Som en annan Flashbackkommentar lyder:

Om de nu säger sig vara till för hbtq-rörelsen och deras ”kamp för rättigheter” undrar jag hur fan de tänkte sig att detta Sodom och Gomorra-spektakel ska få någon vettig människa att respektera folk som beter sig som idioter och perversa pederaster?

Jag kan också undra över banden mellan olika sexuella läggningar. Vad har en homosexuell gemensamt med en transa eller en asexuell? Som en annan kommentar på nätet lyder: ”Det är som att prata om den diskriminerade hund+katt+gris+apa-gruppen.”

Visst, det är populärt att titta på Prideparader, åskådarmassorna är enorma, i synnerhet för Stockholm Pride. Lika bra gick det inte med försöket att anordna en prideparad i Tensta/Rinkeby. Tanken var att muslimer, med sitt absoluta homosexförbud, var de som först borde utsättas, inte frisinnade svenskar. Men den paraden, liksom den i Beirut, kvävdes i sin linda.

Det allra mest förbryllande är emellertid att Prideparaden över hela världen har blivit den västliga politiska elitens lekstuga. I USA stöds den exempelvis av Joe Biden och i Kanada av premiärministern Justin Trudau. Det är förbryllande, dels med tanke på att det är sexuella avvikelser som är huvudtemat, men också att Pride ju ytterst är en proteströrelse. Den vänder sig mot dem som har makten.

Trots att Stockholm Pride är ekonomiskt lönsamt, så får de bidrag av skattepengar. Sommaren 2018 meddelade Expressen att ”kärleksfesten” det året beräknades omsätta mer än 17 miljoner och trots att den föregående år gått med över en miljon kronor i vinst, så fick arrangörerna båda åren ett bidrag från Stockholms stad på 400 000 kronor. Sedan 2008 hade Stockholm Pride fått totalt fem miljoner kronor i marknadsföringsstöd, med följande motivering:

Av erfarenhet vet vi att stora och internationella evenemang stärker stadens attraktionskraft både för invånare och för turister, säger Caroline Strand vid Stockholm Business Region, en del av Stockholms stad.

Det som händer är ingenting mindre än en politisk kidnappning. Prideparaden utrustas med en egen värdegrund och blir till maktens egen tummelplats. Det betyder bland annat att Sverigedemokraterna inte är välkomna, eftersom de inte anses ha den rätta värdegrunden. Därmed flaxar frihetstemat iväg. Bara de som delar HBTQ-rörelsens vänsterperspektiv är välkomna. Nyheter 24 anser att skattefinansieringen bör strypas och skriver:

Det som tidigare smugit sig på sker nu helt öppet. Yttrandefriheten stryps inom ramen för trånga åsiktskorridorer där den som inte anses passa in i en luddigt formulerad ”värdegrund” stängs ute. Menings-och åsiktsutbytet uteblir. Den som avviker från det som man förväntas tycka stängs ute, eller rent av mobbas. Plötsligt är andra värden inte längre någonting värt. 

Mest upprörande var kanske att Medborgerlig Samling, som ville delta och som dessutom hade en homosexuell ledare, inte var välkomna. De ansågs inte heller ha den rätta värdegrunden. I Expressen kunde man läsa:

Är det en politisk rörelse eller är det endast en neutral symbol för människors självklara rätt till att älska vem man vill? Tyvärr har olika arrangörer valt att politisera verksamheten. Genom att mobba och åsidosätta människor enbart på grund av deras politiska hemvist har man implicit tagit politisk ställning. Pride har i flera fall förvandlats från något som skulle förena alla, oavsett politiska ståndpunkter, till en politisk aktör. En politisk aktör som medvetet försökt tränga bort dem som upplevs ha ”fel” åsikter, i en sann exkluderande agenda.

En av få kritiska röster inom etablissemanget är Magnus Åhammar, rådman vid Förvaltningsrätten och Migrationsdomstolen i Stockholm.
I Dagens Juridik kommenterar han i maj 2018 att alla tingsrätter i Stockholmsregionen och Förvaltningsrätten i Stockholm ska delta i Prideparaden. Eftersom domstolarna rekryterar nämndemän också från Sverigedemokraterna menar han att rättsväsendet inte kan delta i en politisk manifestation, där inte alla riksdagspartier är välkomna:

Domstolarnas värdegrund bottnar i de bestämmelser som styr vår verksamhet. Vi ska i enlighet med vårt uppdrag inom vår parlamentariska demokrati vara opartiska, beakta allas likhet inför lagen samt döma efter Sveriges lag och laga stadgar. Någon annan värdegrund har vi inte. Vi kan inte ha en värdegrund som kan godta ett uteslutande av delaktighet från ett riksdagsparti. Våra nämndemän nomineras av alla olika partier. Allmänhetens förtroende för domstolarna är viktigt ur ett samhällsperspektiv. Alla som vänder sig till domstolarna ska kunna lita på att vi inte har tagit ställning till vissa frågor på förhand.

År 2019 var den politiska uppslutningen kring Stockholm Pride total. Statsminister Stefan Löfven deltog visserligen inte, men det hade han gjort året dessförinnan. Alla partiledare, utom Jimmie Åkesson deltog, även om Ulf Kristersson hade skadat foten och därför tog sig fram på en elmoped. Ebba Bush Thor deltog också och lyckades på Instagram motivera sitt deltagande med följande klyscha: ”Jag kommer att gå i Stockholm Prideparad för att manifestera för alla människors lika och okränkbara värde.” Överbefälhavarens motivering tog nog ändå priset, i varje fall för mig som trodde att Försvarsmaktens uppgift var att försvara Sverige i händelse av krig: ” Jag tycker alla som på något sätt deltagit gjort ett mycket bra arbete med att sprida kunskap om vad vi som myndighet står för.” Inte mindre än 150 anställda, frivilliga och rekryter slöt upp bakom överbefälhavaren. Också Hemvärnet deltog, dels med ett värdegrundsseminarium, dels i själva paraden.

År 2020 gjordes Prideparaden i Stockholm digital och inleddes av ingen mindre än kronprinsessan Viktoria. År 2021 i augusti planeras Word Pride att hållas i Malmö. Där finns bland annat något som kallas för ”Barnens Pride” och som beskrivs på följande sätt på Malmö stads hemsida:

Lördagsplatsen är för Barnens Pride. Med hjälp av lek, workshops, film, samtal och mycket mer vill Copenhagen 2021 i Malmö måla upp en öppen och tillåtande miljö där barnets bästa alltid ligger i fokus.

Det blir inte första gången. Två år tidigare bjöd Barnens Pride både på Lady Busty och Miss Shameless, som båda enligt Malmö Pride brann för att nå ut med normkreativitet och visa allas lika värde. Samtliga riksdagspartier, utom Sverigedemokraterna, stöder Malmö stads beslut att finansiera World Pride med 30 miljoner. Utrikesminister Ann Linde(s) har spelat in en hälsning:

Detta är en dag för att hylla mångfalden och allas rätt att vara stolta över vem man är, att definiera sin egen identitet och att älska vem man vill. Sverige fortsätter att vara en stark röst för mänskliga rättigheter, oavsett ens sexuella läggning eller könsidentitet.

Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen(mp) vill inte vara sämre. Hennes hälsning lyder:

När auktoritära krafter vill trycka tillbaka redan erövrade mänskliga rättigheter ska vi istället stärka respekten för de mänskliga rättigheterna ytterligare. Alltför många hbtq-personer är tvungna att dölja vem (läs: vilka) de är. Jag vet själv, som bisexuell, hur det känns och mitt eget land Sverige har fortfarande mycket kvar att göra. Vi ger oss inte innan alla hbtq-personer i världen kan leva sina liv i frihet.

Bra Åsa! Den humanistiska stormakten slår till. År 2022 i Beirut, eller kanske i Riyadh? Finns det i Sverige någon starkare godhetssignalering än Prideparaden?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.