Cancel Culture à la Po Tidholm

Thomas von Wachenfeldt heter en hälsingemusiker som bland annat spelar fiol och är riksspelman. Han försörjer sig som universitetslektor i musik vid Umeå universitet. På nationaldagen i år fick han ”Nationaldagspriset” på 20.000 kronor av Svenska kulturstiftelsen, ett nytt initiativ. När man googlar stiftelsen presenteras den helt neutralt, det är inget särskilt med den. Går man till Katerina Janouch blogg får man lite mer kött på benen. Där kan man läsa att stiftelsen ska verka för bättre möjligheter och villkor för de kulturutövare som inte känner sig bekväma med kulturvänsterns antinationalism. Ordförande är Richard Sörman, docent i romanska språk. Katerina Janouch intervjuar honom och han säger:

Att vi nu behöver en liknande stiftelse i Sverige har dels med invandringen att göra, dels med globaliseringen. 25 procent av Sveriges medborgare har idag utländsk bakgrund och andelen ökar. Vill man tro på en möjlig integration av de som kommit hit måste man också tro på existensen av en svensk majoritetskultur. Vad ska de som kommer annars integreras till? En majoritet av invandrarna vill nog förresten att Sverige ska vara Sverige. Det är jag ganska övertygad om. När det gäller globaliseringen är det många av våra ungdomar som konsumerar all sin kultur på internet. Där kan de lyssna på koreansk pop och titta på amerikanska tv-serier. Det är så det ser ut idag. Vad vi kan göra är att försöka skapa ett större intresse för det svenska. Drömmen är förstås att det ska bli inne att vara svensk igen, att det blir inne att äta svensk mat och lyssna på svensk musik.

Nu blir det fart på journalisten Po Tidholm, som skriver om landsbygd och bland annat är medarbetare i Dagens Nyheter. Han är PK-aktivist och skriver i en krönika i tidningen Hela Hälsingland att den hälsingska folkmusiken blir ett brunt slagträ i nationalisternas kulturkrig. Thomas von Wachenfeldt svarar att han inte på något sätt har tagit politisk ställning och att också Svenska kulturstiftelsen, som delat ut priset, är politiskt obundna. Tidigare, när han var centerpartist, har han också fått pris, det socialdemokratiska Kenth Högström-priset som Mona Sahlin delade ut. Po Tidholm ger sig emellertid inte utan delar ut ännu en snyting:

Den stiftelse som delade ut pris till von Wachenfeldt på nationaldagen är utan tvekan högerextrem, vilket framgår med all önskvärd tydlighet vid en snabb googling och en titt på stiftelsens egen lanseringsvideo. Den är mycket lätt att hitta. Där luftas bland annat tankar om ”folkutbyte” – en teori lanserad av vit maktrörelsen som i korthet går ut på att inflytelserika judar orkestrerar en migration från muslimska länder i syfte att riva ned den kristna västerländska civilisationen.

Jag har sett de tre videos som presenterar Svenska kulturstiftelsen. Där talas om att den svenska kulturen är hotad och behöver värnas, men det politiskt infekterade begreppet ”folkutbyte” finns inte med, inte ens som en antydning. Det finns inte några ”högerextrema” signalord överhuvud taget, det är helt enkelt en stödförening för svenskhet, på samma sätt som det finns ett antal föreningar som stöder minoritetskulturer i Sverige. Bakom stiftelsen ligger Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism, som också finansierar Mattias Karlssons tankesmedja Oikos. Sverigedemokraterna finns således i bakgrunden, men det är alltså ett rätt stort avstånd mellan politiken och stiftelsen. Att Sveriges tredje största riksdagsparti verkar för svensk kultur, det kan nog bara framstå som en skandal på den svenska kulturarenan, totalt dominerad som den är av vänsterliberalism – med betoning på vänster.

Ingen av de tre videos som presenterar Svenska kulturstiftelsen har fått över tusen visningar, så det är knappast någon aktivistisk rörelse det handlar om. Och det där med vit makt och judar är en verkligen en skändning utan någon som helst grund. Jag har också fått veta att Po Tidholm går in i olika Facebook-grupper och brunmålar Thomas von Wachenfeldt. Helst ser nog Po Tidholm att Thomas von Wachenfeldt förlorar sitt jobb vid Umeå universitet. Ett Facebook-drev kan vara nog så drabbande som ett drev i medierna.

Tevekanalen Riks, som drivs av Sverigedemokraterna, uppmärksammade priset, gratulerade pristagaren och gjorde en intervju med honom. När jag ser den har den drygt niotusen visningar, 947 gillanden och 13 tummen ned. Jag läser de snälla, glada och positiva kommentarerna, det är mest grattis för hela slanten, men så stannar jag upp för en som visar hur infekterat det är: ”Intressant att pristagaren inte nämnde detta fina pris på sin Facebooksida”. Inte heller har någon etablerad kulturplattform uppmärksammat priset. Sådant kan inte svenska kulturnyheter informera om.

Det överraskar mig inte att Po Tidholm fortsätter att agera gränspolis i en stort uppslagen artikel på DN kultur.

Där skriver han sarkastiskt att nationalisterna fått det repressiva kulturklimatet på hjärnan. Han tycks inte vara medveten om att hans skändning av både Richard Sörman och Thomas von Wachenfeldt utgör en bekräftelse på att det förhåller sig just på det sättet. Po Tidholm skriver:

Sörman målar upp en bild av ett repressivt kulturklimat där de avvikande tystas och majoritetskulturen är på väg att marginaliseras av invandring och globalisering. Den kulturpolitik som administreras inom ramen för Riksantikvarieämbetet, Kulturdepartementet, museivärlden och utbildningsväsendet misstänkliggörs och döms ut. Sverige har en ”udda och utsatt kultur” och har blivit ett land präglat av ”oikofobi” – de akademiska nationalisternas favoritord – kort sagt ett land som föraktar och förnekar sin egen kultur.

Såsom en typisk representant för PK-eliten vet Po Tidholm ingenting om hur Sveriges demografi ser ut och förstår därför inte att Richard Sörmans varning för att den svenska befolkningen om femtio år kan vara en minoritet i sitt eget land, både har ett vetenskapligt underlag och är trolig, om den nuvarande massinvandringspolitiken fortsätter. Han upprepar också sin beskyllning om antisemitism, vilket är en ren och skär lögn. Det är tydligt att alla medel är tillåtna, när det gäller att tysta dem som vill värna om svensk kultur.

Thomas von Wachenfeldt har skänkt pengarna vidare till Barncancerfonden, i ett försök att rädda sin heder. Hur det går vet jag inte. Drevet går just nu. Jag kan bara konstatera att det inte är Thomas von Wachenfeldt som är extremisten, det är Po Tidholm.

Sveriges kulturliv är den överlägset mest politiskt korrekta och skoningslösa offentlighet som Sverige har. Här skulle ju annars kunna finnas ett antal dissidenter och intellektuella sanningssägare av Vilhelm Mobergs slag. Men det är knäpptyst. Däremot är Leninpriset, som hyllar en av världshistoriens värsta banditer och folkmördare, i stort sett OK i det svenska kulturlivet. 2013 tackade dock författaren Susanna Alakoski nej till Leninpriset, eftersom hon inte ville förknippas med ”totalitära ideologier eller regimer”. Men hon är ett undantag. Så tänkte varken Mattias Gardell, Jan Guillou, Sven Wollter, Göran Therborn, Maj Wechselmann, Roy Andersson, Stefan Jarl, Mikael Nyberg, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall, Mikael Wiehe, Kajsa Ekis Ekman eller Nina Björk, som alla har fått sina pengar för att hedra Lenin. Jag funderar på om Po Tidholm skulle tacka ja och håller det inte för otroligt.

Po Tidholm finns med i den ena av mina båda kommande två böcker om PK-folket, detta rövarpack som kidnappat Sverige. Han ska inte komma undan!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.