Samhällskollaps


På svenska använder vi ordet samhälle såväl för orter som sociala gemenskaper, liksom vi kan tala om ”det svenska samhället”. Emellanåt kallas också staten för samhället. Denna otydlighet smittar av sig på begreppet samhällskollaps” – vad är det egentligen som slutar fungera när samhället kollapsar? Är det som när DDR och Sovjetunionen kollapsade – det vill säga, det är staten som inte längre fungerar?

När totalitära stater tappar greppet över medborgarna ser vi det som positivt. Äntligen kan folk säga och göra saker som tidigare var förbjudna. Vem vill inte se staten i Belarus haverera? Och när stater stärker greppet om medborgarna är det negativt. Kina är i färd med att begränsa hongkongbornas frihet.

En samhällskollaps kan också bestå i att staten fortsätter att fungera, medan själva samhället kollapsar. Om staten inte längre kan upprätthålla sitt våldsmonopol, får det förfärande konsekvenser för samhället, men inte nödvändigtvis för staten. Samhällskollapsen kan också bestå av en hyperinflation, vilket drabbade Jugoslavien. Zimbabwe, Venezuela och Libanon är andra exempel. Inte självklart för alla men för vanligt folk blir konsekvenserna katastrofala. När pengarna förlorar sitt värde kan den som inte har andra tillgångar, inte köpa nödvändiga livsmedel.

Nordkorea är ett kollapsat samhälle, med en stat som utövar stenhård kontroll över sin befolkning. När Sovjetunionen kraschade drabbades också den nordkoreanska ekonomin, som var beroende av det sovjetiska stödet. Efter Kim Il-sungs död 1994 och under de närmaste tre åren svalt mellan 600 000 och två miljoner människor ihjäl.

Av nyhetsrapporteringen framgår att landet nu återigen hotas av svält, utan att staten ens är i närheten av att kasta in handduken. I Västvärlden vet man inte hur allvarligt läget är. Det finns ingen insyn. Nordkorea är tömt på internationella diplomater och biståndsarbetare och den sista internationella FN-personalen lämnade landet i mars.

Yenomi Park heter en ung nordkoreansk avhoppad kvinna som år 2015 gav ut sin berättelse om Nordkorea och hur hon lyckades ta sig därifrån, först till Kina och därefter över Mongoliet till Sydkorea, för att efter några år flytta till USA. Hon är när detta skrivs 27 år gammal och bor med sin man och sitt första barn i Chicago. Den bok där hon mycket trovärdigt beskriver livet i Nordkorea är också översatt till svenska: För att kunna leva – En nordkoreansk flickas resa till frihet (Massolit pocket 2015). Jag har läst den, eftersom jag är intresserad av hur det går till när stat och media hjärntvättar befolkningen – något som vi ju känner igen också från Sverige. Dock har vi ännu en bit kvar till den högsta divisionen, där Nordkorea spelar. Till hjärntvätten ska jag återkomma i en annan bloggtext.

Yenonmi Parks självbiografi tar inte upp hennes fyra år vid Columbia University i New York. Denna tid berättar hon om i en intervju som Jordan Peterson gjort med henne.

Hon konstaterar att det hon utsattes för där var ännu mera hjärntvätt, nu i form av politisk korrekthet. På en direkt fråga från Jordan Peterson om någon av de kurser hon läste var ren, i betydelsen fri från propaganda, svarade hon nekande. Jordan Peterson ser gråtfärdig ut, när hon berättar om förfallet vid ett amerikanskt elituniversitet.

Yenonmi Park är uppvuxen i staden Hyesan i Nordkorea. Den är ungefär lika stor som Uppsala och ligger vid Yaulufloden, som utgör gräns mot Kina. Vintertid är där svinkallt, temperaturen kan gå ner till minus 40 grader. Kanske är det bättre i dag, men när Yenonmi Park som trettonåring år 2007 flydde tillsammans med sin mamma, fungerade elen inte särskilt ofta. Hon skriver:

I vår del av Nordkorea var det vanligt att helt sakna elektricitet i flera veckor och rent av månader, och stearinljus var mycket dyra. Så vi lekte i mörkret. /…/ Eftersom det var så sällsynt med elektricitet i vårt grannskap blev människorna så glada att de brukade sjunga, klappa i händerna och tjuta när ljuset fungerade. Till och med mitt i natten brukade vi vakna för att fira. Ljuset var förstås aldrig på länge. När det fladdrade till och slocknade sa vi bara ”Ja, ja”, och somnade om.

Till och med när strömmen fungerade var spänningen mycket låg, så många familjer hade en spänningshöjare för att hjälpa till att driva elapparaterna. De där maskinerna började jämt och ständigt brinna, och en kväll mars hände det hemma hos oss medan mina föräldrar var borta. Jag var fortfarande mycket liten, och det enda jag minns är att jag vaknade och skrek medan någon bar iväg mig genom röken och lågorna.

Ovanstående två citat är smakprov på Yeonmi Parks prosa. Hon rapporterar oftast troskyldigt och direkt som ett barn, vilket hon ju faktiskt var när hon bodde i Nordkorea. Det är en stil som gör att jag orkar fortsätta att läsa om detta land, som med sina 25 miljoner invånare lever upp till beteckningen ”världens största koncentrationsläger”.

Yeonmi Park skriver, att när hon och hennes syster somnat brukade deras föräldrar ibland ligga vakna, sjuka av oro, och undra vad de kunde göra för att flickorna inte skulle svälta ihjäl. Svårast var det på våren, som i Nordkorea inte är det återfödelsens utan dödens årstid. Det är den tid på året då livsmedelsförråd är tömda och trädgårdarna ännu inte ger något att äta. Det är på våren som de flesta dör av svält. Några utdrag:

Det enda som var bra med våren var att vi inte behövde så mycket ved till bränsle och att vi kunde vandra bort till de låga bergen utanför staden och fylla magen med skalbaggar och vilda växter så att hungern inte kändes riktigt lika intensiv. Vissa växter smakade till och med gott, som vildväxande klöverblom.

Många barn gillar att jaga trollsländor; när jag fångade dem så åt jag upp dem. Pojkarna i vårt grannskap hade en cigarettändare i plast, och de lärde mig hur man lagar till ett trollsländehuvud över en öppen låga. Det gav upphov till en otrolig doft som påminde om stekt kött, och det smakade utsökt. Senare på sommaren rostade vi cikador, som ansågs vara en gourmeträtt. Ibland tillbringade min syster och jag hela dagen där uppe på åkrarna och försökte äta så mycket vi kunde innan vi återvände till vårt tysta, mörka hem.

I den fria världen drömmer barnen om vad de vill bli när de växer upp – om hur de kan använda sina talanger. När jag var fyra och fem år gammal var min enda ambition som vuxen att köpa så mycket bröd jag ville och äta upp alltsammans. När man jämt går hungrig är mat det enda man tänker på. /…/ Min syster och jag kom överens om att vi, när vi blev vuxna, skulle köpa bröd för alla våra pengar och äta ända tills vi var mätta. Vi grälade till och med om hur mycket vi kunde äta. Hon sa att hon kunde äta en hink bröd; jag sa att jag kunde äta tio. Om hon sa tio sa jag hundra! Jag trodde att jag kunde äta ett berg med bröd och aldrig bli mätt.

Den bästa dagen i månaden var Nudeldagen, då mamma köpte färska, fuktiga nudlar som tillverkades i en maskin i staden. Vi ville att de skulle hålla sig länge, så vi bredde ut dem på det varma köksgolvet för att torka. Det var som en högtidsdag för min syster och mig, eftersom vi brukade få ta några nudlar och äta dem medan de fortfarande var mjuka och ljuvliga. Under mina allra första år i livet, innan den värsta av hungersnödsperioderna, som drabbade Nordkorea i mitten av 1990-talet, slog klorna i vår stad, brukade vi dela nudlarna med våra kompisar när de hälsade på. I Nordkorea är det meningen att man ska dela med sig av allt. Men längre fram, när tiderna blev mycket svårare för vår familj och för landet sa mamma till oss att jaga bort barnen. Vi hade inte råd att dela med oss av någonting.

När jag läser det Yeonmi Park berättar om svält, blir samhällskollaps till ett skrämmande ord. Jag har använt det flera gångar i mina texter, som en varning för vad som väntar Sverige, om massinvandringen fortsätter. Men fram till nu har det bara varit ett ord utan egentligt innehåll. Kanske jag rentav föreställde mig att livet fortsatte ungefär som tidigare, efter en samhällskollaps? Nu inser jag att det kommer det inte att göra.

Kan en svältkatastrof också drabba Sverige? Svaret är ja, eftersom vi inte ens till hälften är självförsörjande när det gäller livsmedel. Vi ligger i dag långt sämre till än vi gjorde under andra världskriget, med sina matrestriktioner. Vår tids urbaniserade svenskar har inte en aning om vad svält är för något. Mat är sådant man köper för dagsbehovet, inte något som man lagrar upp i olika förråd. Och den som glömde att handla hem käk, kan alltid ta vägen över McDonalds eller den lokala pizzerian.

Stadsbor, det vill säga långt mer än hälften av svenskarna, odlar sällan något ätligt. Inte heller kan de räkna med att släktingar på landet ska hjälpa dem i orostider. Också släktingarna har flyttat in till stan. Så även om den odlade arealen inte minskar, så gör bönderna det – hastigt och drastiskt. I Sverige finns det ungefär 15 000. Jordbruket står för 1,5 procent av sysselsättningen och då är många av dem knappast bönder längre utan det handlar om rationellt jordbruk och boskapsskötsel, på vetenskaplig grund. Samma rationalitet och vetenskaplighet genomsyrar hela samhället.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.