Hjärntvätt


I sin bok En nordkoreansk flickas resa till frihet (Massolit pocket 2015) skriver Yeonmi Park att Nordkorea är en känslodiktatur. Med det menar hon att staten inte bara tvingar medborgarna till vissa beteenden medan den förbjuder andra, utan att staten också manipulerar medborgarnas känslor. Hon beskriver hur de i skolan sjöng sånger om Kim Jong II och hur hårt han arbetade. Han reste runt i landet för att träffa medborgarna och hjälpa dem till ett gott liv. Då åt han bara små risbollar och sov i sin bil. Gråtande sjöng barnen ”Snälla, snälla, käre ledare, vila ordentligt för vår skull!” Den enda äkta kärleken riktas mot den dynasti som består av de tre diktatorer som styrt Nordkorea i tre generationer. I dag är det Kim Jong Un som dyrkas.

I dokumentärer, filmer och föreställningar som sänds i den statsägda enda tv-stationen, förstärks denna dyrkan av landets diktator. Så fort ledarens leende bild dyker upp i tv-rutan hörs uppeldande sentimental musik i bakgrunden. I konfuciansk anda vördar nordkoreanerna sina fäder och dem som är äldre. I det kollektiva medvetandet blir Kim Il Sung en älskad farfar och Kim Jong folkets far. Yeonmi Park skriver ”En gång till och med drömde jag om Kim Jong II. Han log och kramade om mig och gav mig karameller. Jag var så glad när jag vaknade, och under lång tid var minnet av den drömmen den största glädjen i livet.” Om sin mamma skriver Yeonmi Park, att hon bara visste det som regimen lärde henne:

Hon hade en enorm känslomässig koppling till propagandan och trodde uppriktigt att Nordkorea var universums centrum och att Kim Il Sung och Kim Jong Il hade övernaturliga krafter. Hon trodde att Kim Il Sung fick solen att gå upp och att en dubbel regnbåge och en klart lysande ny stjärna på himlen utmärkte Kim Jong Ils födelse i stugan på vårt heliga berg Paektusan (i själva verket föddes han i Ryssland). Hon var så hjärntvättad att hon greps av panik när Kim Il Sung avled. Det var som om Gud själv hade dött. ”Hur kan jorden fortfarande snurra runt sin egen axel?” undrade hon. Fysikens lagar som hon hade studerat på högskolan övervanns av propagandan som hon hade drillats i under hela sitt liv.

Kim Il Sung hade övernaturliga krafter. Enligt en officiell biografi kunde han styra vädret med tanken, och under sina tre år vid Kim Il Sung universitetet skrev han 1 500 böcker. Till och med när han var liten var han en fantastisk taktiker. När han deltog i militärlekar vann alltid hans lag, eftersom han varje gång hittade på nya lysande strategier. Det skulle dröja många år innan Yeonmi Parks mamma insåg att Kim Sung och Kim Jong II bara var vanliga män som av Josef Stalin, deras sovjetiske förebild, hade lärt sig att få människor att dyrka dem som gudar.

Yeonmi Park beskriver också sig själv som hjärntvättad. Det är ett laddat ord, vars bakgrund är väl känd. Journalisten Edgar Hunter lanserade begreppet i början av 1950-talet för att beskriva hur amerikanska soldater i koreansk fångenskap bytte sida och bekände påhittade krigsbrott. Men det är tveksamt om ett sådant ”utbyte” fungerar. De ”hjärntvättade” soldaterna tog tillbaka sina bekännelser efter frisläppandet.

I dag används begreppet i en bredare betydelse. Den definition jag gillar bäst är att hjärntvätt står för människor som är så starkt indoktrinerade att de till och med agerar mot sina egna intressen. Då passar begreppet inte bara in på vad den nordkoreanska staten gör med medborgarna utan också på vad den svenska offentligheten gör med svenskarna. Vi dyrkar visserligen inte våra ledare, men det finns en annan känsloaspekt, den godhet som en majoritet av medborgarna riktar mot världens alla flyktingar. De vägrar att se konsekvenserna av den massinvandring som landets valda politiker iscensätter, i godhetens namn.

Jag tror att det är där som kärnan i begreppet hjärntvätt finns, att människor inte kopplar samman sina föreställningar, åsikter och känslor med faktiska händelser och tillstånd. När exempelvis Donald Trump år 2017 upptäckte en svensk verklighet med upplopp, bilbränder och en svårstoppad kriminalitet klassades den Sverigebilden som ondsint, en fantasi, fake news som alla vettiga människor måste avvisa! På samma sätt med Sveriges våldtäktsstatistik och invandrares/utlänningars tydliga överrepresentation. För hjärntvättade kvinnor är det angeläget att visa att våldtäktsstatistiken är missvisande, men framför allt att förhindra att invandrarmän lyfts fram som överrepresenterade, därför att det är rasism. Alla rättänkande kvinnor måste stå upp mot ”den brunblå högern”, som spottar ur sig rasistiska påståenden om utlandsfödda våldtäktsmän och påstår att svenska män inte våldtar.

En nära vän höll en lång utläggning om hur mycket han hatar Sverigedemokraterna, en plikt för varje moraliskt anständig medborgare. En annan anser att jag är islamofob. Hon är visserligen artig och vänligt inställd, så hon använder inte det ordet, men det provocerar henne att jag är kritiskt inställd till islam. Själv menar hon sig vara neutral. Flera vänner, framgångsrika och stabilt förankrade i svensk borgerlighet, har försökt tala förnuft med mig. De har förklarat för mig hur lönsam invandringen är och de har varnat mig för att ansluta mig till de främlingsfientliga. Jag har svarat att föröda Sverige på det sätt som nu sker inte är godhet i min föreställningsvärld. Vad som är gott och vad som är ont kan bara bedömas med referens till konsekvenserna och att med berått mod lämna ett konkursbo i arv till nästa generation, det är inte godhet utan ondska. Det har jag sagt till flera av mina godhetsfrälsta och för det pågående samhällshaveriet blinda vänner. Jag tror faktiskt inte att de förstår vad jag säger. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att de är oförmögna att se det jag ser.

Detta blir extra tydligt för mig när jag läser att nordkoreanerna är övertygade om att de bor i världens främsta land, trots att bortåt hälften av nordkoreanerna lever i extrem fattigdom och många är kroniskt undernärda. De liknar mina svenska PK-vänner på så sätt att de inte kan stämma av sin bild av världen med sina egna erfarenheter.

Yeonmi Park ger ett exempel från Sydkorea, dit hon tar sig via Mongoliet och Kina. Hon går igenom ett ”avhopparprogram” och skriver att för henne var den svåraste delen av programmet att presentera sig inför klassen, berätta vad hon ville göra med sitt liv, om hon till exempel hade någon hobby:

Jag hade ingen aning om vad en ”hobby” var för något. När jag fick veta att det var något man gjorde som man blev glad av kunde jag inte föreställa mig något sådant. Mitt enda mål skulle vara att glädja regimen. Och varför skulle någon bry sig om vad ”jag” ville bli när jag I blev stor? I Nordkorea fanns inget ”jag” – bara ”vi”. Hela den här övningen gjorde mig upprörd och illa till mods.
När läraren märkte det sa hon: ”Om det är för svårt kan du berätta om din favoritfärg.” Återigen blev jag alldeles tom i huvudet.
I Nordkorea brukar vi uppmanas att lära oss allting utantill, och oftast finns det bara ett enda svar på varje fråga. Så när läraren frågade om min favoritfärg trodde jag att jag var tvungen att komma på ”rätt” svar. Jag hade aldrig lärt mig att använda den del av hjärnan som står för det ”kritiska tänkandet”, den del som gör överlagda bedömningar om varför en sak verkar bättre än en annan.
Läraren sa: ”Det är inte så svårt. Jag börjar: Min favoritfärg är rosa. Vilken är din?”
”Rosa!” sa jag, lättad över att jag äntligen hade fått veta rätt svar.

För att hjärntvätten ska fungera är det viktigt med en tydlig fiende. I Sverige finns en starkt schizofren bild, där retoriken säger att ”alla ska med” och att vi inte ska bejaka uppdelningen i ett ”vi och dem”. Många tycker att det låter bra, samtidigt som de är skoningslösa mot sina meningsmotståndare, som de gör sitt bästa för att ta heder och ära av. De borde inte få existera och i varje fall ska de inte få någon plats i den offentliga debatten.

Nordkoreanerna har givetvis också fiender, men där är det amerikanerna som får tjäna den rollen, efter Koreakriget i början av 1950-talet:

Vårt klassrum och våra skolböcker var fulla med bilder av groteska, blåögda och stornästa amerikanska soldater som avrättade civilpersoner eller kuvades med spjut och bajonetter av tappra koreanska barn. Under rasterna radade vi ibland upp oss och turades om med att slå mot dockor klädda som amerikanska soldater. Jag var så rädd att amerikanerna skulle anfalla oss igen och plåga ihjäl mig på det mest ondskefulla sätt. I andra klass fick vi lära oss enkel matematik, men inte så som man får lära sig i andra länder. I Nordkorea är till och med de fyra räknesätten ett propagandainstrument. Ett typiskt problem kunde lyda så här: ”Om du dödar ett amerikanskt svin och din kamrat dödar två, hur många döda amerikanska svin har ni?” Vi kunde aldrig säga bara ”amerikan” — det skulle ha varit alltför respektfullt. Det måste vara ”amerikanskt svin”, ”jänkejävel” eller ”stornäst jänkesvin”. Om man inte sa det blev man kritiserad för att vara alltför mild mot våra fiender.

Jag associerar till hur Sverigedemokraterna av svenska journalister under många år aldrig kunde omnämnas neutralt utan alltid som ”främlingsfientliga” eller ”högerextrema”.

För några år sedan redigerade jag en antologi där dissidenter fick beskriva vad det kostade dem att inte bejaka den offentliga debattens hjärntvätt (Priset, tolv författare om svensk repression. Debattförlaget 2017) Journalisten Ingrid Carlqvist serverar en ögonblicksbild från det hjärntvättade Sverige:

Utanför Kockum Fritid i Malmö står en mobb på flera hundra personer och skriker ut sitt hat mot mig. Det är den 27 oktober 2012 och jag har som ordförande för relativt nystartade Tryckfrihetssällskapet bokat in den nederländske politikern Geert Wilders för att hålla föredrag i Malmö. Mobben tuggar fradga. Att jag haft fräckheten att låta islamkritikern Wilders komma till ”Röda Malmö” gör dem fullständigt galna. Ett stort polispådrag säkerställer att mobben inte kan storma lokalen, men de som kommit för att lyssna tvingas löpa gatlopp och bli utsatta för äggkastning, innan de når fram till tryggheten inne på Kockum Fritid. Många av dem vänder redan på parkeringen när de ser vad som väntar.

Jag är så rasande att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Jag går ut ur lokalen och stirrar ståndaktigt på de vrålande typerna i den så kallade motdemonstrationen. Jag låter deras rop skölja över mig och känner hur mitt eget hat börjar bubbla. Vad är det för fel på de här människorna? Varför står de inte ut med att andra människor har andra åsikter? De som alltid påstår sig gilla olika.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.