Vinklad, sållad och censurerad


I olika sammanhang har jag prövat att se politisk korrekthet som en religiös rörelse, ett mentalt virus och till och med som ett känslotyranni. Enklast och mest relevant är det ändå att se det som en form av politisering, som erövrar och destruerar samhällets offentliga plattformar. Ett aktuellt exempel är fotboll och den antirasistiska demonstration det innebär att spelarna går ner på knä alldeles innan matchen börjar. Jag leker med tanken att snart rullar de också runt på planen, som en protest mot klimathotet. Därefter reser de sig, drar de ner brallorna och gör helikoptern, för att visa sin solidaritet med HBTQ-sekten.

Politiseringen är så utbredd att det till och med finns anledning att beklaga att den politiska debatten är politiserad. Tag till exempel hedersrelaterat våld, som i dag tillhör de med rätta uppmärksammade brotten. Under lång tid förnekade Vänsterpartiet av ideologiska skäl att det alls fanns en sådan kategori. När Ung Vänster skulle anta ett antirasistiskt program år 2007 skrev de att hedersbrott och hedersvåld används som en maskering av den patriarkala maktstruktur som ligger bakom våldet mot alla kvinnor. Det var rasism, när könsförtryck och könsdiskriminering beskrevs som en invandrarfråga. Alla män är ju på det sättet!

Ett färskare exempel: När Ulf Kristersson i sitt Almedalstal för en dryg vecka sedan äntligen gav ord åt det som alla som inte betraktar verkligheten genom ett ideologiskt raster vet, nämligen att invandringen medfört en belastning för Sverige, så fick han hård kritik från Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi. Hon sa: ” Jag förväntar mig att Ulf Kristersson ber om ursäkt till alla de hårt arbetande svenskar med utländsk bakgrund som går till jobbet varje dag, betalar skatt och ser till att Sverige fungerar”. Men kanske Märta Stenevi inte är ideologisk utan bara ännu en av dem som anser att känslorna är viktigare än verkligheten: feel beats real.

Det är ett minst lika stort elände att journalistiken politiserats, i form av agendajournalistik. Den oberoende och neutrala information som journalisterna påstår sig leverera är vinklad, sållad och censurerad. På att det förhåller sig så går det att ge hur många exempel som helst, men jag ska begränsa mig till ett aktuellt.

Den 6:e juli skrev journalisten Per Svensson i Dagens Nyheter en lång artikel om hur misstron mot den akademiska friheten växer. Anledningen är att det danska folketinget vill hindra den vänsterpolitiska aktivism som breder ut sig inom olika forskningsmiljöer. Folketinget förväntar sig att universiteten försäkrar sig om att ”politik inte förkläs till vetenskap”. Bakom uttalandet står inte bara samtliga borgerliga partier utan också de regerande socialdemokraterna.

Norrmännen lade redan år 2012 ner Nordisk institutt for kunnskap om kjønn, efter att genusvetenskapen ett par år tidigare sågats jäms med fotknölarna i norsk teves debattprogram Hjernevask. Norrmännen och danskarna är inte ensamma. I synnerhet när det gäller genusvetenskap inskränker regeringarna i flera europeiska länder universitetens möjligheter, eftersom det är så tydligt att det inte handlar om vetenskap, utan om ideologiproduktion.

Min spontana reaktion är att detta är ett sundhetstecken. Universitetens politisering är ett första rangens problem. Högskolorna är den politiska korrekthetens och den postmoderna dogmatikens viktigaste drivbänkar. Detta gällde även längre tillbaka. 68-rörelsen startade som bekant vid universiteten och – vilket i dag inte längre alla känner till – så spelade universiteten också roll för nazismen. Under 1930-talet vacklade många tyska studenter mellan kommunism och nationalsocialism. Båda ideologierna serverade en lockande ideologi. I dag är nazismen politiskt stendöd – det är därför den så ofta attackeras i kulturpolitiska debatter. Ingenting kan vara en mer riskfri godhetssignalering än att prygla ett kadaver: ”Se här, nu får minsann ondskan på moppe!”

Kommunismen styr visserligen i fem länder (Kina, Nordkorea, Laos, Vietnam och Kuba), men är i Västerlandet oåterkalleligt komprometterad – utom för svenska kulturdebattörer förstås. De är suveränt likgiltiga inför kommunismens återkommande totalitära välden och folkmord. Per Svensson är ett utmärkt exempel. Han skriver om det danska kravet:

Men det ironiska är att många av de politiker i folketinget som röstade ja till den omdebatterade resolutionen ser sig själva som försvarare av just denna frihet. De betraktar ”vissa forskningsmiljöer”, som det heter i uttalandet, som ideologifabriker, leverantörer av diktatoriska vänsterdogmer. Ofta utpekade fabrikörer är genusvetenskap, migrationsforskning och postkoloniala studier.

Per Svensson påstår att det danska folketinget ger sig på den akademiska friheten och därmed politiserar universiteten. Sarkastiskt skriver han: ”Bortsett från det motsägelsefulla i ett politiskt krav på en politikfri akademi: Är något sådant, forskningens motsvarighet till glutenfritt bröd, ens tänkbart?”

Det är en inte helt glasklar liknelse men jag tolkar den som att med glutenfritt bröd menar Per Svensson ett bra och gott bröd som blivit berövat en viktig ingrediens, därför att det finns konsumenter som får ont i magen av den. Det råder dock inga tvivel om att Per Svensson menar att det handlar om ett politiskt angrepp på den akademiska friheten.

Trots att det ligger en bred politisk enighet bakom det danska beslutet skriver Per Svensson att det handlar om en populistisk kulturrevolution. Det är så fräckt att man baxnar. Antingen kan inte Per Svensson läsa innantill, eller så handlar det om hans lojalitet mot DN:s agendajournalistik. Det förhåller sig nämligen precis tvärtom mot vad Per Svensson skriver, att avpolitisera forskningen. Genusforskningens akilleshäl är att den är socialkonstruktivistisk och feministisk. Den vägrar att utgå från det ovedersägliga faktum att kön både är natur och kultur, liksom arv och miljö. Biologisk forskning om könsskillnader ignoreras eller beskrivs som reaktionär.

Jag har svårt att tro att Per Svensson missade en av förra årets samtidigt mest uppmärksammade och i den breda politiska debatten ihjältigna böcker: journalisten Ivar Arpis och förre genusforskaren Anna-Karin Wyndhamns mycket solida och genomarbetade rapport Genusdoktrinen, vars huvudtema just är hur politiken styr och göder den så kallade genusvetenskapen.

De fyra statliga forskningsråden avsatte år 2018 sammanlagt 12 miljarder i anslag till jämställdhetsforskning. Till detta kan man lägga universitetens egna satsningar. Exempelvis avsatte Chalmers tekniska högskola samma år 300 miljoner för forskning rörande ökad jämställdhet. Observera att Chalmers i första hand utbildar ingenjörer och teknikforskare. Anledningen till att de avsätter ett så stort belopp är att de har dåligt samvete för att de flesta av deras forskare är män. Det är givetvis också viktigt att inte hamna i politisk onåd.

Alla forskare som söker statliga anslag måste visa på vilket sätt deras forskning är genusrelevant och gagnar jämställdheten. Det blir ofta minst sagt krystat och ibland är det rentav omöjligt. På vilket sätt kan exempelvis forskning om bussars bromssystem förbättra jämställdheten i samhället? Kan inte forskarna ge ett bra svar så blir det tummen ned från forskningsråden, som har att förhålla sig till mycket tydliga politiska direktiv. Avslag ges också om det handlar om en forskargrupp som inte är tillräckligt jämställd – det vill säga att där finns både män och kvinnor, helst lika fördelade. Det senare gäller dock inte för dem som forskar om genus, där nästan alla är kvinnor. Många kvinnor är bättre än många män. Forskning med vetenskapligt skralt underlag får forskningsmedel om den bedöms vara ”genusrelevant”.

Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn frågar forskarna varför de inte protesterar mot denna extrema politiska styrning. De svarar att de är rädda:

Kritik tystas ned, antingen direkt eller indirekt. Ingen vill bli politisk martyr, utan de vill ägna sig åt sin forskning. När alla nivåer – från regeringen till institutioner – kräver samma sak, blir det svårt att säga ifrån. Det är alltid lättare att hålla tyst och försöka foga sig (s. 10).

Det betyder att forskarna inte heller protesterar inför rent absurd genusforskning. Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn har svårt att sluta, när de väl börjat botanisera bland de prilliga projekt som påstås vara vetenskap. En postkolonial genusforskare såg en mängd porrfilmer och nådde fram till slutsatsen att den svarta kvinnans anus är central för svart sexualitet och att det svarta anuset symboliserar ghettot som svarta människor bor i. Forskaren skriver:

Jag använder anuset som ett fönster genom vilket man kan teoretisera om rasindelning och ras-sexuella ekonomier, och genom vilket man kan föreställa sig och teoretisera om skapandet av ett rasmässigt definierat rum (s. 141)

Deras utdrag ur Ann-Charlotte Gilboa Runnviks doktorsavhandling Rum, rytm och resande: Genusperspektiv på järnvägsstationer kunde varit hämtat ur Grönköpings Veckoblad. Ett smakprov, efter att doktor Runnvik på en järnvägsstation frågat en man om han kan visa en annan kvinna, inte svenskspråkig, vägen till bussarna. Mannen svarar jakande, men tillägger: ”Jag ska bara gå på muggen först”, vilket i denna godkända och av Trafikverket finansierade doktorsavhandling tolkas på följande sätt:

Då mannen lade sin ”vita blick” på kvinnan […] tycktes det som att även jag i hans ögon ”tog fårg” och sjönk i status. Avståndstagandet visade sig i form av en avspisning genom att nämna att han var tvungen att gå på ”muggen”. Här tolkas uttalandet innehålla avstånd i såväl klass- som genusserialitet. Genom att hänvisa till toalettbesök markerade han en gräns mot oss som kvinnor […]. Genom benämningen ”muggen”, som är en benämning av lägre valör, tyckes uttalandet som ett klassmässigt nedsättande tilltal. Dessa markeringar verkar även ”stoppande” för mig, eftersom jag gjordes svarslös (s. 140).

För att återvända till och avsluta med Per Svensson. Det är som vanligt med DN:s demagoger – man vet aldrig om de skriver i full vetskap om hur det faktiskt ligger till, eller om de tror på sina egna tolkningar – de förefaller att ha reglat dörren till den vänsterliberala ekokammaren, från insidan.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.