Kompetens, intelligens och lydnad.


Ett tag har jag funderat på hur jag ska hantera det tema som rubriken avser att täcka. Dels har jag ett antal pusselbitar, som inte riktigt passar samman, dels vill jag formulera min tankegång så att jag inte framstår som skrytsam. I impression management ingår ju konsten att framställa sig själv i bästa möjliga dager, men det finns alltid risk för att det baktänder. Nå, jag börjar med att bita huvudet av skam med påståendet att jag behärskar hantverket i min profession. Sedan funderar jag lite på om jag ska skriva att jag är ”väldigt klyftig” också, men nöjer mig med att skriva ”ganska klyftig”.

Dessa båda påståenden står på rätt solid grund. ”Kompetent” kan översättas till ”högpresterande”. Jag vet inte hur många forskningsrapporter och andra böcker jag skrivit, men tror att, tillsammans med en del skönlitteratur, kan det vara så många som sjuttio. Min första akademiska examen, fil. kand., som beräknas ta sex terminer, läste jag in på tre, samtidigt som jag arbetade så gott som fulltid som assistent åt en pensionerad professor. Det finns mera som jag kan skryta med, men det kanske räcker.

När det sedan gäller intelligensen så handlar det om ett oväntat resultat. Jag var nämligen väldigt dålig i plugget. Jag hade några bra betyg, men det mesta var under medel och tidvis skolkade jag rätt mycket. Det var inte så att jag kände mig otillräcklig, mitt självförtroende var det inget fel på, det var bara så urbota tråkigt och ofta också förutsägbart.

Skolan var så uppdelad att från fjärde, femte eller sjätte klass skildes agnarna från vetet. De som hade bra betyg fick fortsätta i läroverk, de med dåliga fick gå ut enhetsskolan – som den kallades, med inspiration från Östtyskland. När jag gick sjätte klass och det var sista chansen att komma in i läroverk, fick jag ett felaktigt slutbetyg från min lärare. Hon ljög helt enkelt! Jag hade på intet sätt förtjänat de fina betygen, och fick aldrig heller någon förklaring. Det måste ha varit så, att hon såg något hos mig som ingen annan såg, i varje fall inte jag själv. Inte gick det bra i läroverket heller. Jag tog en usel realexamen och började därefter jobba som verkstadsbiträde, truckförare och klackskomakare i en tunnelbanestation. På det sistnämnda jobbet tog jag mig faktiskt samman och läste på lediga stunder som privatist in en hel radda med studentbetyg. Nu gick det lite bättre. Jag har ingen studentexamen men hyfsade studentbetyg och de räckte gott och väl, så att jag skulle bli antagen på universitetet.

Nå, tillbaka lite i tiden, till det dåligt skötta skolarbetet. Min oroliga ensamstående mamma undrade vad det skulle bli av mig och hon lät mig som tonåring gå igenom en tredagarstest på något som jag vill minnas kallades för Psykotekniska Institutet. Psykologer utsatte mig för diverse tester som jag tyckte var generande lätta. Lite överraskande kom de fram till att jag var påtagligt intelligent och att psykolog vore ett lämpligt yrkesval. Det tyckte jag nu inte alls. Jag ville bli författare, men allra helst fältflygare och rallyförare.

Nu till ”lydnaden”, som är den egentliga anledningen till att jag skriver den här texten. Mina föräldrar var från Stockholm, men min farsa (han var en riktig skitstövel) hade fått jobb i Örebro, så det var där vi bodde, när de skilde sig. Året var 1946, jag var tre år och min syrra nio. Det rådde bostadsbrist men min mamma ville flytta tillbaka till Stockholm, där hon i sin prekära situation hade bättre chans att klara av sitt liv. Jag var fem och syrran elva när hon lyckades byta till sig en tvårummare i ett smalhusområde i Bromma, där jag växte upp.

Jag blev vad som senare kom att kallas för ett maskrosbarn. Min farsa var helt försvunnen och betalade inte underhåll. Min syrra levde sitt eget begynnande tonårsliv och ville inte alls ha någon lillebror att släpa på. Min mamma jobbade som kanslibiträde på diverse statliga institutioner, bland annat Långholmens fängelse. Hon åkte tidigt om morgnarna och kom efter övertidsarbete hem sent om kvällarna. Vi hade en väldigt dålig ekonomi och jag växte upp utan leksaker. Jag var ett busigt och olydigt barn. Flera andra barn på den gatstump där vi bodde fick inte leka med mig.

Min egen minnesbild är att jag hade en lycklig barndom och att socialdemokratins folkhem bjöd mig på en klassresa, som jag förmodligen inte hade fått göra, om jag var född på den här sidan av 1960-talet. Jag har aldrig känt behovet av att gå i psykoterapi eller på annat sätt pyssla med min själ och utreda min barndom. Allting var jättebra! Och det har ju sedan gått jättebra i livet för mig!

Emellertid, under det senaste året har jag börjat ifrågasätta den här bilden. Har det verkligen gått så bra? Om jag nu var så klyftig och högpresterande, varför gick det dåligt i plugget? Och jag har visserligen blivit förklarad professorskompetent, lett forskargrupper och innehaft såväl gäst- som forskarprofessurer, men varför har jag aldrig fått någon av de fasta professurer jag sökt, trots att jag i flera fall både som lärare och forskare har varit tydligt bättre meriterad än mina konkurrenter?

Inte har jag väl egentligen gjort någon klassresa heller. Och frågar man de etnologer som nu är verksamma vid Sveriges högskolor vad de tycker om mig, om de nu alls känner till mig, så tror jag att en majoritet av dem har mycket starka åsikter, och de är absolut inte positiva. I den svenska offentligheten, inbegripet den akademiska, är jag en icke-person.

Det har egentligen inte alls gått så bra för mig, som det borde ha gjort och jag tror mig numera veta svaret. Se på rubriken en gång till. Den är ett felaktigt konstruerat framgångsrecept. Den rätta ordningen är den motsatta. Först lydnad, därefter kompetens och sist intelligens.

Jag har aldrig lärt mig att lyda och det är faktiskt det allra viktigaste. Kompetens är väldigt bra för den som vill göra karriär – det vill säga nå sin egen inkompetensnivå. Intelligens är en bra och ibland nödvändig förutsättning för kompetens, men hög intelligens är ofta problematiskt, därför att den kan ställa till besvär. Även om det långt ifrån alltid stämmer, så ser den som är högintelligent mer dumhet och inkompetens, än den som inte är lika smart. Lydnad och hög intelligens är två kvaliteter som inte trivs så bra i varandras sällskap.

Så funderar jag på nytt över mitt liv. Det kanske inte enbart var en lycklig klassresa? Dock vidhåller jag att min maskrosbarndom var en lycklig och lyckad tid. Jag lärde mig att lita till mig själv. Jag var inget tafatt barn som behövde hjälp från mamma eller pappa. Jag kunde redan vid sju-åtta års ålder laga mat någorlunda, så att jag slapp gå hungrig. Och visserligen var jag både lortig och snorig men jag kunde ta hand om tvättstugan, sortera tvätt och packa centrifugen rätt – för att ge några exempel på sådant som barn sällan kan. Men så var det det där med skolan. Där skulle man lyda. Man skulle komma i tid, sitta stilla, räcka upp handen, göra hemläxor och allt vad det nu var. Jag förstod aldrig poängen. Det var först när jag helt själv fick ta ansvar för det som skulle göras, som det gick bra.

Nu tänker jag att det kanske inte var mig utan skolan det var fel på. I en annan slags skola hade jag kunnat lyckas. En skola som inte krävde att jag lydde utan som fick mig att begripa att jag själv måste bestämma över vad jag skulle göra.

Med ”lydnad” som lins börjar jag också granska min akademiska karriär och förstår varför det, trots att jag gjorde vad jag skulle, inte gick särskilt bra. Universitet är nämligen inte bara den fria tankens och forskningens högborgar, utan de är framför allt starka byråkratier. Genom min oförmåga att lyda blev jag opålitlig. Visst, jag var bra på att undervisa och forska och rätt framgångsrik när det gällde att skriva anslagsansökningar och skaffa fram pengar, men man kunde aldrig riktigt lita på att jag inte satte mig på tvären. Eller att jag landade i politiskt svårhanterliga slutsatser.

I början av 80-talet blev jag också mycket konkret påmind om att den akademiska världen inte var någon renodlad meritokrati. Så här fungerade det: Den som hade doktorerat kunde få en fyraårig forskarassistenttjänst, för att meritera sig för en docentur. Dessa tjänster var väldigt åtråvärda och därför aktade sig de som hade doktorerat för att bli docentkompetenta. Jag sökte en tjänst som forskarassistent och var den mest meriterade. Det min närmaste konkurrent då gjorde, var att påstå att jag var övermeriterad. Mot min vilja tilldelades jag en (oavlönad) docentur. Jag hade gjort för bra ifrån mig för att få den forskarassistenttjänst jag sökt. Det smörjobbet fick en lägre meriterad doktor, en som inte var docentkompetent. Jag tror inte detta dåliga system finns kvar, men det var en väldigt tydlig uppmaning till att följa spelets regler – de vill säga, låt bli att vara för framgångsrik, då slås du ut ur systemet. Följ reglerna! Var lydig!

Under det senaste decenniet har jag varit lika produktiv som tidigare och jag är övertygad om att det jag skrivit ofta är bättre än det som produceras inom den akademiska världen. Men lydnadskravet har nu antagit patologiska former, inte bara vid universiteten utan i hela samhället. Är du inte värdegrundslojal, det vill säga lydig och håller dig i den trånga åsiktskorridoren, så är du inte välkommen i något sammanhang. Sent i livet har jag börjat förstå vad det är för fel på mig: Jag är olydig och därmed diskvalificerad.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.