En söndagsmorgon i juli år 2021


Först läser jag om Ungern, detta land som alltid beskrivs som odemokratiskt i svensk press. Nu har en stor Prideparad dragit genom Budapest. Jag kan inte tolka det som annat än att i Ungern är det tillåtet att ha andra uppfattningar än regimen – vilket betyder att landet är mer vidsynt än Sverige. Här är det omvänt, den som argumenterar mot HBTQ-rörelsen – för den som läst på lite om hur könsdysforin sprider sig bland unga människor finns det goda skäl att göra det – bereds ingen plats i den svenska offentligheten. Inte heller tycks det spela någon roll för svenska journalister att Viktor Orbán tänker anordna en folkomröstning om den nya lagen, som vänder sig mot HBTQ-undervisning och propaganda. Landet är odemokratiskt, punkt slut.

Jag kan just ingenting om Ungern, men jag vet vad demokrati är och jag kan inte förstå annat än att Viktor Orbán också vet det – långt bättre än svenska journalister och politiker, långt bättre än EU:s maktelit, som sitter vid köttgrytorna utan att vara tillsatt i något som ens har varit i närheten av att kunna kallas för en demokratisk valprocedur.

Sedan läser jag en kort artikel där journalisten, efter att ha kallat Polen för ett hot mot demokratin, konstaterar att det ändå finns hopp. Kanske den nuvarande regimen röstas bort i nästa val. Snacka om att inte förstå vad demokrati är för något! Det är verkligen Kindergarten när man sätter likhetstecken mellan demokrati och den politik man själv gillar. Allt annat är odemokratiskt. Det påminner mig om en praktblaffa som en statsvetarprofessor klämde ur sig och som journalisten Mustafa Can citerade med gillande, nämligen att kärnan i demokratin inte är kompromisserna utan framtiden – just den som fattas oss i dag: ”Bilder av framtiden som vi kan tro på, även i de stunder när politikens realiteter känns svåra och oöverkomliga”.

Därefter läser jag i DN om en äldre frireligiös man som hjälpt asylsökande i trettio år. Nu vill han inte längre rösta på KD på grund av partiets migrationspolitik. Jag fastnar för att den mannen bor i Filipstad, en konkursfärdig kommun, en bland dem som drabbats hårdast av migrationens konsekvenser. SVT:s Uppdrag Granskning gjorde 2019 ett reportage. Det pågick då ett kommunalt uppror därför att kommunen hade gått ner sig totalt, efter att ha tagit emot för många immigranter. Filipstad var en av ett hundratal kommuner som helt enkelt inte har de ekonomiska resurser som krävs för att integrera nykomlingarna. Men det handlar givetvis inte bara om ekonomi utan också om en utebliven integration. Ungefär 80 procent av dem som har rötter utanför Europa var arbetslösa samtidigt som det fanns gott om jobb i Filipstad, inte bara i industrin utan också i skolan och vården.

– Men vem anställer de arbetslösa analfabeterna, frågar sig Annicka Carlsson, verksamhetssamordnare på Arbetsförmedlingen, retoriskt och ger svaret själv i nästa andetag.

– Det finns ingen efterfrågan på såna.

Kostnaderna för de nyanlända skenar i många kommuner. För Filipstads del innebar de ett underskott på knappt 30 miljoner kronor 2018 och i år ökar underskottet ytterligare.

Den här mannen som vill överge KD bor som sagt i Filipstad. Rimligen vet han hur illa det är ställt, men kan tydligen inte koppla samman kommunens prekära belägenhet med sitt eget behov av att vara god och göra något meningsfullt av sitt liv. Sådana människor är det fullt av i Sverige.

Jag fortsätter med att läsa en lång artikel i SvD, baserad på en intervju med Bulletins chefredaktör Andrew Rosenthal, tidigare chef för New York Times ledarsida, vilket väl är ungefär det finaste man kan bli som journalist. Det är en egendomlig rekrytering eftersom han inte bor i Sverige, inte kan något om Sverige och inte heller talar svenska. Han har zoomkontakt med redaktionen och läser Googles´ översättningar av artiklarna. Andrew Rosenthal har ändå förstått vad som händer i Sverige och menar att landet omvandlas ett flyktingläger av samma slag som Gaza, eftersom de som kommer varken integreras eller får någon egentlig del i landets kultur. Han säger det många andra också ser, att Sverige blir ett allt farligare land att leva i:

Du kan inte ha människor under konstant segregation. De kommer att revoltera. Du måste komma ihåg att många kommer från radikaliserade delar av världen där religionen är stark. Det finns många runtom i världen som gladeligen skulle ge dem vapen. /…/ När du kommer till tredje och fjärde generationens invandrare som inte känner hopp, vart ska de vända sig? De kommer att vända sig till religionen, familjen, klanen och skapa en separat maktstruktur i landet.

Jag kopplar samman det Andrew Rosenthal säger med en text från fnordspotting där man bland annat kan läsa:

Att de nordeuropeiska länderna och deras döttrar på andra världsdelar blivit rika beror på att invånarna i dessa länder utmärkt sig för protestantisk arbetsmoral, låg tidspreferens och en mycket särpräglad form av egalitär individualism som möjliggjort den ur ett antropologiskt perspektiv mycket abnorma frånvaron av klaner. Att länder i Mellanöstern och Afrika däremot är fattiga och dysfunktionella beror i mångt och mycket på att de är de nordeuropeiska ländernas diametrala motsats; den protestantiska arbetsmoralen lyser med sin frånvaro, tidspreferensen är väldigt hög och starka klanlojaliteter omöjliggör välfungerande institutioner. De väldigt markanta skillnaderna i livskvalitet och stabilitet som därmed uppstår mellan dessa regioner skapar därför starka incitament för människor från Mellanöstern och Afrika att migrera till Nordeuropa, men i denna migration finner vi också en olöslig självmotsägelse.

För de personer som invandrar till Nordeuropa är nämligen protestantisk arbetsmoral, låg tidspreferens och egalitär individualism i regel inte kulturella uttryck som utövar någon som helst attraktionskraft. Att de invandrar beror på att den rikedom och stabilitet som blir resultatet då andra människor är stöpta i en sådan kultur utövar en oemotståndlig lockelse på dem, men själva har de inte för avsikt att bli en del av denna kultur. Väl i Nordeuropa upprätthåller de allra flesta invandrare från Mellanöstern och Afrika den religion, den arbetsmoral, den tidspreferens och den syn på klanvälde de fostrats in i, vilket inte bara leder till att de själva inte kan bli en del av den nordeuropeiska framgångssagan, utan också till att deras närvaro undergräver den ömsesidiga tillit och strävsamhet som utgjort förutsättningarna för denna. Invandrarna trivs alldeles utmärkt med sin egen kultur, och vad som lockar dem med den nordeuropeiska är bara de sekundäreffekter de själva inte har för avsikt att bidra till.

Annorlunda uttryckt, att Nordeuropa utövar en så stor lockelse på migranter bottnar paradoxalt nog i just det faktum att nordeuropéernas kultur är i grunden inkompatibel med migranternas. Människor från Mellanöstern och Afrika söker sig inte till Nordeuropa trots de kulturkrockar som uppstår, utan just för att de respektive kulturerna är så i grunden oförenliga med varandra. De invandrare Nordeuropa lockar är precis de människor som inte är beredda att bidra till den rikedom och stabilitet som byggts upp i regionen, utan tvärtom de människor vilkas syn på klaner, gemensamma institutioner och arbete av nödvändighet kommer erodera förutsättningarna för samma institutioner, gemenskap och arbetsmoral. När en kritisk massa av invandrare från Mellanöstern och Afrika bosatt sig i Nordeuropa kommer de, genom sin närvaro, omintetgöra precis de kulturella förutsättningar som var anledningen till att de sökte sig till Nordeuropa från början, varför varken deras eller nordeuropéernas ättlingar kommer kunna få ett bättre liv än vad de hade fått om de stannade kvar hemma.

Om processen får fortgå kommer Nordeuropas länder med tiden att bli lika dysfunktionella och fattiga som sina motsvarigheter i Mellanöstern och Afrika, vilket paradoxalt nog också kommer få till följd att de personer som invandrat till dessa länder förlorar de fördelar de uppnått genom att göra detta. De fördelar för fattiga människor som invandringens tillskyndare åberopar kommer med andra ord snabbt gå om intet till följd av samma invandring, varefter inga sådana fördelar längre kan uppnås. De fördelar invandringen erbjuder invandrarna själva är med andra ord ytterst kortvariga, men det pris andra kommer tvingas betala för nämnda kortvariga fördelar är däremot inte bara skyhögt, utan kommer därtill få bäras av väldigt många generationer.

Alla som vill kan se kontrasten mellan den information som systemmedia serverar i de största och finaste av Sveriges dagstidningar och det som en giftstämplad blogg som Fnordspotting förser sina läsare med. Den säger oss något om framtiden för svenska medier. Synd att inte journalisterna tycks inse vad som händer. Det är deras framtid som går i graven.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.