Svärdet och plogen


Jesper Strömbäck är en av alla dessa politiserade forskare som finns inom det svenska högskoleväsendet. Sedan 2016 är han professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet och har en stor produktion bakom sig. Hans CV innehåller enligt hans egen redovisning 150 böcker, kapitel och vetenskapliga artiklar. Liksom sin far är Jesper Strömbäck folkpartist. Sin politiska karriär inledde han i Sundsvalls liberala ungdomsförbund, där han var ordförande. På 1990-talet gjorde han sig bemärkt i en tevedebatt genom att förespråka fri invandring och öppna gränser. Nyligen twittrade han:

Självklart är jag som vit man, hetero och svenskfödd priviligierad i Sverige. Ingen med någon som helst insikt om hur samhället fungerar kan förneka det.

Mot detta påstående kan man ställa en kort redogörelse för vilka svårigheter en vit priviligierad man kan möta, när han hoppas på att få ett jobb. Journalisten Ivar Arpi berättar på sin blogg:

Mitt vikariat var på en ledig tjänst, och utifrån hur mycket mina artiklar lästes och spreds såg mina chanser goda ut att jag skulle få en tillsvidareanställning. Men när tjänsten väl utlystes tog min chef ett snack med mig: “Ivar, du kan inte få jobbet. Vi tar bara in kvinnor på intervju.” Samma sommar lovades jag ett vikariat på en liberal ledarsida. Men dagen efter ringde den politiske chefredaktören upp och drog tillbaka erbjudandet: “Chefredaktören vill ha en kvinna.” När jag väl fick ett vikariat sade chefen: “Ja, nu har jag ju haft kvinnor de senaste gångerna, så nu kan jag nog ta in dig.”

Detta, och en hel del annat med liknande förtecken, har jag varit med om inom den borgerliga sfären. Jag är inte ensam. Mellan skål och vägg är det en illa dold hemlighet hur det går till egentligen. Flera av dem som antingen kvoterats in eller kvoterats ut är själva motståndare till kvotering – åtminstone utåt sett. De chefer som har kvoterat har i vissa fall argumenterat mot kvotering i den offentliga debatten, samtidigt som de tillämpat den inom den egna organisationen. Man spelar spelet för att hålla sin egen rygg fri. Att de berättat för mig, att jag ens fått höra hur de resonerat, har att göra med att jag har förväntats förstå. “Det är såhär det är nu, det är nya regler som gäller”. 

Under 2011 – 2013 var Jesper Strömbäck kanslichef och huvudsekreterare för regeringens Framtidskommission, som leddes av statsminister Fredrik Reinfeldt. Dess uppdrag var att identifiera vilka utmaningar Sverige kommer att stå inför 2020 och 2050, med särskilt fokus på utmaningar kopplade till den demografiska utvecklingen, hållbar tillväxt, integration, migration, jämställdhet och demokrati samt social sammanhållning. I rollen som huvudsekreterare skrev han Framtidskommissionens slutrapport Svenska framtidsutmaningar (DS 2013:19), vilken förutom områdena ovan även behandlade globalisering och teknikutveckling.

Vid sidan av forskningen driver Jesper Strömbäck det egna företaget Corestad AB. Han erbjuder föreläsningar och rådgivning när det gäller bland annat förändringsprocesser, omvärldsbevakning, framtidsanalyser och politisk kommunikation.

Det som får mig att skriva denna bloggtext är att Jesper Strömbäck påstår att det inte finns något vetenskapligt stöd för idén att ”medierna mörkar”, en slutsats som han drar efter att bland annat ha använt Expo som källa. Kanske går det som det heter i en kommentar på Flashback: ”Hans fina forskning kommer en dag att förpassas till historiens skräphög, samman med all annan övergiven ’vetenskap’ som framtida paradigmskiften gjort meningslös.”

Jesper Strömbäcks påstående är problematiskt i flera avseenden. För mig och Gunnar Sandelin, som åren 2013 – 14 gav ut två tjocka böcker med omfångsrika notapparater och titeln Invandring och mörkläggning I-II känns det som om Jesper Strömbäck inte riktigt är orienterad i den litteratur som finns. Man kan därför ställa frågan vad som i Jesper Strömbäcks ögon framstår som relevant forskning.

Till detta kan man lägga att om en forskare eller ett forskarlag sökte finansiering för ett projekt betitlat Mörklägger medierna invandringens konsekvenser? är det inte särskilt troligt att de skulle beviljas anslag från någon av de statliga fonder som finansierar merparten av all forskning som bedrivs i Sverige. Och för att fortsätta med tankegången: Om de fick pengar och genom sin forskning kom fram till att medierna mörklägger (det enda rimliga resultatet) så kunde de därefter få lov att se sig om efter någon annan försörjningskälla. Åsiktskorridorens alla journalister, politiker och forskare skulle möta rapporten med en massiv tystnad. Om detta visade sig omöjligt, så skulle vi få läsa om hur moraliskt klandervärda de var. Gick det inte att attackera själva forskningen, så skulle forskarna ändå vara fritt villebråd för personangrepp. Och därefter tystnad.

Eftersom det handlar om medierna är det nog ändå mer poängfyllt att lyssna till vad framträdande journalister själva har sagt, än att fråga en folkpartiprofessor. Men först en politiker, Birger Schlaug som är f.d. språkrör för Miljöpartiet:

Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem.

Janne Josefsson: Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det.

Janne Josefsson: Jag tillhör en yrkesgrupp som har förskönat det riktigt ordentligt skulle jag vilja säga och har hållit inne med väldigt mycket, och dolt mycket. Det är ett av de värsta sveken som vi journalister har gjort oss skyldiga till under de åren jag har jobbat i alla fall.”

Yrsa Stenius: Under den troskyldiga perioden av Sveriges omvandling till så kallat mångkulturellt samhälle gällde runt om på landets tidningsredaktioner en oskriven men sträng pressetisk regel: När du skriver om brott, nämn aldrig – antyd inte ens – att det är en invandrare som begått det även om det är så det ligger till.”

Susanna Popova: Thomas, du och jag var båda två i slutet av 80-talet på en konferens för journalister där man på allvar diskuterade om det var dags att ta av locket för rapporteringen om brottsligheten bland invandrare eller om locket skulle ligga på.
Thomas Gür: Min uppfattning var väl att på den konferensen var det du och jag som ansåg att man skulle ta av locket medan alla andra ansåg att det var jättefarligt att lyfta av det här.

Gunnar Sandelin: Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska ”vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven”. För att en nyhetssändning skulle bli en ”bra show” var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna.

Göran Skytte: För tio år sedan fanns det en regel som sade: journalister skall vara ytterst återhållsamma med att publicera negativa uppgifter om invandrare. Det ansågs t ex olämpligt att publicera statistik om invandrare och bidrag, invandrare och kriminalitet, etc. Syftet med denna regel var (som alltid i Sverige) gott och välmenande. Etablissemanget trodde att sann men negativ information skulle göra folket till invandrarhatare och rasister. Genom att inte publicera sådana uppgifter ville man skydda svenskarna från skadliga tankar och invandrarna från skadliga svenskar. I toppen av samhället bland politiker och massmediala makthavare – etablissemanget – kunde man därigenom berömma sig av humanism, omsorg, solidaritet.

Jesper Strömbäck är inte ensam som öppet politisk professor i Sverige. Ett par andra namn är Ulf Bjereld (Göteborg, statsvetenskap) och Stefan Jonsson (Etnicitet, Linköping). Detta är forskare som missbrukar sitt förtroende och levererar politik, under sken av att det är forskning. I klarspråk: De är korrupta och undergräver genom sitt missbruk forskningens anspråk på att hederligt och, så gott det nu går, leverera sanningar och tillförlitliga slutsatser.

Max Weber (1864 – 1920) är ett av sociologins största namn. En av hans mest berömda föreläsningar bär rubriken ”Vetenskap som yrke”. Där skiljer han mellan politikern och den akademiska forskaren/läraren. För politikern är ord och begrepp vapen som riktas mot politiska motståndare; ett slags verbala svärd. För forskaren däremot, är orden och begreppen ”plogbillar för att luckra upp det kontemplativa tänkandets mylla”. På initiativ av den svenska regeringen pågår det en intensiv smidesverksamhet vid svenska högskolor. Fler plogbillar ska smidas om till svärd.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.