Den nya feodalismen

Feodalismen är ett samhällssystem som de flesta bland oss förknippar med Europas medeltid. Jag ska inte ge mig in på att försöka beskriva detta komplicerade system av rättigheter och skyldigheter, utan bara konstatera att kärnan är att människor föds in i sin egen klass och att den sociala rörligheten är näst intill försumbar. Överst finner vi kungen eller kejsaren. Över honom råder endast Gud. Därunder adeln och prästerskapet. Längs ner befinner sig allmogen, som mestadels är livegen. Det är den som via sitt arbete försörjer adeln och kyrkan. Vi brukar säga att Sveriges bönder aldrig var livegna, men det är mera en grad- än artskillnad.

En ny samhällsordning tar form med industrisamhället. Fokus flytas från landsbygdens bönder till städernas och tätorternas arbetare. Europa får under andra halvan av 1800-talet och 1900-talet ett samhälle uppdelat så att den ena (lilla) klassen lever på sitt kapital medan den andra (stora) lever på att sälja sitt arbete till kapitalisterna. Detta samhälle utgör startrampen för den moderna samhällsformen: den meritokratiska demokratin, 1900-talets ideala samhällsform. Där blir det möjligt för begåvade och talangfulla medborgare att göra en klassresa. Den sociala rörligheten är lika hög i detta moderna samhälle som den var låg i feodalsamhället. Som resultat får vi i Västerlandet det konsumtionsorienterade högteknologiska välfärdssamhälle, som inte kunde ha uppstått i någon av de tidigare samhällsformerna. Dessa premierade inte den sociala rörlighet som är nödvändig för att de mest begåvade ska få en chans att praktisera sina talanger.

Rubriken Den nya feodalismen syftar på att ännu en ny samhällsform nu växer fram, där den sociala rörligheten bromsar in. De som befinner sig längst ner i samhällshierarkin, den urbana egendomslösa massan, sitter lika hopplöst fast i sin egen livssituation som feodalsamhällets lantarbetare och livegna bönder. Är du barn till invandrare, nöjer dig med grundskolan och bor i mångkulturell storskalig förort, räkna med att du får hanka dig fram som lågavlönad, eller arbetslös och bidragsförsörjd. Alternativet är att satsa på en kriminell karriär.

Det är kanske inte fullt ut så dystert för etniskt svenska ungdomar, men på bostadsmarknaden är de lika chanslösa som invandrarungdomarna. Ser vi oss om i världen hittar vi denna nya samhällsklass av urbana egendomslösa unga människor över hela världen, i synnerhet i de största städerna. Ofta är de desperata och de mer företagsamma bland dem beredda att våga livet för chansen till en framtid i Europa. Majoriteten lever dock utan chans till ett bättre liv.

Techbranschen är det stora undantaget. Den är fortfarande skoningslöst meritokratisk. Jeff Bezos, Bill Gates och Elon Musk – för att nämna tre av världens rikaste och mest framgångsrika techentreprenörer, är inte bara högintelligenta utan också exceptionellt kreativa. De har tagit sig fram till sina världsledande positioner på sin begåvning.

Det förvånar inte att IQ-snittet inom Silicon Valleys techindustri lär ligga över 130. Det är inte bara förklaringen till framgångarna utan också till att försöken att starta Tech-miljöer på andra håll inte lyckats särskilt väl. Det räcker inte med att pumpa in pengar och kratta manegen. Toppbegåvningarna måste också känna sig lockade och bli tillräckligt många för att skapa ett fungerande kollektiv.

För att komplettera med ett svenskt exempel på techindustrin, kunde man i Svenska Dagbladet torsdagen den 5 augusti läsa om ett svenskt techföretag vid namn Sinch. Det är så gott som helt okänt, trots ett börsvärde på 120 miljarder. Sinch är det bolag som gör att vi får påminnelser i mobilen om att gå till tandläkaren, eller från Ubertaxin som väntar på gatan utanför. Det är således avsevärt högre värderat än Electrolux, där börsvärdet stannar på 70 miljarder. Inte bara Sinchs grundare har blivit extremt rika utan det gäller också för dem som köpt aktier. Kursen har gått upp över 900 procent på två år och det senaste året har aktien rusat över 120 procent.

För den stora massan är techindustrin ett meritokratiskt undantag. För majoriteten gäller att den under den nya feodalismens välde packas ihop i urbana utkanter, där den sociala rörlighet, den som var 1900-talets framgångsrecept, i stort sett stannat av. Man blir kvar i den klass där man är född. Ser vi till universitetsvärlden, där framtidens samhälle först visar sig, är det inte längre lika tydligt dina talanger utan ditt kön, din etniska tillhörighet och din sexuella läggning som bestämmer din position i samhällshierarkin och möjligheten att klättra.

Hur värdefull blir en examen från Berkley eller Harvard, om det viktigaste kriteriet för att bli antagen för studier där, är vilken etnisk grupp man tillhör? Kvoteringen banar väg för det nya feodala välde, där det är viktigare vem du är, än hur du presterar.

Kvoteringssjukan breder ut sig. Det skrämmande är att inte bara universitetsvärlden utan också stora företag börjat könskvotera sin personal. Inom flyget bör 50 procent av piloterna vara kvinnor och dito för kabinpersonalen, men då gäller det männen. Säkerhetstänkandet får stå tillbaka trots att det enda som borde spela roll är kompetensen. Strunt samma vilken hudfärg, vilket kön och vilken sexuell läggning piloterna har. Jag är övertygad om, att frågade man resenärerna, så skulle majoriteten också tycka det – om frågan formulerades hederligt förstås. Men så fungerar det allt mer sällan, att företag prövar om det är av intresse för deras kundkrets, när de vill godhetssignalera. Demokratiskt förankrade beslut går kräftgång och det gäller inte bara inom den kommersiella världen utan också inom den politiska. Vi har fått en överhet som tycker det är sin ordning att bestämma, utan att tillfråga sina kunder, klienter eller väljare.

De kvaliteter och värderingar som i den meritokratiska demokratin tillhörde och förvaltades ett samhälles medelklass – borgarna – har förklarats vita och rasistiska. I själva verket är det tvärtom, eftersom där kan man bli medlem genom att meritera sig. Nu, under det framväxande feodala väldet har du svårt att göra karriär om du är av fel sort.

Också den myndighetspolitisering som i synnerhet svenska socialdemokrater driver, lägger hinder i vägen för meritokratin. Så länge vi har en socialdemokratisk regering måste du vara socialdemokrat för att bli toppchef i en av de ungefär 200 svenska myndigheter som är direkt underkastade staten. Många har frågat sig hur det kom sig att Dan Eliasson blev chef för myndighet efter myndighet trots att han inte lyckades särskilt väl. Först migrationsverket, därefter försäkringskassan. Han var rikspolischef i fyra år och sedan generaldirektör för MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. När han där fick silkessnöret på grund av att han tog sig stötande friheter, placerades han på regeringskansliet, där han har ännu närmare kontakt med den svenska regeringen. Varför har denna lågpresterande byråkrat varit så omhuldad av socialdemokraterna? Kan det hänga samman med att han som tidigare Säpochef sitter på information som socialdemokraterna inte vill offentliggöra? Kanske, men den mest troliga förklaringen är att hans uppgift har varit att politisera de stora myndigheter han basat för, genom att tillsätta gentemot socialdemokraterna lojala ledningsgrupper och chefstjänstemän. På så sätt kan socialdemokraterna behålla en betydande makt över Sveriges myndighetsväsen, även om de inte sitter i regeringen.

Det prästerskap som i det medeltida feodalväldet hade makten över offentligheten, har i dag ersatts av en politiskt korrekt och politiserad samhällsklass, vars ortodoxi bestämmer vilka som har tillgång till offentligheten. Det är inte de som diskuterar de viktigaste samhällsfrågorna och heller inte de som har de bästa lösningsförslagen på samhällsproblemen som vistas där. Tillträdet styrs istället av vem du är. Vad du säger är av underordnat intresse. Mycket av det som sägs i dagens svenska offentlighet är ointressant, ogenomförbart och världsfrånvänt, när det inte är ren lögn eller hyckleri. Det avgörande är om det är förenligt med den nya ortodoxin. Så länge rätt personer uttrycker sig korrekt behöver det varken vara sant eller intressant. Och på den andra sidan av den bråddjupa klyftan: Det som förs fram på någon av dissidenternas plattformar får på inga villkor lyftas in i systemmedias offentlighet.

Konsekvensen blir att den viktiga samhällsdebatten inte förs i den offentlighet som folkmajoriteten tar del av utan i offentlighetens Gulag, det vill säga på internet. Gud nåde den offentliga person som hämtar information eller argument från Gulag och för fram dem i systemmedia. Aktörer från dessa båda världar tillåts inte ens dricka en kopp kaffe tillsammans, i varje fall inte om de tillhör systemmedias offentlighet. Där är lögner tillåtna, så länge de inte utmanar ortodoxin. Ett exempel är de som ifrågasätter klimathotet och klimattyranniets framväxt. Det hjälper inte att deras invändningar är vetenskapligt förankrade. De förvisas till Gulag.

Ännu svårare är det att föra fram synpunkter på covidrestriktionerna. I den medicinskt mycket ansedda American Journal of Therapeutics har nyligen två världsledande brittiska biostatistiker, Andrew Bryant och Tess Lawrie, publicerat en studie, utförd i 15 länder med 3 400 personer.

Den visar att det vanliga och mycket billiga läkemedlet Ivermektin har mycket god effekt mot covid-19. Det finns fler bevis på dess goda effekt än för något annat behandlingsalternativ. Ivermektin lindrar covid och förhindrar dödsfall.

Är detta sant, och bevisen ökar snabbt för att det förhåller sig så, innebär det att lockdown, munskydd, isolering och alla övriga dramatiskt begränsande åtgärder som tillämpas över hela världen, kan skrotas. Det sker emellertid inte. I det påstått fullvaccinerade Israel kör de till och med ansiktsigenkänning, för att kolla om invånare bryter mot karantänförbudet.

Medierna fortsätter att sprida bilden av covid som en livsfarlig pandemi. De skriver inte om Ivermektin, eftersom alla är överens om att viktigast av allt är att vaccinera hela världens befolkning och, som det förefaller, att införa covidpass. Ges dessa global giltighet, delas världens befolkning in i två kategorier: de lydiga och de olydiga, varvid de senare kan straffas och få sin tillvaro begränsad på olika sätt. Till ett globalt datoriserat register över hela världens befolkning kan belönings- och kontrollsystem knytas, av det slag som vi redan känner från Kina. Håkan Boström har beskrivit det i Göteborgsposten.

Det handlar om ett socialt belönings- och bestraffningssystem där varje medborgare tilldelas ett digitalt konto med startsumman 1 000 poäng. Sköter de sig, konsumerar rätt och umgås med rätt människor får de pluspoäng. De som inte betalar sina räkningar i tid, går mot rött ljus, umgås med fel personer eller är kritiska mot regimen får minuspoäng. Höga pluspoäng betyder en mängd förmåner, rabatter och resemöjligheter. Målet är att forma den totalt lydiga och därmed också lyckliga (?) människan. Det digitala kontot styr till och med medlemskapet i olika dejtingsajter och tanken är att koppla det till miljontals gatukameror med ansiktsigenkänning. Pekingregimen kallar systemet för ”harmoniskt”. Tydligare kan knappast totalitär kontroll gestalta sig. Människorna ska förmås kontrollera sig själva och sina grannar så som systemet önskar. Det är maktens önskedröm och mänsklighetens mardröm. En mardröm som just nu tar konkret form i Kina.

Kina är inte ens till namnet en demokrati och Europa har begåvats med en ny feodal samhällsklass. På ett självklart sätt tror dess medlemmar sig veta vad som passar bäst för folket. Denna framväxande samhällselit har bara en diffus uppfattning av vad demokrati är. Kanske det handlar om värdegrunden och mänskliga rättigheter? För dem är demokrati bara ett ord som de klistrar på sina egna åsikter, när de tycker det finns anledning.

Ett sista exempel: Den nya bensin som införts, påstås vara bra för klimatet. Om det är sant eller bara symbolpolitik, det är fel fråga. Vad folk i gemen tycker är också irrelevant. Verkningsgraden blir lägre men inte priset. Detta vill naturligtvis inte bilisterna ha, varför skulle de vilja det? Det rör inte den nyfeodala samhällsklassen i ryggen. Den anser sig veta vad som är bäst både för folket och för världen, så den har inget intresse av att utsätta sin övertygelse för något demokratiskt test.

Det vi kan förvänta oss är en ny fiendskap. Den nyfeodala klassen blir mer och mer övertygad om att vanligt folk har fel åsikter, De gillar ju att leva segregerat, de tar avstånd från den mångkulturella fantasin och de flesta tvivlar på att världen går under om tio år, såvida inte något radikalt görs åt klimatet. De är också så rasistiska att de skyller invandrarna för det gängrelaterade våldet. Well, fuck the people! – som det heter på globalisternas favoritspråk.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.