Hat, hot och konspirationsteorier

När Gunnar Sandelin och jag år 2013 gav ut den första volymen av Invandring och mörkläggning och lyckades göra den synlig genom en helsidesannons i DN, så fick vi löpa gatlopp i offentligheten. Upphetsade PK-kvinnor ordnade till och med en demonstration på Medborgarplatsen. Mail strömmade in till Gunnar och mig. Det var med både olust och bävan vi öppnade dem, åtminstone till en början. Man skulle kunna tro att mailskörden blev hälften hat och hälften hyllningar. Vår oro visade sig emellertid vara obefogad. Vi hyllades på både tvären och längden. Jag tror att vi fick bortåt tusen mail, och som jag minns det var fem uttalat och renodlat kritiska. Ett av dem var visserligen svårtolkat, men bör nog ändå föras till de kritiska. Där stod det ”bajs, bajs,bajs ….” ett trettiotal gånger. Inget mer, heller inget namn på den antagligen förstoppade avsändaren.

Jag erinrar mig detta när jag läser att den politiska varmluftsakrobaten och pseudohistorikern Henrik Arnstad har gjort fler än hundra polisanmälningar för de hot som riktats mot honom. För första gången väcks nu ett åtal. Det är en Säfflebo i 70-årsåldern som sagt något elakt till Arnstads telefonsvarare. Det hjälpte inte att han senare skrev ett brev och bad om ursäkt. Arnstad säger till DN:

”Det här är något som alla utsätts för som skriver under hot. En femtedel av Sveriges alla journalister lever därför under hot. Vi vet att journalister tystnar i självcensur på grund av detta.”

Självcensur? Ja, så är det nog men huvudanledningen är en annan. Journalisterna skriver med den politiska korrektheten som ett ständigt närvarande hot. Gud nåde den som ger sig in på ett minerat område. För att låna en term från datorernas värld gör de flesta numera sitt jobb i felsäkert läge. Hellre vara en dålig journalist än en arbetslös journalist.

Det finns en fördelning mellan hat/hot och beröm/hyllningar som behöver förklaras. Utgår jag från mig själv är jag politiskt dödförklarad i offentligheten, inte därför att jag är ointressant utan därför att jag skriver kritiskt på min blogg och i mina böcker om politisk korrekthet/woke, godhetssignalering, aggressiv feminism och massinvandringens konsekvenser. Om jag alls omnämns så är det för att någon tycker att jag bör pissas på. I gengäld behöver jag inte vara orolig när jag läser mina mail eller lyssnar av min telefonsvarare. Det är ingen överdrift när jag påstår att det forsar in beröm och hyllningar, i synnerhet när jag publicerat någon ny bok, men också som kommentarer till bloggtexter. Hade jag varit yngre och mer lättpåverkad så hade det skadat min självbild.

För Henrik Arnstad är situationen den motsatta. I offentligheten hyllas han och har till och med haft Stefan Löfvens öra, där han viskat om de fascistiska Sverigedemokraterna och diverse annat, som han anses kompetent att varna för. Men så, det där tråkiga med telefonsvararen och mailen.

Här finns två tolkningsalternativ. Den ena, som jag tror att vårt offentliga etablissemang helt och fullständigt ställer upp på, är att det handlar om en pöbel som via mail, Flashback, Facebook och Twitter fått nya möjligheter att bära sig illa åt. Så här låter gatans parlament och det är sannerligen inte konstigt att det inte bereds tillträde till åsiktskorridoren … eh, den offentliga scenen menar jag. Patrask, avskrap och slödder! Drägg!

Den andra tolkningen, som jag tror är mer korrekt, är att hatet och hoten, liksom ”konspirationsteorierna” (det föraktfulla begrepp som för tillfället tycks vara mest på modet) är ett resultat av att den offentliga och politiska elit som har makten, så uppenbart missköter sig (bland dissidenter blir begreppet landsförrädare alltmer vanligt). Den har makten både över vad som får sägas i offentligheten och över plånboken – vilket bland annat tagit sig uttryck i att Sverige sedan millennieskiftet skickat iväg ett tvåsiffrigt miljardbelopp av svenska folkets pengar till landet ”Långbortsomfan”. Jag har bara en kommentar: detta är ett av många exempel på den svenska statens oanständiga godhetssignalering och det är klart att de som är politiskt intresserade och förstår vad som händer blir både förbannade och förtvivlade.

Eftersom dessa politiskt vakna medborgare inte tillåts att offentligt kritisera och göra invändningar, så använder de sig av de möjligheter som står till buds. De som har hegemonisk kontroll över både politiken och det offentliga samtalet behöver inte gå i svaromål. Det räcker med att hindra meningsmotståndarna från att synas i offentligheten. Striden står mellan tornet och torget. På sin blogg ”En rak höger” fångar journalisten Ivar Arpi in motsättningen:

Etablissemanget har drabbats av /…/ demokratipanik, vilket får dem att försöka begränsa medborgarnas inflytande på olika sätt. Man avpolitiserar frågor, för över deras avgörande till experter, låter teknokrater sköta mer och mer. Och den som protesterar kallas farlig, extrem eller populist. Det som pågår är en dragkamp mellan torget och tornet, mellan folket och etablissemanget, mellan en förskansad elit som vill behålla makten och folket som vill att demokrati ska vara mer än en procedur för att välja samma gamla klägg, för att låna Håkan Juholts ord, om och om igen.

När jag letar på nätet efter bilder att illustrera mina texter med, så är det politiska förnuftet och den sarkastiska tonen på min sida. Till exempel har begrepp som politisk korrekthet och woke en renodlat negativ laddning. Emellertid, med begrepp som konspirationsteorier och konspirationsteoretiker förhåller det sig inte så. De som misstänker bakomliggande konspirationer till det som sker, är också i satirtecknarnas ögon renodlade knäppgökar. Detta trots att det i vissa fall visst finns anledning att tro att det ligger konspirationer bakom. Verkligheten inte bara ”händer”.

Alla människor är ju mer eller mindre strategiska när de vill uppnå något. Det gäller givetvis också för makteliter på olika nivåer. De intrigerar och planlägger och den offentliga fasaden överensstämmer långt ifrån alltid med det som händer bakom kulisserna. Det är bland annat för detta som uttrycket ”the deep state” myntats. I några sammanhang inte bara anar utan vet vi att det finns bakomliggande konspirationer. Tydligast är väl klimatpropagandan, där många låtit sig övertygats om att jorden är på väg att gå under. Vetenskapligt väl underbyggt tvivel är förbjudet på den offentliga scenen. Det gäller också covidpandemin där vaccinhetsen är total. Motståndarna har rätt mycket på fötterna, men inget inga invändningar tillåts i det offentliga samtalet. Som Swebbteve skriver i en nyhetssammanfattning:

Viruset har muterat och sprids nu som det så kallade deltaviruset som helt har slagit ut det ursprungliga alfaviruset i Sverige. Det har förutspåtts av nobelpristagaren Luc Montagnier som har avrått från att genomföra en vaccinationskampanj under en pågående pandemi eftersom det ökar sannolikhet för mutationer som motstår vaccinet.

Detta är en liknande mekanism som vid en illa genomförd behandling med antibiotika som framkallar antibiotikaresistens. Även John Ioannidis och Robert Malone som är några andra av världens främsta forskare i dessa frågor är mycket tveksamma till vaccinationskampanjen.

Ett tredje exempel är coronavirusets ursprung. Är det fladdermöss eller kommer det från ett laboratorium? Där stämplades de som misstänkte att laboratoriet i Wuhan var källan som konspirationsteoretiker. I dag är det inte längre så. Vi vet det ännu inte men mycket tyder på att det var en laboratorieläcka.

Konspirationsteorierna finns i ett brett spektrum, från rena fnoskerier till mycket trovärdiga och rent av belagda sammanhang, som är politiskt förbjudna. Det främsta exemplet på väl dokumenterade ”konspirationer” är nog Frankfurtskolans betydelse för vår tids politiskt korrekta tänkande. Den är väl belagd, men den som för det på tal riskerar att klassas inte bara som konspirationsteoretiker utan också som antisemit – av maktpersoner som är totalt okunniga om det som de brunsmetar och förbjuder.

Lämnar vi det innehållsliga i konspirationsteorierna därhän, så är deras förekomst ett underkännande av olika länders, bland annat Sveriges, politiska elit. Det som konspirationsteoretiker säger är nämligen: ”Vi litar inte längre på er, vi är övertygade om att ni ljuger, luras och vill oss illa”. Att kalla alla denna växande kategori av misstänksamma medborgare för galenpannor är inget verksamt botemedel. Det enda som kan återskapa det politiska förtroendet är hederlighet, väljarlojalitet och öppna redovisningar. Kort sagt: en politik där politikerna alltid står på sina väljares sida.

Jag vet vilken invändning som kan resas: ”Du är naiv, så fungerar varken politiken eller den politiska retoriken.” Jag kan bara svara att visst, men då ska politiker och andra makthavare inte gnälla över konspirationsteorier, hot och hat. De är ju ett resultat av hur de gör sitt jobb. Som man sår får man skörda.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.