Egenintresset


Massinvandring är det viktigaste verktyget för dem som verkar för en globaliserad värld – det vill säga en värld där det varken finns nationer eller etniskt definierade gemenskaper. I Sverige kan vi se det i de två definitioner på svenskhet, som konkurrerar med varandra. Den ena är den etniska, att svenskarna är ett folk med sin egen kultur, sitt land, sitt språk etc. Den andra, som förespråkas av den härskande politiska eliten, hävdar i sin mest extrema form att alla som bor i Sverige är svenskar och i stort sett av samma slag. De skillnader man ser är försumbara, ungefär som skillnaden mellan de hamburgare som serveras av olika restaurangkedjor.

I en riksdagsdebatt för några år sedan fick vi en demonstration av denna motsättning, när Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson salvelsefullt förklarade att hon blev provocerad av dem som påstod att man inte är svensk bara för att man hade en annan kultur. Hon sa att när hon möter människor som bor och lever här ”så tycker jag nog att alla som åker på tunnelbanan är svenskar”. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson replikerade med en fråga: ”Fru talman, om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?” Men även om han därmed fick skrattarna på sin sida, så har Åsa Romsons definition makten i offentligheten. Den som där gör sig till talesman för den etniska definitionen av svenskhet riskerar att skändas och bli moraliskt ifrågasatt.

För den svenska staten legitimeras maktinnehavet av den politiska korrekthetens ideologiska trossatser och dogmer, på samma sätt som en teokratisk regim inkorporerar religiösa dogmer och trossatser. I Sverige är värdegrunden, mänskliga rättigheter och människors lika värde påbjudna och den som vill diskutera dessa dogmers giltighet och relevans, vad de faktiskt betyder, gör sig skyldig till blasfemi. Det gäller också för samhällets plikter som tar formen av räddningsaktioner. Flyktingar, klimatet och demokratin måste räddas. Att en förkrossande majoritet av de flyktingar som Sverige räddar inte är flyktingar, att aktionerna för att till ofantliga kostnader rädda klimatet främst har symboliskt värde och att demokratin inte kan räddas med en totalitär politik – sådant får inte sägas i den svenska offentligheten.

När det gäller massinvandring och blindheten för etniska och andra kulturella skillnader har den politiska vänstern och den stora transnationella företagen gemensamma intressen. Att dessa meningsmotståndare skulle hamna i samma säng, kunde nog ingen tro. För företagen handlar det om att få tillgång till billig arbetskraft. För den politiska vänstern om att säkra väljarunderlaget i ett postindustriellt samhälle där de inte kan räkna med att få arbetarnas röster.

Ett känt exempel är när den brittiske premiärministern Tony Blair’s förra talskrivare Andrew Neather år 2009 erkände att Labourpartiet bejakade öppna gränser och massinvandring, för att säkra framtida väljare till partiet. Rub Right’s nose in diversity”, som han uttryckte det. Med andra ord, i regeringsställning satte de det egna partiets intressen framför nationens, vilket faktiskt faller under beteckningen landsförräderi. Även om ingen politiskt ansvarig person har erkänt det öppet är det samma längtan efter att säkra väljarunderlaget som gäller i Sverige. I synnerhet styr det socialdemokraternas och vänsterpartiets massinvandringspolitik. Därmed har de sjösatt en massinvandringspolitik som med sina volymer sätter Sverige i särklass inte bara i norden, utan i hela Europa.

Att säkra maktinnehavet har för vänsterpolitiker blivit viktigare än det politiska innehållet. Massinvandringen står i direkt konflikt till klassisk vänsterpolitik, som värnar kvinnors och (senare) homosexuellas rättigheter, sekularism, legala aborter och, inte minst, det milda och vårdorienterade rättssystem som i dag i så kallade ”utsatta förorter” förlorat sitt våldsmonopol till kriminella klanvälden. Också, vänsterpolitikernas import av öppet antisemitiska muslimska och arabiska grupper hotar de judiska intressen som man påstår sig bejaka, som en kompensation för andra världskrigets försyndelser. Vår statsminister säger att vi aldrig får glömma folkmordet på judar, men det hindrar honom inte från att bejaka den muslimska massinvandring, som bland annat resulterat i att många judar lämnat det muslimtäta Malmö, som en alltför farlig stad att bo i för judar.

Massinvandringen är också en välsignelse för välfärdsindustrins alla vårdare, hjälpare och andra anställda, som behöver ett jämnt tillflöde av klientet till ”det välfärdsindustriella komplexet”. Det gäller också lärare, alltifrån för- till högskolan, som både behöver elever och att säkra sina budgetar, präster som ser invandrarpopulationer som en möjlig källa till ersättare för sina egna minskande församlingar och många andra som cyniskt stöder massinvandringen och bejakar öppna gränser, därför att det främjar deras egna snäva och omedelbara intressen.

Vid sidan av dessa grupperingar, som prioriterar sitt egenintresse framför nationens, finns det en patologisk och gränslös empati, som resulterat i ett godhetstyranni som i synnerhet bejakas av kvinnor. De vill hjälpa alla världens lidande och tycker att Sverige ska fylla rollen av en humanitär stormakt och öppna sina gränser för flyktingar som behöver en tryggad framtid. Trots att deras egna historiska kunskaper brukar vara i det närmaste försumbara tycker de att den västerländska civilisationen måste sona sina rasistiska, kolonialistiska och nazistiska försyndelser.

De är omedvetna om att en sådan kapitulation är liktydigt med förstörelsen en civilisation som har utvecklats under tusentals år. De slår därigenom följe med dem som ser till sina egenintressen och tycks blinda inför massinvandringens omedelbart observerbara negativa konsekvenser.

Liksom alla totalitära ideologier har det godhetstyranni som de politiskt korrekta iscensätter sina motsättningar, sitt hyckleri och sina absurditeter. Exempelvis betraktas offentliga anala samlag, inom ramen för PRIDE-rörelsen, som frigörande och föredömliga protester mot förtryckarpolitik medan rökning i restauranger och barer är skamliga angrepp på folkhälsan. Suggestiva musikvideos och våldsfyllda videospel är uttryck för ett patriarkalt och testosterondrivet samhälle, medan ett kirurgiskt könsbyte är OK och inget som föranleder ett samhällsingripande, inte särskilt mycket värre än att tatuera sig.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.