Kritisk Teori

Den politiska korrektheten har under senare år muterat, men det har länge varit osäkert vad det nya viruset – eller jag kanske hellre borde skriva den nya sekten – ska heta. Nu klarnar det. Woke har alltmer blivit ett samlande namn. I likhet med begreppet Politisk Korrekthet gör Woke nu en resa från att vara i huvudsak deskriptivt, med en knivsudd kritik, till att bli rent pejorativt – i synnerhet i adjektivformen wokeness. Däremot har ännu inte det som utgör den ideologiska kärnan i Woke – Kritisk Teori – på allvar blivit synligt i den svenska kultur- och samhällsdebatten.

Det ska emellertid inte uttolkas som att Woke och Kritisk Teori är ytterligt perifera fenomen i Sverige. Woke går visserligen fortfarande i stort sett under medieradarn, men sekten står i full blom vid våra universitet. Vid Stockholms universitet introduceras denna höst till och med ett mastersprogram i Kritiska Studier. Presentationen förefaller vara skrivet av en universitetsbyråkrat som inte har den blekaste om vad Kritisk Teori är:

Utövandet av kritik är avgörande för ett demokratiskt samhälle. En kritisk offentlighet ger inte bara legitimitet åt demokratiska processer utan möjliggör också ett öppet prövande av de föreställningar och värderingar som styr dessa. Att värna om och utveckla ett kritiskt tänkande förblir därför en av universitetets viktigaste uppgifter.

Med sin bas bland universitetens studenter sprider sig Woke som en präriebrand i den svenska välfärdsbyråkratin. Det förvånar därför inte att några av woke-rörelsens heligaste skrifter sedan något år tillbaka finns översatta till svenska: Robin DiAngelos Vit Skörhet: därför är det så svårt för vita att prata om rasism, Lovette Jallows Främling i vita rum och Ibram X Kendis Så blir du antirasist.

Om den sistnämnda kunde Kulturnyheterna i SVT förtälja: ”Kendi skriver med tyngden från levd erfarenhet och intellektuell skärpa, med ett språk som får antirastisk teori och praktik att bulta.”

Jag tror inte den som stod för det omdömet känner till att den kritiska teori, som i synnerhet Kendi och DiAngelo är uttolkare av, är hårt kritiserad i USA. I närmare hälften av USA:s stater har den version som går under namnet Critical Race Theory (CRT) förbjudits i undervisningen, eftersom den förvanskar historiska händelser och påstår att rasism är den grundbult som håller samman USA. Landet föddes år 1619, när det första skeppet med slavar anlände.

CRT är en teori som hävdar att rasism inte bara beror på fördomar utan att rasismen impregnerar hela det amerikanska samhället, inklusive rättsväsendet. Dess viktigaste uppgift är att vidmakthålla den vita rasens överlägsenhet. Alla vita människor är rasister, det ingår i själva definitionen av vithet. Samhället är konstruerat för vita människor och när du tillhör den kategorin så har du automatiskt fördelar som gör dig ansvarig för vad andra vita gjort och gör. Att bejaka vetenskap är till exempel att acceptera detta vita och rasistiska system. Alla vita svenskar är ansvariga för de övergrepp som begåtts mot samer, romer, invandrare etc.

Kritisk Teori företräder ett extremt identitetsperspektiv, med sitt påstående att moraliskt ansvar baseras på tillhörighet. Kvinnor är alltid förtryckta eftersom de tvingas av ett patriarkalt system att underordna sig. Den vite man som bekänner sig som feminist, som alltså vill sätta kvinnors intresse före männens, är likförbannat medlem av den förtryckande klassen.

Det som måste rivas ner är de vita heterosexuella männens politiska ordning. Den är rutten och förtryckande men vad det ska ersättas med får vi inte veta. Kritisk Teori och Kritisk Rasteori innehåller inga utläggningar om hur det nya samhället är tänkt att fungera. Anledningen är enkel: anhängarna vet inte det.

Anhängarna av Kritisk Teori bekämpar förtrycket genom att bekämpa förtryckarna. Här finns en logisk inkongruens. En vit person tillhör alltid och ohjälpligt den förtryckande klassen medan en svart person som agerar efter den vita klassens spelregler inte förblir svart och förtryckt utan också han eller hon företrädare för det vita förtrycket.

Om jag ogillar en annan människa, så är det kristna och västerländska budskapet att man bör granska sig själv och, som den syndare man är, försöka bättra sig. Som det heter i Matteus 7:3 ”Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?” Kritisk Teori ger det motsatta budskapet: Lyft fram bilden av den andre (vite) som förtryckare – se inte dig själv utan se den andre. Och inte bara det, se det som du misstänker är det sämsta hos den andre, det vill säga rasismen.

I en recension på Bokus hemsida av Robin DiAngelos Vit Skörhet skriver Kristina Margareta Berghänel i januari i år att det är en bok som borde vara med i utbildningen av socialarbetare av alla de slag. I en annan recension skriver pseudonymen ”Bokälskande misantrop” en text som först ter sig som en rekommendation, men som landar i mycket skarp kritik:

Boken ”alla” talar om. Definierar hur biologiskt deterministiska skillnader mellan svarta och vita härrör från respektive grupps nedärvda historiska erfarenhet, tydliggör hur den strukturella rasismen genomsyrar tankemönstren hos vita människor (vilka genom sin priviligierade maktposition inkorporerat fördomar de inte vill erkänna), och dissekerar slutligen dessa tankemönster på ett sätt som omöjliggör konstruktiva samtal och i förlängningen oundvikligen leder till att vi istället befäster dessa tankemönster.

De som tolkar tillvaron med Kritisk Rasteori befinner sig på trygg mark. De är domarna och när det gäller social interaktion tar de inte en särskilt stor risk. De står för ett samhällsperspektiv som bara kan kritiseras genom en ”lins av ondska”. De som brukar vinna när kunskap, förnuft och logik styr argumentationen, förlorar här. Det är inte förnuftet som styr anhängarna av Kritisk Teori, utan den känsla som är grundad i vad som är moraliskt rätt.

Den 23 september i år skrev Elisabet Andersson i Svenska Dagbladet en nymornad presentation av Kritiska vithetsstudier.

Anledningen var att Stockholms universitet tagit upp vithetsstudier i sitt kursprogram. Sedan tidigare finns en kurs om kritiska rasstudier och feministisk postkolonialism vid Karlstads universitet. Elisabet Andersson intervjuar konstprofessorn Jeff Werner. Han är ansvarig för kursen och dessutom författare till den nyutgivna boken Kritvit? Jeff Warner blåser lite varmluft som svar på Elisabet Anderssons fråga vad det handlar om: ” Kritiska vithetsperspektiv handlar bland annat om att granska hur föreställningar om gemenskap och normalitet konstrueras och verkar i samhället” och tillägger att ”det vita vi:et” är osynligt och kan friläggas med hjälp av kritisk teori. Därefter påstår han att det inte handlar om att vara kritisk mot vithet, men säger strax emot sig själv, när han tillägger att det handlar om vithet som maktordning.

Jag förstår att Elisabet Andersson inte vill ha någon fördjupning. Det är ett onödigt risktagande. Allt tyder på att det skulle leda in på svårtillgänglig teori, något som hon kanske inte riktigt begriper och därför heller inte klarar av att förklara för tidningens läsare.

Kritisk Teori hämtar sitt grundperspektiv från två vita män (sic!), nämligen postmodernisterna Michel Foucault och Jacques Derrida. Dessa ordnar in sig bland andra svårbegripliga franska filosofer (i synnerhet gäller det för Derrida). Kompletterar man sedan med inflytandet från Frankfurtskolan, så har man hamnat i ett ganska mastigt och för de oinvigda ytterst krävande sjok av teori. Snacka om Impression Management! Emellertid, strippar man denna ideologibildning på sin pretentiösa språkliga klädedräkt så blir Kritisk Teori inte särskilt svårt att förstå:

  1. Allting som sker handlar om makt och uppgiften för en kritisk teoretiker är att frilägga makthierarkin. Den vite mannen befinner sig alltid överst i denna hierarki. (Foucault)
  2. Det finns ingen objektiv verklighet, bara olika synsätt och tolkningar. All sanning är relativ och knuten till sin egen grupp. Dekonstruktion är ett viktigt filosofiskt verktyg för att frilägga makt. (Derrida)
  3. Den som inte ser maktordningen är lurad, har ett falskt medvetande och förstår inte sitt eget bästa. (Marx)
  4. Ren vetenskap är inte nog. En teoribildning måste också innehålla en moralisk dimension för att förhindra framtida katastrofer. (Marcuse)
  5. Sociala aktivister måste utbildas, som kan sprida det kritiska perspektivet. (Horkheimer)

Det gäller inte att förbättra utan att riva ner det gamla samhället för att därmed ge plats för det nya. Det samma revolutionära grundperspektiv som skiljer exempelvis kommunism från liberalism, men också kommunism från socialdemokrati, som tror att det klasslösa samhället går att förverkliga utan revolution.

Samtidigt som Kritisk Teori är teoretiskt krävande och bara behärskas av en liten minoritet så är den väldigt enkel. Den säger några få saker men den säger dem om och om igen, med hjälp av dogmer.

Samtidigt som Kritisk Teori är teoretiskt krävande och bara behärskas av en liten minoritet så är den väldigt enkel. Den säger några få saker men den säger dem om och om igen, med hjälp av dogmer. Dessa blir till signaler till andra medlemmar av woke-gemenskapen, som är absolut övertygade om att de bekämpar det samhälleliga förtrycket. Perspektivet kan tillämpas på allt: Individer såväl som organisationer, kulturer, klasser, yrken och även språket.

Kritisk Teori visar att vi lever i ett rasistiskt samhällssystem där maktinstitutionerna är ohjälpligt korrupta. I denna grova form är det givetvis en lögn, men lögner som innehåller ett korn av sanning är svårare att avfärda än rena lögner. Ett exempel är påståendet att vita människor är förtryckare och att färgade människor (people of colors) är förtryckta, eller dito män och kvinnor. Det är en lättköpt och ytlig sanning som rymmer en djupare lögn. Det som folk i gemen ser är den ytliga sanningen. De flesta varken vill eller kan frilägga den underliggande lögnen – den som är den totalitära statsbildningens fundament.

När man prövar att inrätta samhället efter det här slaget av grova generaliseringar så blir det inte bättre utan sämre. Dåliga samhällsanalyser leder fram till dåliga samhällen. Istället för att skapa ett samhälle utan förtryck leder Kritisk Teori till det motsatta: ett förtryckarsamhälle. För nazisterna var alla judar lika. För anhängarna av Kritisk Teori är alla vita män lika. Den som protesterar är en fiende som måste tystas eller skändas – det vill säga oskadliggöras med de medel som står till buds i ett demokratiskt samhälle. När människor inte beter sig enligt ideologin så måste de troende tvinga dem att rätta in sig i ledet. Vi har tidigare sett vad som händer.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.