Folkvilja i underläge I:II


Som bekant har Sverige aldrig på riksplanet haft någon folkomröstning, när det gäller invandringen. På kommunal nivå hölls dock en år 1988, i skånska Sjöbo. Den väckte stor uppståndelse och de flesta 70plussare som är politiskt intresserade minns det nog rätt väl. Vad som hände ”efter Sjöbo” är emellertid mindre välbekant. För dem som likt mig bejakar demokrati i ordets egentliga mening – det vill säga folkviljan som den visar sig i allmänna val och folkomröstningar – är det skrämmande att ta del av hur samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna, och då i synnerhet VPK i Stockholms kommun, gjorde sitt bästa för att förhindra folkomröstningar. Men först historien om Sjöbo och Sven-Olle Olsson.

På 1980-talet motionerade Socialdemokraterna och Folkpartiet i den lilla sydskånska kommunen Sjöbo (15 000 invånare) två gånger om att teckna ett avtal med Statens invandrarverk, som ville att de skulle ta emot elva ”flyktingar”. (Att jag sätter citattecken kring begreppet flyktingar beror på att begreppet redan då innefattade immigranter som sökt sig till Sverige av ekonomiska skäl.)

Båda gångerna avslogs motionerna med endast en rösts övervikt. När de för tredje gången motionerade i frågan svarade Moderaterna och Centerpartiet, som styrde kommunen, med att i oktober 1987 förslå en lokal folkomröstning, att hållas i anslutning till det allmänna valet hösten därpå. Alla tyckte det var en bra idé, också sossarna och folkpartisterna. Drivande var kommunalfullmäktiges populäre ordförande, centerpartisten Sven-Olle Olsson. Det handlade då om 20 ”flyktingar”.

Den 25 januari 1988 skrev Sven-Olle också en motion till Centerns partistämma och föreslog att partiet skulle verka för en starkt begränsad flyktinginvandring, så att denna någorlunda överensstämde med tillgången på service, bostäder och, framför allt, arbete. Hans krav var med andra ord rätt modesta och borde inte väcka uppmärksamhet utanför det egna partiet. Rimligen var det tillåtet med olika synpunkter på den förda politiken.

Så snart det blev känt att det skulle anordnas en folkomröstning i Sjöbo startade skriverierna. Begreppet Sjöboandan myntades och användes av båda lägren, de som var för och de som var emot. För de förra var det ett uttryck för modet att stå upp mot ett etablissemang som ansågs förtiga problematiken kring invandring. För de senare blev begreppet en synonym till rasism. Så här argumenterade Sven-Olle och i dessa tider med gängkriminalitet och skjutningar ter det sig närmast profetiskt:

I vårt handlingsmönster ingår att diskutera, debattera eller till och med demonstrera. Men vi ersätter aldrig detta med vare sig våldshandlingar, med vapenhot eller med mord. Det är dock ett handlingsmönster som finns i en hel del länder. Vad får er att tro att dessa människor över en natt byter karaktär? (Återgivet i Ingrid Carlqvists bok ”Från Sverige till Absurdistan. Logik förlag 2018).

Ledande rikspolitiker menade att det inte bara var omoraliskt utan också odemokratiskt (sic!) att rösta om flyktingmottagandet. Myndighetschefer förväntas vara neutrala men Invandrarverkets chef Thord Palmlund tog politisk ställning och beklagade beslutet i Sjöbo. Han menade att Sverige måste föra en generös flyktingpolitik. Den flyktingkritiska agitationen i Sjöbo före omröstningen kritiserades både av Centerns partiledare Olof Johansson och Moderaternas Carl Bildt. Troligtvis var de rädda för utfallet. Det anordnades flera demonstrationer. Ett av slagorden: ”Ropen skalla. Ta emot dom alla!” I Expressen kallades Sven-Olle för Svin-Olle och framställdes som en fet gris. Sven-Olle Olsson gav främlingsfientligheten ett ansikte. Längst gick dock Aftonbladet där kulturredaktionen publicerade följande ”dikt”:

Du har ett fult tryne Sven Olle, liksom de andra svinen i din sjöbostia. Vilken skadlig näring har du förätit dig på? Är det stekt fläsk och kokt gröt med grädde? Det är en ensidig kost som förstockar. Men den alldeles råa och lidande världen strax utanför din egen hank och stör har du mage att ignorera och förskjuta. Vad är du rädd för Sven-Olle? Att sittfläsket skall börja brinna? Vem är du rädd för Sven-Olle? Att någon därutanför skall komma? Att någon skall komma och ta maten ur munnen på dig. Oroa dig inte! Ingen vettig människa vill dela ditt bröd.

Det var lätt för journalisterna att tycka illa om Sven-Olle. Han var tvär och berättigat misstänksam mot dem. Utseendet, dialekten, klädseln och att han födde upp grisar gjorde att han passade in i storstadens schablonbild av landsbygdens inkrökthet. För dem var sjöboborna okunniga lantisar, enfaldiga och ignoranta bönder. Att de hade rätt att framföra sin åsikt i debatten var inte att tänka på. Antingen skulle de fördömas eller uteslutas ur sina partier.

Var det med en folkomröstning provocerande för de godhetsposerande, så var det än mer provocerande när resultatet offentliggjordes. 67,4 procent av Sjöboborna röstade för att inte ta emot flyktingar. På riksplanet gick Centerpartiet bakåt i valet men i Sjöbo ökade de med 16 procentenheter. Det gladde emellertid inte centerledaren Olof Johansson som sa att resultatet var oanständigt. Socialdemokraternas Ingvar Carlsson kallade resultatet för tragiskt.

Tre veckor efter valet höll Centerpartiet stämma. Då uteslöts Sven-Olle Olsson och ytterligare två medlemmar i Sjöbo, både därför att de hade genomfört en ”odemokratisk” folkomröstning och för att de hade distribuerat en ”fascistisk” broschyr till hushållen i Sjöbo. Broschyren, vars utgivning sponsrades av knäckebrödsmiljonären Carl Lundström, hade titeln ”Sjöbo – ett demokratiskt föredöme”. Olof Johansson rasade: ”Vi vill inte ha bruna löss i vår fana”.

Tre år senare bildade Sven-Olle Sjöbopartiet. Med 30 procent av rösterna blev det störst i 1994 års val. I en intervju år 1997 sa han att om Centern hade följt hans åsikter så skulle partiet ha blivit landets största borgerliga parti, ”kanske även det största totalt sett”. Sven-Olle lämnade politiken efter en hjärtoperation år 2002 och dog tre år senare. Sjöbopartiet finns fortfarande kvar, även om det var länge sedan de var störst.

Sjöbo är den enda kommun i landet som har haft en folkomröstning om flyktingmottagning, men är långtifrån den enda som har sagt nej till flyktingmottagning. Bland nejsägarna finns Vellinge i Skåne och Åsele i Norrland. Skälet till att det inte blev fler kommunala folkomröstningar var tveklöst risken för politikerna att få löpa gatlopp i offentligheten.

2011 krävde Sverigedemokraterna en folkomröstning om Halmstad skulle fortsätta att ta emot ”flyktingar” eller inte. De blev nedröstade med siffrorna 68 – 3. Observera att det inte var flyktingmottagandet som bemöttes på det sättet utan förslaget om en folkomröstning. Två år senare motionerade Sverigedemokraterna om en folkröstning i Östra Göinge. Kommunstyrelsens moderata ordförande Patric Åberg sa att ”motionen visar SD:s hemska människosyn som vi egentligen inte vill ta i med tång”. Det året hade också Sjöbo svängt och politikerna givit klartecken för ett boende för ”ensamkommande flyktingbarn”. I Aftonbladet skrev Anders Lindberg under rubriken ”Vi borde ta emot fler ensamma flyktingbarn” att det som hände i Sjöbo var hoppfullt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.