Den politiska vänsterns medansvar för Breiviks terrordåd


I Oslo, en januarikväll år 2001, mördade medlemmar av den nynazistiska gruppen Boot Boys Benjamin Hermansen från Ghana. I hela landet arrangerades fackeltåg för att visa avsky för mordet. I Oslo sa 40 000 människor nej till rasism och ja till ett Norge för alla. Regeringen uppmuntrade alla skolor att under Benjamin Hermansens begravning flagga på halv stång. Statsminister Jens Stoltenberg lovade att bekämpa vardagsrasismen, så att fördomar och intolerans inte fick fäste. Mordet var en varning för ett isberg av kall och hjärtlös främlingsfientlighet.

Ett hat piskades upp mot kända norska invandringsmotståndare. Rapduon Karpe Diem sjöng i The Art of Being Indian att den som dödade Fremskrittspartiets ledare Carl Ivar Hagen hade ”mer guts og baller enn hva vi har”. För detta fick de både beröm och applåder i den norska offentligheten.

Vi kan se samma förhållningssätt i Sverige. År 2015 begicks två våldsbrott som politiskt hanterades olika. Det ena var när en man som fått avslag på sin asylansökan ville hämnas och dödade två svenskar i en IKEA -butik i Västerås. I det andra våldsbrottet dödade en högerextremist tre invandrare i Trollhättan.

Det senare mordet resulterade i att namnen på gärningsmannen och offren i det närmaste omgående blev offentliga. I många svenska städer hedrades de dödade med en tyst minut och i Stockholm tände socialdemokraterna ljus mot rasistiskt våld och för öppenhet och solidaritet. Hundratusentals svarade på ett Facebookupprop mot rasism och främlingsfientlighet.

I Västerås däremot, var det inga tända ljus, ingen minut av tystnad och ingen Facebookdemonstration. Offren, en mamma och hennes son, förblev anonyma. Statsminister Stefan Löfven skyndade sig till Trollhättan, men brydde sig inte om att besöka Västerås. En grym handling mot icke-svenskar utlöste en rikstäckande självrannsakan, medan en lika hemsk handling mot två svenskar ignorerades, som om det var något man skämdes över.

Den svenska sociologiprofessorn Göran Adamson kallar förhållningssättet för masochistisk nationalism, eftersom det handlar om ett öppet hat och förakt för den egna nationella kulturen. Denna masochistiska nationalism kombineras med en romantisering av det främmande och exotiska, som invandrarna för med sig. Givetvis finns den inte bara i Sverige och Norge utan också i andra västländer. Vi såg samma förhållningssätt i Rotherham i England, med övergreppen mot vita arbetarklasstjejer. Förövarna var män från den pakistanska minoriteten och anledningen till att övergreppen kunde pågå så länge var, att den som slog larm riskerade att stämplas som rasist.

Göran Adamson ger självhatet ett namn, men det behövs också en förklaring. På bloggen Det goda samhället skriver Patrik Engellau:

… Sverige styrs av ett politikervälde som kontrollerar halva BNP och använder pengarna för att etablera sig själv som en humanitär stormakt. Politikerväldets teknik är att ge pengarna till en välfärdsapparat som därav försörjer först sig själv och sedan ett enormt klientel av bidragstagare. Tillsammans bildar dessa en maktapparat som alltså består av politikerna själva, välfärdssystemets administratörer och dess klienter. De muslimska terroristerna och deras närstående tillhör klienterna. Systemets klienter får inte ifrågasättas ty om de ifrågasätts så ifrågasätts hela systemet.

Patrik Engellau skriver att detta perspektiv har han fört fram flera gånger men ingen har hakat på, ingen bryr sig. Även om han inte skriver det så vet han nog att det, med tanke på Västerlandets oerhörda övergrepp mot resten av världen, är en oönskad förklaring. Se slavhandeln, se kolonialismen, förintelsen och ett pärlband av övergrepp. Det stora hotet mot demokratin, i såväl Norges som Sveriges offentlighet påstås komma från höger. Det gäller därför att vara på sin vakt, så att inte västvärldens immanenta rasism resulterar i nya övergrepp och folkmord.

De varma känslor som inte får visas för det egna landet, den förbjudna nationalismen, kan istället projiceras på andra nationer och kulturer. De förmodas inte ha samma destruktiva och våldsamma potential. Vi västerlänningar måste göra bot, eftersom vi är belastade med en moralisk skuld. Självkritik och självförakt går därför hand i hand med att det främmande romantiseras. Den ultimata godheten är att kravlöst ge invandrare rätt till medborgarskap.

I Nettavisen, en av Norges mest populära nyhetswebbplatser publicerades den 27 september i år en artikel med titeln Ska vi förstå hela historien bakom 22 juli, så måste vi tala om mångkulturalismen. Författaren Sven Røgeberg, lektor vid en folkhögskola i Drammen, menar att forskarnas fokusering på högerextremism gjort dem blinda för den politiska vänsterns medansvar. Det är en lång artikel, som trovärdigt visar varför Anders Behring Breivik radikaliserades. Det är också en artikel som ställer frågan om en invandringspolitik baserad på goda intentioner kan ha negativa konsekvenser.

När Anders Behring Breivik var tonåring drabbades Oslos norska pojkar av en våg av våld och rån, där förövarna hade minoritetsbakgrund. Förnedring av offren var vanligt. En norsk 14-åring misshandlades allvarligt på tunnelbanan, efter att han vägrat att ge ett gäng med tio somaliska pojkar en cigarett. Han fick huvudskador och tänderna lossnade. Det var mest tur att han inte miste livet i det brutala överfallet. Den pojken kom att hata invandrare över allt annat och fyra år senare var han en av dem som dödade den i ingressen nämnde Benjamin Hermansen.

Anders Behring Breivik utsattes inte för våld på 90-talet och var inte fientlig mot invandrare. Men han såg vilka som var vinnare och vilka som var förlorare i denna konflikt. Han kunde heller inte undgå att se att den liberala invandringspolitiken inte angrep de nya koderna för manlighet och dominansbeteende, som pojkar med minoritetsbakgrund tog med sig och som särskilt drabbade etniskt norska pojkar.

Anders Behring Breivik levde på 90-talet med en ensamstående mamma. Han ville skapa sig ett namn och ett rykte. Men han tänkte inte tävla med pojkarna från villastäderna i Slemdal och Vinderen, varken i skidspåret eller på tennisbanan. Han ville hävda sig inom den urbana subkultur som hämtade sina ideal från svarta och latinska ungdomsgäng i Bronx.

Breivik prövade på rollen som medlare mellan invandrargäng och norska ungdomar i Oslo. Han ville likna en pakistanier och talade därför kebabnorska. Han betedde sig som en ghettogangster men det gick inte bra. Ingen ville ha med honom att göra. Han var inte cool och inte hip. Han lade skulden på 68-vänstern. Den hade gjort honom till en mjuk, feminiserad ung man och samtidigt öppnat gränserna för den icke-västliga invandring som hade utsatt honom för orättvis konkurrens från hårdare invandrarpojkar.

När flera av de gängmedlemmar som hade störst våldskapital blev islamister, förflyttades för Breivik kampen, från gatan till Norges politiska och ideologiska offentlighet. Efter att ha misslyckats med rollen som en ”wannabe pakistansk tuffing” ville han vara en riddare, som på liv och död kämpade för den västerländska civilisationen. Han slutade tala kebabnorska, men inte heller i sin nya roll togs han riktigt på allvar. Ingen föll dyrkande för hans fötter. Och därefter vet vi hur det gick.

Även om den högerradikala ideologin utlöste Breiviks terrordåd så är det enligt Sven Røgebergs mening varken möjligt att förstå mordet på Benjamin Hermansen eller Breiviks mörka svartsjuka, om man ignorerar den mångkulturella ideologi som hävdar att alla människor har samma värde och därför ska behandlas lika.

Han delar in mångkulturens förespråkare i två kategorier, en lätt version och en ”hardcore”. Den första antar att det inte finns några djupa skillnader mellan förmoderna och moderna kulturer, mellan klansamhället och det demokratiska rättssamhället. Anhängarna är okunniga om den kristna västvärldens långa kamp för att befria människorna från klankulturerna och ser det som mer eller mindre självklart att nykomlingarna överger sina klan- och hederskulturer, för att snabbt integreras i sitt nya norska hemland. Vissa grupper kanske har svårare än andra men deras barn och barnbarn kommer inte bara att integreras utan assimileras.

Den antirasistiska vänsterns hardcore-version har tagit till sig postmodernismens och postkolonialismens uppfattning att i stort sett allt som händer handlar om makt. Det leder till att de ser tillvaron i termer av förtryckare och offer. Norrmännen blir förtryckare, medan invandrarna är offer, ett maktförhållande som är resultatet av den kolonialism och rasism som vita män under århundraden gjort sig skyldiga till. Sven Røgeberg skriver:

De antirasistiska och antifascistiska räddningstjänsterna befinner sig därför i en konstant röd varningszon. Vi måste vara försiktiga vid minsta tecken på diskriminering. Vakta oss ständigt för vilka ord vi använder. Var noga med att inkludera alla. Var noga med att inte bidra till en mental separation mellan oss och dem.

Den moderna vänsterns fascination för befrielserörelser och revolutioner i den tredje världen behöver också tas med i förklaringen till Breiviks terrordåd. Här är den stora paradoxen: Samtidigt som 68-generationen attackerade de sista resterna av traditionell auktoritet och patriarkala normer i väst, välkomnade den människor med kulturella koder och sociala normer, som representerade en extrem version av det som vänsterupproret riktades mot. Brevik ansåg att kulturmarxisterna tämjt honom. De hade tagit bort djurparkens skiljevägg mellan rovdjur och husdjur.

Eftersom invandrare startar i ett underläge så anses majoritetskulturen ha ett särskilt ansvar för att de ges goda villkor, så att de kan hämta in de infödda medborgarnas försprång. Den oproblematiserade utgångspunkten är att mänskliga behov och värderingar i stort sett är universella. Samexistensen mellan flera kulturer kommer därför att göra ett land som Norge mer mångsidigt, rikt och spännande. Monoetniska samhällen beskrivs utifrån detta perspektiv som tråkiga och inte riktigt i takt med vårt globala tidevarv.

Den inverterade bilden av ont och gott bejakas fortfarande av den vänster som, blind för konsekvenserna, fortsätter att hylla mångkulturen. Vi behöver såväl forskning som en offentlig debatt som utreder konsekvenserna av den liberala invandringspolitik som den mångkulturella ideologin försvarar. Emellertid, varken forskarna eller de debattörer som är välkomna i offentligheten är intresserade av att följa det spåret. De som har högerextremismen som både huvudfiende och huvudförklaring till samhällets tillstånd, omfattar själva i hög utsträckning mångkulturens värderingar.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.