Svartsynt och förbannad

Funderar du på att köpa bokpaketet PK-folket och Konsekvenserna så är det dags att slå till nu. När detta skrivs finns det 35 kvar och jag tänker inte trycka någon andra upplaga.

Jag får allt svårare att tåla alla dessa okunniga och skygglappsförsedda svenskar, som ser ned på och tar avstånd från oss visselblåsare. Jag, och många andra i den växande skara som kombinerar klarsyn med floskelallergi och propagandaresistens, börjar inse att det inte är politiska motståndare vi har, utan något mycket värre. Vi lever i ett samhälle där en stor och riktigt snurrig sekt tagit makten. De som är medlemmar i denna godhetsreligiösa sekt anser sig kränkta av våra ”åsikter”. Emellertid, det är inte vi som kränker dem, utan verkligheten. Därför, får de tyst på oss, så blir det inte bra, utan ännu värre. Vi försöker nämligen tala om för dem att utanför den politiskt korrekta åsiktskorridoren växer ett riktigt läskigt samhälle fram.

Den verkligheten glimtar till i en DN-intervju med Fredrik Kärrholm, polisen som utöver polishögskolan har en fil. kand. i kriminologi från Stockholms universitet och en masterexamen i samma ämne vid Cambridge University. Jag har läst hans bok Gangstervåld, som kom häromåret. Nu tänker han satsa på att bli moderat riksdagsman och då finns det väl tyvärr risk för att han fegar ur och ordnar in sig bland de övriga välavlönade och rundmagade riksdagsmännen.

Men än är han inte där. Lite i förbigående berättar han för DN-journalisten om det halvår han bodde i Akalla. Då satte han inte ut sitt riktiga namn på dörren och när några unga män utanför porten frågade vad han sysslade med, svarade han inte att han var polis, utan att han jobbade på Skatteverket.

”Du kände dig inte trygg?” undrar journalisten. Två fel, av två möjliga: istället för att fråga om Akalla vill denna journalist veta hur Kärrholm ”kände sig”. Och ordet trygg – följdfrågan skulle kunna vara ”Kanske längtade du efter att få hålla mamma i hand?”; som om det var en liten rädd gosse Evelyn Jones intervjuade. Jag förstår Fredrik Kärrholm när han svarade ”Det handlade inte om det utan om att minimera riskerna”, underförstått: ”det här är ett område där det kan vara farligt för en svensk att bo, och om jag hade talat om att jag var polis hade det kunnat bli riktigt farligt.”

Jag går vidare till bloggen Det Goda Samhället. Där skriver juristen Lars Hässler, också han immun mot PK-propagandan:

 Jag har tidigare här på DGS tagit upp situationen i Tyskland, där polisen redan förlorat slaget mot klanerna. I Berlin finns det områden där kollegorna knappt vågar stoppa en bil, eftersom de vet att de kommer att omringas av 40 eller 50 män. Dessa attacker är ett avsiktligt utmanande av staten. En hemligstämplad polisrapport som läckts avslöjar att ett dussin arabiska klaner styr stadens kriminella undre värld.

Lars Hässler fortsätter med att citera en annan debattör, socialdemokraten Johan Westerholm på Ledarsidorna. Westerholm i sin tur citerar en libanesisk minister som överlevt ett tjugo år långt inbördeskrig och nu ser staten Libanons upplösning. När Westerholm berättar om de kriminella klanerna i Sverige säger han:

Ni måste gå in i varje hus och börja uppifrån och ner och rensa i det ni kallar för utanförskapsområden. Om ni vill vara snälla så internera dem på obestämd tid tills de begripit hur man uppför sig men har ni möjlighet så kasta ut dem, oavsett vilket öde som väntar dem. Det kommer bespara er eoner av tid och annat lidande. 

När politiker och opinionsbildare i den svenska offentligheten diskuterar hur integrationen ska förbättras, verkar de inte förstå att de som kontrollerar landets så kallade utsatta förorter inte vill integreras. De föraktar oss mesiga svenskar och vill med hjälp av sitt växande våldskapital ta över lokalsamhället. I många förorter har de redan gjort det. Vi ser skillnaden också i hur språkbruk börjar förändras. Begreppet förort är så komprometterat att de som bor i väl fungerande områden utanför stadskärnan säger att de bor i förstäder. Mälarhöjden är inte längre en förort till Stockholm utan en förstad, som gränsar mot förorten Bredäng. Begreppet orten signalerar att invandrargängen tagit över.

Så långt det farliga. Hur är det då med det fattiga? För dem som frågat mig hur det kommer att gå, har jag länge sammanfattat med konstaterandet Det kommer att bli fattigt och farligt. Det har nu visat sig att det var fel. Ordningsföljden är den motsatta och det där framtidsordet ”kommer” kan vi ta bort. Vi kan nyansera tempusformen också: Det är farligt och blir fattigt.

Enligt en ny rapport från Svenskt Näringsliv kan 1,3 miljoner svenskar i arbetsför ålder inte försörja sig själva. Ytterligare 4,7 miljoner finns inte alls med på arbetsmarknaden. Det betyder att av 10 miljoner medborgare så arbetar inte fler än fyra miljoner. Nättidningen Fria Tider har fortsatt att räkna och drar bort hälften, eftersom så många har offentligfinansierade jobb. Enligt SCB är 1,4 miljoner anställda direkt i den offentliga sektorn. Fria Tider uppskattar att ytterligare en dryg halv miljon är privata utförare och skattefinansierade leverantörer till offentlig verksamhet. Kalkylen landar i att två miljoner svenskar försörjer en befolkning på tio miljoner. Fria Tider kommenterar:

Inte heller i denna grupp är dock hela populationen produktiv, då banksektorns 41.000 anställda ingår i gruppen. Efter det brittiska EU-utträdet försörjer svenska folket Europas näst största banksektor och medellönen i den sektorn är 45.800 kronor. Dessutom är kultursektorn, utbildningssektorn och även tidningsbranschen skattefinansierad i Sverige, eftersom vuxna kulturarbetare och journalister inte anses kunna försörja sig själva.

Svenska fattigpensionärer finns det många och den svenska staten är en av världens generösaste biståndsgivare. Kombinationen låga pensioner och generöst bistånd – tydligare kan väl knappast makteliten demonstrera sin likgiltighet inför landets egna invånare? Det är en mångmiljardstöld! Sveriges totala bistånd uppgick förra året till 58 miljarder kronor, varav 26,2 miljarder kronor betalades ut via Sida. Svenska politiker rånar sitt eget folk och skänker bort pengarna, för att inför överstatliga organisationer som FN, och för sina politikerkollegor i andra länder, framstå som en humanitär stormakt. Den stora gåtan är givetvis varför politiker som gör så får sitta kvar vid makten. Varför förstår inte folk hur illa det står till? För svaret på den frågan behövs det bara två ord: illojala medier.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.