Du är inte fet, du har fetma

På en konferens vid Uppsala Universitet i augusti 2017 presenterades den internationella rörelse som går under namnet Kritisk Dietetik (Critical Dietetics). De anser det förorättande och stigmatiserande att ställa krav på patienterna. Det är ju samhället som är sjukt och skall behandlas. Uppfattningen att var och en måste ta ett visst ansvar för den egna hälsan är kränkande. Inspirationen kom från den redan väletablerade lära som kallas Critical Nursing. Den programförklaring som formulerades på det första mötet år 2009, lyfte fram ett politiskt och sanningsrelativistiskt ideal:

Vi anser att såväl friska som sjuka människokroppar är komplexa och kontextuella. Dessutom anser vi att den kunskap som gör det möjligt för oss att förstå hälsa, är socialt, kulturellt, historiskt och miljömässigt konstruerad. Det finns inte några värdeneutrala positioner. Kritisk Dietetik inser att det krävs mod att gå bortom en etablerad praktik och välkomnar också andra praktiker och sätt att tänka inom vårt yrke.

År 2009 utgavs också den första läroboken: Critical Dietetics and Critical Nutrition Studies. En av de främsta kritikerna av Critical Theory, den amerikanske matematikern James Lindsay, åtog sig efter viss tvekan, eftersom han ingenting visste om dietetik, att recensera boken. Men han blev lugnad och rekommenderade faktiskt boken till läsning. Så här skriver han (återgivet i tidskriften Dietistaktuellt nr 1 2020, min översättning):

Jag ger boken min helhjärtade rekommendation av en enda anledning: den är kanske oöverträffad i sin presentation av den ideologi som … går under namnet Kritiska Studier, och som jag och mina kollegor i ett annat sammanhang brukar kalla för kränkthetsstudier (grievence studies). ”Critical Dietetics and Critical Nutrition Studies” är, såvitt jag kan säga något auktoritativt om dietetik och näring, en nästan helt värdelös bok …

Rörelsen har årliga sammankomster och en egen akademisk tidskrift som ges ut i Kanada: Journal of Critical Dietetics.

Två av grundarna var inbjudna till Uppsala. Arrangörer och initiativtagare var företrädare från Institutionen för Kostvetenskap (IKV). Drivande var den som forskare där verksamme dietisten Elin Lövestam. Hon beskriver Kritisk Dietetik som ett nytt synsätt, som tar avstånd från den gängse typen av folkhälsokampanjer, eftersom dessa bygger på att människor bör känna skuld och skam för sitt ätande och sin livsstil. Därmed bidrar de till den stigmatisering av den övervikt och fetma som finns i samhället i dag. Med etiketter som rökare, fet eller lågutbildad skambelägger den konventionella dietetiken överviktiga patienter och skapar en distans, som kan leda till att både behandlare och patient tappar tilltron till behandlingen. Kritisk Dietetik handlar om att se mat och ätande ”bortom kalorierna”.

Inledningstalare och huvudgäster vid konferensen i Uppsala var dietistprofessor John Conveney från Australien och den rejält överviktiga biträdande professorn och dietisten Catherine Morley från Kanada. I sitt gemensamma inledningsanförande sa de att det som Kritisk Dietetik framför allt är bra på, är att betrakta kost och människor utifrån en kulturell kontext, men de tänkte inte vid den här introduktionen använda ett språkbruk som publiken var obekant med. Därför skulle de inte tala om de ”vita, franska filosoferna” Foucault och Derrida, båda centrala för det arbete som görs inom KD. Conveney och Morley framhöll att KD var en ödmjuk rörelse, som visade respekt för det arbete som tidigare gjorts inom den ”konventionella dietetiken”.

Inom den kritiska dietetiken är det fel att använda adjektivet fet. Förklaringen till fetma ligger inte på det personliga planet utan fetma är en diagnos. Alltså bör man inte säga att någon är fet utan det korrekta uttrycket är ”att ha fetma”. Feta människor är förtryckta och det är samma förtryckare som vi hittar inom andra grenar av Woke-rörelsen. Enligt ett referat från anförandet sa Catherine Morley:

Den konventionella, biovetenskapligt förankrade nutritionen skall kompletteras med kunskap från socialvetenskaperna och humaniora – och resultera i en kunskapsmassa som ger större insikter kring de problem som dietetiken och nutrionsvetenskapen har att ta itu med. Det handlar om ett engagemang där vi reflekterar över vår egen verksamhet, och över de värderingar som denna verksamhet vilar på … KD handlar om en övertygelse om att vår verksamhet och yrkespolicy skall vara socialt rättvis, och som sådan kunna avkrävas ett ansvar från dem som förväntas bli betjänta av de åtgärder som grundas på dietetik och nutrition – Gör vi verkligen gott mot dem som vi skall göra gott för?!

Efter att ha lyssnat på de båda grundarnas inledningsanförande utropade en representant från Livsmedelverket förtjust: Jag har svårt att förstå hur någon kan ha haft kritiska synpunkter på de tankegångar ni företräder!

En annan av föreläsarna var lite tydligare med var KD kunskapsteoretiskt hör hemma. I sitt anförande inledde Nicklas Neuman, fil dr i kostvetenskap, bland annat med att lyfta fram Karl Marx som en viktig forskare, eftersom han gjorde klart att forskare inte bara ska beskriva hur världen fungerar utan också har en normativ mission, ett ansvar för att förändra världen:

Om vi t ex talar om obesitas så är det inte det bara ett faktapåstående om en grupp människor. Det involverar även olika innebörder för denna grupp, och vi bör kanske ha en idé, en uppfattning om det ansvar som följer med detta. Tidigare nämnde John studiet av de hemlösa. Ett kritiskt perspektiv på detta skulle kunna vara att ställa sig frågan om jag har ett ansvar för dem som samhällsmedborgare, som akademiker. Bör jag inte försöka ändra miljön för denna grupp istället för att bara observera dem från mitt elfenbenstorn? Efter Marx kom en rad viktiga tyska ideologer som utgör de verkliga kritiska teoretikerna; en krets med anknytning till Institut fur Socialforschung i Frankfurt – den s k Frankfurtskolan med namn som Adorno, Horkheimer, Marcuse, Benjamin, Fromm och Pollock med Habermas i en nästa generation. Dessa är grundarna till Kritisk Teori. Riktningen står för en radikal kritik av allt som vi tidigare tagits för givet.

/…/ Även om genetik eller mikrobiota uppfattas som fakta, så är det sociala processer som formar dessa forskningsområden och gör dem populära i olika sociala kontexter. Allt omges av ett politiskt eller ideologiskt ramverk. /…/ Femininitet /…/ har alltid nedvärderats i förhållande till maskulin vetenskap eller medicin. Därför handlar kritisk teori också om en kritik av den androcentriska världssynen, den manliga åskådning som genomsyrar all vetenskap, politik och kultur. Vad händer om vi istället tolkar världen utifrån de tystades synvinkel? Plötsligt får vi en helt ny världsbild, en ny social teori kommer till oss. I dag finns redan en lång rad områden inom vilken den kritiska teorin tillämpas – postcolonial theory, queer theory, critical animal studies, critical race theory, critical masculinity studies, för att nämna några. /…/ Alla kritiska teorier omfattar, som nämnts, ett normativt antagande om att forskning har en uppgift att fylla när det gäller social rättvisa, jämlikhet, frigörelse, osv.

En av dem som deltog i konferensen var Magnus Forslin, redaktör för tidskriften Dietistaktuellt. Några dagar före konferensen gick av stapeln fick han in ett manus med rubriken Kritisk Dietetik – att se mat och ätande bortom kalorier. Han skriver om sin reaktion i en gentemot KD mycket kritisk antologi, utgiven år 2020. Rubriken på hans ledartext lyder: Med en spann isvatten – rätt i nyllet. Antologin finns åtkomlig i sin helhet på nätet. Magnus Forslin skriver:

Det var något här i denna min första kontakt med kritisk dietetik som skavde. Och ju närmare jag tittade, desto mer kom det att skava. Jag hade en ganska vag minnesbild om något som kallades Critical Theory och The Frankfurt School från mina år vid den Filosofiska institutionen, Stockholms universitet, under 80-talet. Fragmenten bådade inte gott, och jag vädrade min oro för DRF:s ordförande och Dietistaktuellts redaktionella råd i mitten av augusti 2017. Men jag förklarade samtidigt att ”jag hoppades att jag hade fel”…

Magnus Forslin hade inte fel. Efter att ha bevistat konferensen beslöt han sig för att skriva två artiklar om den skada som KD skulle kunna orsaka dietistkåren. I den första artikeln ville han ta upp lärans kunskaps- och vetenskapsteoretiska premisser. Det blev en åttasidig text på hög teoretisk nivå, som i sin helhet finns medtagen i antologin. I en andra text avsåg han att granska den aktivistiska och ideologiserade överbyggnaden. Den blev aldrig skriven och Magnus Forslin förklarar lite längre fram i sin ledartext:

Jag fick emellertid endast möjlighet att kommunicera den första delen genom min artikel ”Kritisk teori — vilse i kontexten eller en postmodern trojansk häst?” Artikeln ledde till ett sådant affekterat känslosvall och tävlan i kränkthet bland nyfrälsta att DRF förbjöd publicering av en andra del. (Detta blev en första indikation för mig om att ”sanning” och ”yttrandefrihet” är två av de storheter som rörelsen ser som kanske mest problematiska).

/…/ Företeelser och brottstycken jag ställt mig frågande inför under det senaste decenniet men som nu föll på plats: den 4:e vågens radikalfeminism, post truth-narrativet och sanningsrelativismens framgångar, för att inte tala om den intersektionella identitetspolitikens exempellösa landvinningar, universitetens infantilisering, vänsterns ovilja att acceptera existensen av hedersvåld, från anekdotiska iakttagelser som att biblioteket på Kristianstad Högskola vägrar ta in bästsäljarförfattaren Jordan Peterson, till hårresande uppgifter om PK-censur på KTH, dykande PISA-resultat, en närmast religiös tro på att ord kan styra tankar och värderingar, ja till och med västvärldens ökade förakt för demokrati och liberalhumanism, befanns i det förklarande ljus som knäpptes på när jag granskade det i sig högst marginella randfenomen som kallas ”kritisk dietetik”.

Elin Lövestam svarade med att skriva ett inlägg för en sluten svensk FB-grupp, där hon misstänkliggjorde Dietistaktuellts redaktör och påstod att de inbjudna gästskribenterna till antologin var aktivister från extremhögern. Den ovan citerade Nicklas Neuman deltog också med en egen text i antologin, där han trivialiserar KD-perspektivet på ett helt annat sätt än han gjorde i sitt föredrag på konferensen. Han skriver:

En sak som vi anklagas för handlar om att vi på något vis skulle ha en intention att ikläda dietetiken viss form av ideologisk ”kostym”. Detta är helt enkelt fel. Vi har uppmanat till en mångfald av åsikter och perspektiv. Att detta kan tolkas illvilligt som att ”alla sanningsanspråk är lika mycket värda” kan vi delvis förstå (även om det borde framgå av sammanhanget att det inte var det som avsågs). Men att tolka en explicit uppmaning till mångfald som en uppmaning till enfald kan vi i ärlighetens namn inte begripa.

Magnus Forslin kan kritiseras både för att vara alltför teoretisk och för polemisk. Jag tror ändå att han är på helt rätt spår, med tanke på vad som händer i Kanada och USA, där rörelsen hunnit längre. Förmodligen är det så att dessa svenska dietister, i sitt välkomnande av nya perspektiv och intressanta infallsvinklar, inte riktigt förstår överbyggnaden med svårtillgänglig fransk postmodern filosofi. Som i så många andra sammanhang när det gäller identitetspolitik inser anhängarna inte att det är giftormar, som de så kärleksfullt trycker till sina bröst.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.