Det är dags för godhetsapostlarna att lämna scenen

I dag är Mazigh Kiri Kessai gästskribent. Han är en från Nordafrika för tre decennier sedan invandrad berb. Liksom jag oroar han sig för Sveriges framtid. Gränsen går inte mellan invandrare och svenskar, utan mellan godhetsapostlarna och dem som tolkar verkligheten pragmatiskt – med omsorg om landets framtid.

Sverige har stora frågor att lösa. Utan att rangordna dem: sjunkande skolresultat, bostadskris, kolossala bostadslån, arbetslöshet, vårdköer, avindustrialisering, osäker ren energiförsörjning, gängkriminalitet och våldtäkter, otidsenlig brottsbalk, etcetera. Roten till många av dessa problem, men givetvis inte alla, är de senaste två årtiondenas ansvarslösa invandringringspolitik. Antalet beviljade uppehållstillstånd har gått från 12 669 år 1980 till sju gånger fler i fjol och totalt till två miljoner sedan millennieskiftet.

Jag har mött många som har trott på Morgan Johanssons dimridåer om att invandringen till Sverige sedan flyktingkrisåret 2015 har gått ner till 1980-talets nivåer. Antalet asylsökande under coronaåret 2020 har enligt SCB förvisso gått ner till 12 991, men Migrationsverkets webbsida upplyser oss om att det totala antalet beviljade uppehållstillstånd under samma år uppgår till 89 009. Liknande resultat är att vänta för i år. Under Morgan Johanssons tid som migrationsminister har fram till och med 2020 totalt 741 332 uppehållstillstånd beviljats (hösten 2014 exkluderad). Stäm av denna siffra med Svenskt Näringslivs beräkningar. De visar att det i Sverige finns 1,3 miljoner i arbetsför ålder som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

En fortsatt invandring av denna storlek kommer inte bara att tvinga fram nedskärningar inom skola, vård och omsorg utan också en hel omstöpning av det svenska samhället.

Risken är överhängande att till slut det enda som kommer att nå de utsatta områdena är de offentliga finansieringsmedlen, så länge de räcker till, inget annat. Varken landets värderingar, kultur eller kärleken till landet.

I en demokrati som Sverige borde upprördheten framförallt riktas mot de lagstiftande politikerna och inte mot de människor som utnyttjar de möjligheter som erbjuds; att först komma hit och sedan vid ett eventuellt utvisningsbeslut kunna överklaga flera gånger. För den vars överklaganden inte blev fruktbara, är det bara att byta spår. Spårbyte är en möjlighet som finns i 5 kap. 15 a § utlänningslagen och innebär att man kan beviljas ett arbetstillstånd efter att ha fått avslag på sin asylansökan. Det går att komma till Sverige med hela familjen och arbeta deltid, för en lön på 13 000 kronor i månaden.

Det säger sig självt att ett sådant system inbjuder till missbruk. Anna Dahlberg skrev om det på Expressens ledarsida den 29 september i år. Lyckas man inte skaka fram en riktig tjänst som berättigar till arbetstillståndet, så finns det många arbetsgivare som mot betalning är beredda att hjälpa till att ordna detta på falska vägar. I dag är det inte ens förbjudet att ta betalt för ett arbetstillstånd.

Det Sverige i dag behöver är en återgång till den pragmatism som styrde landets invandringspolitik under arbetsinvandringens tid, från andra världskrigets slut fram till mitten av 1970-talet, då arbetsinvandringen följdes av flyktinginvandring. Det var inte längre statsnyttan som styrde, utan viljan att ”hjälpa världen”. Idén om Sverige som en humanitär stormakt börjar spira. 1998 blir ett märkesår. Då bildar socialdemokraterna en minoritetsregering med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Alltsedan dess, för att kunna bilda regering, har de båda statsbärande partierna lagt Sveriges framtid i händerna på ett litet verklighetsfrånvänt parti.

Vart tog de förut så framsynta svenska politikerna vägen? De som både lyssnade på folks oro och ansträngde sig att förebygga den istället för att, som nu, sträva efter att vinna medie- och kändistyckarnas gunst.

Vart tog de förut så framsynta svenska politikerna vägen? De som både lyssnade på folks oro och ansträngde sig att förebygga den istället för att, som nu, sträva efter att vinna medie- och kändistyckarnas gunst. Avlönade tyckare har tagit över den offentliga scenen. De predikar att Sveriges resurser är bottenlösa, landets kultur och historia är bara ord och att gränserna skall vara vidöppna. De har tilldelat sig själva rollen som godhetens apostlar och ser ner på oss vanliga, som är förankrade i den jordnära verkligheten.

De tar varenda en som yppar en tanke rotad i verkligheten och normaliteten för ett riddjur som bestigs än av Hitler, än av Mussolini, utan att det står i dess makt att välja ryttare.

De påstår att svenskarna är extrema nationalister och rasister. Men hur många rasister och chauvinister härbärgerar Sverige? En, två, tre, kanske fem eller sex procent…? Vem vet, men de kan inte vara 20 procent.

Dessa två, chauvinisterna och godhetstyckarna, egentligen små grupper, har kidnappat hela samhället och föder varandra. Men det bör noteras att de som profiterar mest på denna dikotomi är de inflytelserika tyckarna som skaffat sig ett godhetsdefinitionsprivilegium som de påtvingar alla oss att anamma.

De som hittilldags betalar det sociokulturella priset för denna predikade godhet är inte de själva, utan nästan enbart arbetare och den lägre medelklassen. Därav förklaringen till att andelen av Sverigedemokraternas sympatisörer till 32,8 % utgörs av arbetarna och 19 % av tjänstemännen på mellannivå, enligt SCB:s partisympatiundersökning i maj 2021. Deras preferens för detta parti kan inte förklaras med rashat, som det påstås i vissa medier, eller prekära lön- och arbetssituationer, som exempelvis de fackliga organisationerna tror sig veta. Det som fått dem att stödja Sverigedemokraterna är små och stora kulturkrockar, både på arbetsplatserna och utanför dessa.

Ett samhälle som stöter bort sin egen kultur är dömt att istället uppleva en mardröm som drabbar alla, även med tiden tyckarna själva. Sagt med Shakespeares röst genom Kung Lear: Den varelse som ej sitt ursprung vördar får aldrig stadigt fäste i sig själv. Därav antagligen orsaken till mångas svävande vilsenhet. Det är hög tid för nästa scenförändring, att lägga den semantiska och teatrala godheten åt sidan.

Jag ser framför mig en kommission, ledd av en modern Axel Oxenstierna, som tar ett helhetsgrepp med uppdrag att föreslå en långsiktig invandrings- och integrationspolitik. Problemen jäser och tiden är knapp. Lyckas inte svenska politiker höja sig både över det påtvingade godhetstänkandet och de maktfokuserade partistriderna kommer andra länder snart att använda Sverige som ett skräckexempel: Ett land som redan under vårt årtionde började att digna under kolossala och olösliga problem, som grav ekonomisk- och kulturell samhällssplittring, religiös- och politisk extremism, ohanterlig kriminalitet och vingklippt statsauktoritet.

Mazigh Kiri Kessai

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.