Liberalism och Kritisk Teori, en jämförelse

När jag skriver något som bloggens läsare gillar syns det dels i hur texten delas på Facebook, men även på hur många andra bloggare som läst och uttryckt sitt uppskattning. Jag får också kommentarer på mailen. För en dryg vecka sedan skrev jag om ”Kritisk dietetik”, som ett exempel på hur postmodern Kritisk Teori förs in i en kliniskt orienterad akademisk disciplin, med direkt destruktiva konsekvenser. Du är inte fet, du har fetma var inte en text som uppmärksammades av särskilt många. Det är synd, därför att den visar på det som är den bärande teoretiska kärnan i postmodernismens woke-kultur.

I USA går teoribildningen under namnet Critical Theory, ibland förkortat till CT eller enbart Theory. Rörelsens främsta amerikanska kritiker, Helen Pluckrose och James Lindsay, gav förra året ut en 350 sidor tjock bok där de i layouten strök ett rött streck över Critical och ersatte det med Cynical. Därmed ville de markera att Kritisk Teori vill förgöra liberalismen och därför alltid lyfter fram den sämsta och mest illasinnande bilden. Någonstans har jag läst att Cynical Theories också kommer att ges ut på svenska. Jag hoppas det är sant. Det är visserligen en välskriven text, men genom sin abstraktionsgrad är den krävande läsning – och den behöver nå också en stor svensk läsekrets.

Pluckrose och Lindsay skriver att det inte räcker med konstaterandet att liberalism och postmodern Kritisk Teori (KT) har svårt att samsas. Det pågår ett krig och det är Kritisk Teori som attackerar. Liberalismen gör lite tafatta försök att försvara sig. Pluckrose och Lindsay visar på, att det som är liberalismens framgångsrecept också är dess svaghet. Hur det hänger ihop ska jag försöka förklara nedan.

Anhängarna av Kritisk Teori påstår att det liberala samhället förtrycker medborgarna, under förespeglingar om välfärd och jämlikhet. Kritisk Teori blottlägger förtrycket och visar vägen mot ett jämlikt samhälle. Många tror säkert på detta, men det är en grov lögn. När jag skriver att Kritisk Teori är en totalitär ideologi så är det inte en åsikt utan ett sakligt konstaterande.

Liberalismen strävar inte efter någon utopi och är heller inte perfekt. Det vet dess före-trädare om. Eftersom liberalismen, i syfte att bygga ett allt bättre samhälle bejakar kritik, har den inget egentligt försvar mot teoretisk dekonstruktion. Minns de där bevingade orden som brukar föras samman med Voltaire, trots att han nog aldrig sa dem: ”Jag hatar dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.” I koncentrat är detta förhållningssätt grunden för Västerlandets fantastiska framgångar. Men samtidigt i dag: Det här är det fönster där både islam och woke-kulturen tar sig in och attackerar liberalismen och den är ute för att döda. Det var denna vetskap som fick författaren och filosofen Lars Gustafsson att mynta två axiom:

  • Tolerans mot intolerans frambringar intolerans.
  • Intolerans mot intolerans frambringar tolerans.

Lars Gustafsson menade att det var ett misstag att se den västerländska rationaliteten som en samhällsordning på linje med alla andra och att vi därför är tvungna att tolerera multikulturalismen. I bland annat en artikel i Expressen år 2007 förklarade han vad han menade:

… alla ”kulturers” anspråk är inte förenliga. Naturligtvis borde monoteister, ateister och polyteister (i det ideala fallet) kunna leva fredligt med varandra. Men sharialagar och västerländsk demokrati, ortodox familjelagstiftning som utkräver dödsstraff för homo-sexuella relationer och modern familjelagstiftning – som i de flesta progressiva länder tillåter förbindelser mellan personer av samma kön – är definitivt inte förenliga. Man kan inte tala bort denna oförenlighet med vaga hänvisningar till multikulturalism.

Genom att acceptera åsiktsskillnader och åsiktsmångfald öppnar liberalismen dörren för ideologier och synsätt som går på direkt kollissionskurs. Så här ser motsättningen mellan liberalism och Kritisk Teori ut:

  • Liberalismen har ett öppet och sökande förhållningssätt till sanningen, i den meningen att nya kunskaper diskvalificerar äldre sanningar. Den sanning som gäller är den som bäst tolkar verkligheten. Det är därvid mer eller mindre självklart att det finns sådant som är absolut sant och att vetenskapen är det överlägsna verktyget genom att erbjuda ett antal beprövade metoder, i sökande efter det sanna.

    När liberalismens sanningsbegrepp kallas för objektivt, betyder det att den ser likadan ut för alla. Det liberala samhällets sanningar tillhör samtidigt alla och ingen. De ser likadana ut i Peking som i Jönköping.

    Kritisk Teori förnekar liberalismens objektiva sanningsbegrepp, samtidigt som liberalismens fortsatta sanningsökande utgör en angreppsyta. Inom Kritisk Teori är sanningen inte objektiv utan olika grupperingar har olika sanningar. Sanningen är socialt konstruerad och tillhör avgränsbara kollektiv. Liberalismens enda sanning får konkurrens av andra och förtryckta sanningar. Dessa ”sanningar”, som Kritisk Teori hämtat från postmodernismen, är aldrig objektivt sanna utan relativa. Via dem söker människor mer eller mindre medvetet att upprätthålla sin egen sociala ställning, privilegier och makt.

    Det som inom liberalismen ses som objektiva sanningar är för postmodernisterna den regerande gruppens berättelse om verkligheten. Andra och förtryckta grupper bär på andra sanningar. De tvingas känna den härskande gruppens berättelse, därför att det är den som styr samhället, men de har också tillgång till de ”sanningar” som de själva förvärvat genom sina levda erfarenheter. På så sätt förfogar de förtryckta grupperna över en mer komplex och därmed ”bättre” sanning än den härskande gruppen. De härskande vita heteronormativa männen känner bara till sin egen berättelse, det vill säga sin egen ”sanning”. En lesbisk svart kvinna med funktionsnedsättning känner, utöver de vita männens berättelse, också till ytterligare fyra andra berättelser om det samhälle som hon lever i – den lesbiska, den svarta, den kvinnliga och den hon lever i som funktionsnedsatt. Hon har fem ”sanningar” att referera till, medan männen bara har en. Det gör henne intellektuellt helt överlägsen, samtidigt som hon är förtryckt, något som hon medvetandegörs om via Kritisk Teori.

    För Kritisk Teori är det inte vetenskapen utan levda erfarenheter som skapar sanningar. Den vite mannen, medlem av det förtryckande patriarkatet, är därför ohjälpligt utanför. Och vad värre är, det kan han inte göra något åt. Även om han exempelvis kallar sig för feminist, så tillhör han de förtryckande männen – han har ju bara tillgång till deras ”sanning”.

  • Liberalismen eftersträvar korrekta klassificeringar och klarhet i förståelse och framställning. KT suddar ut gränserna och förnekar objektiva kategoriseringar, samtidigt som anhängarna lyfter fram subjektiva sanningar. Dessa handlar alltid om makt och förtryck.
  • Liberalismen sätter individen i fokus. KT ser gruppen som överordnad individen, som alltid tillhör och identifierar sig med en eller flera grupper. Därav begreppet identitetspolitik.
  • Liberalismen bejakar mänskliga rättigheters universella giltighet. KT menar att det finns inga mänskliga rättigheter utan dessa tillhör den grupp som har makten. Denna grupp använder sig av begreppet mänskliga rättigheter för att dölja och neutralisera sin egen förtryckande maktutövning.
  • Även om vänsterorienterade liberaler tenderar att hålla på den som är i underläge, så strävar de efter rättvisa. Det är en empirisk fråga om det är majoriteten eller en minoritet som har rätt i en konflikt. KT ser socialt samspel i termer av makt och ställer sig alltid på offrens, det vill säga de förtrycktas, sida. Vem som har rätt är en meningslös fråga. Den enda frågan som betyder något är vilka som är förtryckare och vilka som är förtryckta. KT reducerar allt socialt samspel till maktkamp.
  • Liberalismen accepterar oenighet och ser debatt som en metod för att nå sanningen. KT accepterar inte skilda åsikt och debatter, eftersom dessa förstärker förtryckarnas makt. Det är meningslöst att via debatter försök nå fram till någon objektiv sanning, därför att någon sådan finns ju inte. De förtryckta bör revoltera mot, inte resonera med, förtryckarna.
  • Liberalismen anser att ett påstående är sant om det korrekt beskriver verkligheten. KT anser att idén om att det går att leta sig fram till en sanning är ett ”språkspel”. Ord pekar bara på andra ord och kan därför aldrig objektivt beskriva verkligheten. Detta gäller dock inte om dessa ord beskriver förtryck. Denna kognitiva dissonans stör inte företrädarna för KT.
  • Liberalismen accepterar kritik, även självkritik och är därför självkorrigerande. KT får inte kritiseras.
    Liberalismen är till sin natur konstruktiv, genom de evolutionära processer den skapar. KT är på grund av sitt cyniska förhållningssätt eroderande, genom de metoder som den kallar för kritiska.

Kritisk Teori lyfter fram den liberala ordningens misslyckanden och dess kunskapsproduktion på ett cyniskt sätt, genom att påstå att de som har makten söker dölja förtrycket. Eftersom makten skadar offren vill Kritisk Teori riva ner det liberala samhället, dock utan att erbjuda något annat samhällsideal. Det är en av få likheter mellan liberalism och Kritisk Teori, att de båda saknar en vägledande utopi.

Liberalism förstås kanske bäst som en vilja att successivt göra samhället rättvisare, friare och mindre grymt. Genom att ha ett system för konfliktlösning gör liberalismen samhälleliga framsteg möjliga. Genom att den varken förutsätter en gud eller mänskligt ledarskap blir det liberala samhället ett opersonligt samhälle. Det söker inte något karismatiskt ledarskap och det är inte revolutionärt. Inte heller är det reaktionärt. Liberalismen vill varken förhindra att samhället förändras eller störta det. Liberalismen är ett alltid pågående förändrings- och korrigeringsprojekt. Framgången beror på att det faktiskt fungerar – synsättet leder till framsteg. När det liberala samhället har löst ett problem går det vidare till nya problem. Det hittar ständigt hitta nya konflikter att lösa och nya mål att uppnå. På så sätt är liberalismen en evolutionär process, och processer av detta slag är per definition aldrig fullbordade.
I sådana processer begås med nödvändighet misstag och ibland går det liberala samhället fruktansvärt fel, innan de utsätts för nödvändig kritik och korrigering. USA:s transformering från ett rasistiskt till ett antirasistiskt samhällsideal är ett exempel. Europas nazism och vår tids kamp mot och varningar för nazism är ett annat.

Kritisk teori lyfter fram den liberala samhällsordningens ofullkomligheter och misstag. Den är cynisk genom att generalisera och förgrova liberalismens felsteg. Kritisk Teori syftar till att förstöra medborgarnas förtroende för den liberala samhällsordningen och dölja att det är detta system som har gjort de senaste två århundradenas västerländska framsteg möjliga.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.