En av mina mailkontakter skickar mig ett twitterinlägg från en åklagare vid namn Paulina Brandberg. Hans inledande kommentar lyder: ”Då omsorgskärringarna tillåtits ta befälet över samhället och domstolarna blir detta följden!” Så här lyder twitterinlägget:
Förra hösten hade jag tillsammans med en kollega en tre månader lång förhandling som i media kom att omskrivas som ”kaosmålet”. Under förhandlingen blev jag och kollegan kontinuerligt hånade, trakasserade och hotade av de åtalade.
Vi blev kallade ”mammaknullare”, ”systerknullare”, ”horbarn” och diverse andra otrevligheter. Jag fick även höra att jag skulle ”straffknullas” och att min dotter skulle ”rida en av de åtalades kuk.”
Att under tre månader ha detta som arbetsmiljö var givetvis oerhört påfrestande. Jag hade dock även en annan stark känsla, nämligen skam. Jag skämdes så oerhört mycket för vårt rättsväsende under denna tid.
Det var så fruktansvärt ovärdigt att sitta i en rättssal som förvandlades till de åtalades lekstuga. När jag nu läser om de okvädingsord som uttalas i polismordsrättegången i Göteborg kommer denna känsla tillbaka.
När som i detta fall är fråga om en förhandling där det sitter djupt sörjande anhöriga blir känslan givetvis ännu större. Att detta beteende inte möter större konsekvenser är ett stort hån mot dessa människor.
Såvitt jag har förstått ser det inte alls ut så här i andra länders domstolar. När jag i rättssalen möter människor som är bosatta i andra länder upplever jag också att dessa generellt uppvisar en större respekt för rättens aktörer än vad många som bor i Sverige gör.
Domare måste få de verktyg som krävs för att avskräcka från respektlöst beteende i rättssalen (dagens hot om penningböter räcker ofta inte på långa vägar). Det är sedan viktigt att verktygen också används när dessa situationer uppstår.
Varje gång ett respektlöst beteende i rättssalen passerar utan konsekvens förflyttas gränsen för vad som uppfattas som godtagbart. Det är nu hög tid att dra i nödbromsen.
Min mailkontakt skriver också:
Hur vore det med avbruten rättegång och 1 års fängelse direkt med “vatten och bröd” plus straffarbete i något stenbrott?
Vägrar de arbeta = ingen mat, alternativt skorpor och vatten. Vägrar de äta detta, ja men – svält ihjäl då.
Tror juristerna att det är predestinerad boskap de har att göra med, alla dessa omsorgskärringar? Den människosynen har då inte jag.
Människan är läraktig och lär sig fort. Vissa förstår “androm till varnagel” särskilt bra.
De andra busarna skulle bli som lamm efter ett par utdömda straff – där de med egna ögon fått se hur de fångarna har det!
Antagligen räcker det med färre än 10 sådana domar för att få lugnt i domstolarna.
Och “stackarna” kommer ju ut om 1 år – vältränade.
I Thailand, där jag nu befinner mig, skulle staten aldrig drömma om att slarva bort sitt våldskapital. Den som hamnar inför domstol får inte ens sitta med benen i kors under förhandlingarna. Vad som skulle hända om han eller hon kallade någon i domstolen för mammaknullare är det väl ingen som vet. Sådant händer helt enkelt inte.
Jag skickar mailet till en av mina vänner som är domstolsjurist. Han skriver:
Detta beror dels på att vi har fått ett feminiserat samhälle, något som du och jag talat om flera gånger tidigare, men det rör sig även om att domstolarna ändrat uppfattning om sin roll i samhället. Bara för ett tiotal år sedan såg man som sin uppgift att upprätthålla lag och ordning i landet. Den uppfattningen är inte längre självklar.
Ett exempel som illustrerar hur vår repressiva statsapparat idag fungerar: En ”svenne” som var inne i ett kraftigt narkotikamissbruk hade fått ett ”spel” och hotat sin mor till livet. Hon stängde in sig i huset och ringde polisen. ”Busen” hade då låst in sig i en lekstuga och när polisen kom ville han inte komma ut. Den patrull som var på plats ringde efter en förstärkningsstyrka från den större staden tio mil bort. Den kom och lyckades övertala honom att komma ut. Jag frågade några pensionerade poliser hur dom skulle gjort? De skrattade och sa att de naturligtvis hade brutit upp dörren och hämtat ut ”busen”, försett denne med handbojor och åkt till polisstationen. Det hela hade tagit cirka 20 minuter. Nu hölls det på i timtal med olika övertalningsförsök innan den misstänkte gav sig frivilligt.
På senare år har man nog mer uppfattat sin uppgift som att ”upprätthålla mänskliga rättigheter” och att domstolens har som uppgift att ”pröva åklagarens bevisning”. Man ser sig som en mellanlänk mellan åklagare och försvarare. Idén om att man är en grundbult i samhället har försvunnit. Detta betyder att domarna ser sin roll som att ”döma rätt” men inte sig själva som en garant för statens stabilitet. Därmed är man heller inte särskilt intresserad av hur folk uppför sig eller beter sig, än på annat sätt än att man kan genomföra en rättegång. Kommer inte folk till en rättegång vänder man sig till exempel till åklagaren och förväntar sig ett svar på ”hur man ska göra”.
Domstolsverket undervisar dagens domare i ”bemötande” och det är viktigt att alla ska känna sig ”välkomna” när de kommer på rättegång. Det hela börjar med att domaren presenterar sig själv och sedan de tre nämndemännen som skall döma. Man lämnar en beskrivning över hur processen går till och avslutar med att fråga om den åtalade har ”förstått” eller ”har några frågor”? Det hela blir således närmast ett informellt möte där alla skall känna sig bekväma. Naturligtvis måste det hela te sig som ett barnkalas om man kommer från Mellanöstern eller Nordafrika.
Ett annat lustigt fenomen man upplever är om man är på kurser och seminarier med kollegor från andra landsändor. Alla sätter då upp en namnskylt framför sig vilket är bra. På dessa skyltar skriver man numera bara sitt förnamn. Det står således ”Karin”, ”Eva” eller ”Sven”. Detta har naturligtvis sitt ursprung i den nuvarande generationen och dess uppväxt med dagis, skola mm där man curlats igenom livet och styrts undan från alla vad obehagligheter man som ung kan möta. Att man är på plats i egenskap av en yrkesutövande tjänsteman eller företräder intressen utöver sina egna uppfattar man nog som förlegat.
Dessa jurister kan inte hantera personer som kommer från en machokultur där det gäller att uppvisa makt och styrka genom sitt agerande. Muslimer och många andra känner naturligtvis förakt när dom möts av dessa människor. Särskilt ökar föraktet när man ska hanteras av kvinnor. De utgör numera majoriteten i rättsväsendet. Polisen går i dessa kretsar under benämningen ”aina” som är ett vedertaget begrepp. Nästa gång jag träffar en kriminell blatte ska jag naturligtvis fråga honom om detta men min teori är att man ser det svenska polisväsendet som en samling kärringar.
Jag googlar aina. Tillmälet kommer ursprungligen från det turkiska slangordet aynasiz, vilket betyder ”utan spegel”. Det syftar på att polisen inte har någon skam i kroppen. Poliser är så skräckinjagande att de inte vågar se sig själva i spegeln. Det låter inte särskilt träffsäkert för svenska poliser.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 