Kontraktsparlamentarism


År 2003 förde statsvetarna Torbjörn Bergman och Nicholas Aylott i Riksdagens årsbok fram begreppet kontraktparlamentarism för de formella avtal som ingås mellan ett regeringsparti och dess stödpartier. Ett exempel är hur socialdemokraterna samregerat med miljöpartiet och i riksdagen haft centerns och vänsterpartiets stöd. Ett annat är hur moderaterna 2010 – 2014 kunde samregera med centern, liberalerna och kristdemokraterna.

I dag är det helt annorlunda. Den borgerliga alliansen har gått med Davids höns under isen och moderaterna har gjort upp en budget där sverigedemokraterna och KD är med. Överspelad är Fredrik Reinfeldt, som deklarerade att han hellre avgick än att ge sverigedemokraterna något som helst politiskt inflytande. Centern står ensam kvar i det som de definierar som mitten och liberalerna siktar på en framtid som utomparlamentarisk minoritet och envist renläriga SD-mobbare. Många hoppas att också miljöpartiet ska välja samma väg – från sex poster i regeringen till hur många poster som helst, utanför såväl regering som riksdag. Det som liberalerna och miljöpartiet har gemensamt är ett så intensivt SD-hat att det liknar en psykisk sjukdom. Därför är det bra om de tvingas lämna riksdagen. De som fått förtroendet att styra Sverige ska sätta förståndet och verklighetskontakten före känslorna.

Det är två frågor som statsvetarna lyft fram med begreppet kontraktparlamentarism. Den ena är de politiska konsekvenserna för minoritetspartierna. Där är forskarna någorlunda överens om att det för deras del kostar mer än det smakar, i form av minskat väljarförtroende och väljarunderlag. Den andra frågan är i vilken utsträckning stödpartierna kan ställas till ansvar – i synnerhet när partierna inte ingår i regeringen utan endast ger sitt stöd till statsbudgeten och i specificerade frågor. Stödpartier blir nämligen en typ av ”pseudo-opposition”, eftersom de samtidigt ju är med och styr regeringspolitiken. Därmed kommer de undan riksdagens granskning av regeringens arbete. Det finns också en tredje fråga som helt överskuggar dessa båda. Till den ska jag återkomma.

Alltsedan sverigedemokraterna år 2010 kom in i riksdagen har vi fått se hur svaga samlingsregeringar i svårförutsägbara allianser har styrt Sverige. Det som skapat denna odemokratiska cirkus är den allt övergripande ambitionen att utestänga Sverigedemokraterna, och därmed också deras väljare, från alla former av parlamentariskt inflytande.

Strategin har varit att utmåla SD som politiska skunkar och ett hot mot demokratin, i förhoppningen att väljare därmed ska hindras från att ge dem sitt stöd. Det skulle vara vanhedrande både att bli medlem i partiet och att ge dem sin röst. Därutöver har det varit viktigt att i så många politiska sammanhang som möjligt hindra dem från politiskt inflytande. Stefan Löfven sa sig vara villig att förhandla med ”alla demokratiska partier” men uteslöt då sverigedemokraterna. Här passar ett citat in, som tillskrivits Voltaire: ”Det är farligt att ha rätt i frågor där de etablerade auktoriteterna har fel.”

Inom EU är det framför allt två partier som utsatts för denna typ av politisk isolering: Belgiska Vlaams Belang och sverigedemokraterna. Detta till skillnad från exempelvis Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet som både accepterats som stödpartier och kunnat ingå i regeringskoalitioner.

I en lördagskrönika på Youtube för också libertarianen Henrik Jönsson fram begreppet kontraktsparlamentarism. När sverigedemokraterna kom in i riksdagen prioriterade flera partier att till varje pris isolera dem. De satte därmed den parlamentariska demokratin ur spel, eftersom uppgiften att spegla folkets åsikter i det politiska arbetet blev en underordnad fråga. Centerpartiet såg det till exempel som viktigare att stödja socialdemokraterna än att släppa fram en borgerlig regering som gjort upp med sverigedemokraterna i de frågor där man är överens. En konsekvens blev oundvikligen att förtroendet för demokratin sjönk i de grupper som stängdes ute. Henrik Jönsson konstaterar att det tvingar

helt inkompatibla partier att gemensamt rösta fram en regering som endast är enig om vad de inte vill. Eftersom denna typ av regeringskonstruktion saknar en gemensam ideologisk inriktning måste allt reformarbete formuleras i kontraktsform, där helt oeniga parter köpslår om sina divergerande hjärtefrågor. Denna typ av maktordning kallas ibland för kontraktsparlamentarism, eftersom den ersätter naturlig ideologisk gemenskap med just kontrakt. Det är denna kontraktsparlamentarism som gör Sveriges politik så ryckig, reaktiv och osammanhängande eftersom de kontrakt som maktens terrorbalans vilar på är stelbenta och oförmögna att hantera en dynamisk och föränderlig verklighet. Kontraktpartnernas olika framförhandlade ideologifragment kolliderar med varandra och verkligheten. Bortom de kontraktsparlamentariska avtalen förekommer nämligen inget sammanhållet ansvarstagande alls. Varken ideologiskt, politiskt eller ekonomiskt. Kontraktsparlamentarismen skapar en form av atomiserad ansvarsfrihet där ingen part tar ansvar för helheten.

I Expressen konstaterar ledarskribenten Anna Dahlberg att det partipolitiska systemet inte har klarat av att hantera Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Några av kontraktsparlamentarismens mer allvarliga konsekvenser:

  • Sverige hade ett av världens bästa elsystem – stabilt och fossilfritt – med vattenkraften i norr och kärnkraften i söder på väl uttänkta platser.
  • Sverige toppar numera listan över dödsskjutningar i Europa.
  • Ungdomsrånen har fördubblats på fem år.
  • Rika personer är numera särskilt utvalda måltavlor för gängen. 
  • Vårt pensionssystem undermineras i både ord och handling. Varenda valrörelse framöver kommer att urarta i en budgivning om pensionerna. 
  • Budgetprocessen håller på att bli lika ifrågasatt.
  • 18 procent av svenska elever blev inte godkända i läsförståelse i den senaste Pisa-undersökningen, trots den stora exkluderingen av nyanlända. Vi riskerar att bli en nation med fickor av halv-analfabetism.
  • Bland kvinnor i åldersgruppen 20 – 24 år uppger 26,9 procent att de utsattes för sexualbrott under 2020, enligt den senaste Nationella trygghetsundersökningen (NTU).
  • Var sjätte niondeklassare numera lever under hedersförtryck i storstäderna liksom att det finns flickor i svenska förskolor som inte får visa benen eller håret.
  • På Södermalm i Stockholm svarar 75 procent att man kan lita på de flesta politiker medan motsvarande siffra i Rosengård i Malmö ligger på 24 procent, enligt den senaste Tillitsbarometern.

Magdalena Andersson har när detta skrivs just presenterat sin nya och helt socialdemokratiska regering, efter att miljöpartiet, vänstern och centern lagt ner sina röster i riksdagen. Denna extremt svaga regering ska regera med kontraktsparlamentarism och på sina borgerliga motståndares budget. Jag stirrar på skaran av ministrar och funderar över varför varken partiet eller medierna gör en genomgång av dessa våra högsta befattningshavare och visar på vilket sätt de är kompetenta att axla sitt ministeransvar. Vilka är Mikael Dambergs ekonomiska meriter? Såvitt jag kan utröna är han socionom. Varför har vi en justitieminister som inte är jurist? Och Annika Strandhäll ger starka Mona Sahlin-vibbar – det vill säga hon kan ingenting särskilt, inte ens hålla ordning på sin egen ekonomi. Och vilken kompetens har Anders Ygeman för den mycket krävande uppgiften som integrations- och migrationsminister? Hans högskoleutbildning inskränker sig till en termin i ämne kriminologi. Däremot har han, som så många i regeringen, varit SSU-ordförande. Jag kan inte hindra tanken att Sverige styrs av ett antal sekter, varav ingen har landets bästa för ögonen. Och just nu är kompissekten socialdemokraterna ensamma vid rodret. Herreminje!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.