Om ”dubbelbarn” och kriminalitet

I dag är gästas bloggen av Gunnar Sandelin, med statistik särskilt framtagen av ”Affes statistikblogg”.

Vi har tidigare på sajten Det goda samhället diskuterat brottsstatistiken för män som är i sin mest brottsaktiva ålder. 1970 var andelen av utrikesfödda män från Norden i åldern 15 – 44 år runt 60 procent av denna grupp. De som hade sin bakgrund i Afrika och Asien låg på drygt tre procent. 50 år senare, år 2020, är rollerna ombytta. Överrepresentationen vad gäller brottsmisstankar för våra nordiska grannar ligger mycket lågt på skalan. Högst är den bland dem som kommer från Afrika och Västasien/Mellanöstern.

Såväl DGS´ som Brottsförebyggande rådets (Brå) senaste stora studier om invandrare och brottslighet, som sträcker sig fram till och med 2017, visar att för första gången är andra generationens invandrare högst överrepresenterade vad gäller misstanke om brott – särskilt grov kriminalitet som misshandel, dråp och mord. Länder/områden med stor majoritet dubbelbarn är också de som toppar tabellen vad gäller överrisk för brott.

Detta trendbrott borde leda till följdfrågor om såväl familjebakgrundens sammansättning som föräldraansvaret. Varför är barn till två utrikesfödda föräldrar, här kallade ”dubbelbarn”, de mest kriminella? Detta till skillnad från ”enkelbarnen”, som har en svenskfödd förälder.

Eftersom detta är en brottslighet som främst gäller männen, har kvinnorna inte tagits med i den statistik som redovisas nedan. Jag vill emellertid börja med en kort beskrivning av hur den typiska assimilationsprocessen ser ut, för att kunna relatera statistiken till normalbilden av hur assimilationen går till.

När immigranter – vare sig det handlar om flyktingar eller välfärdsimmigranter – bosätter sig i ett nytt land startar en assimilationsprocess som vanligen löper över tre generationer. Att vara assimilerad betyder därvid inte bara att man med avseende på rättigheter och skyldigheter är fullvärdig medborgare utan också att man inte blir uppfattad som en främling – och således inte heller blir tillfrågad om varifrån man kommer.

För första generationen gäller därvid att man mycket väl kan lära sig språket och bli en aktad samhällsmedlem, men man identifieras inte som svensk och känner sig heller inte svensk, om det nu är Sverige som är det nya hemlandet. Etnisk tillhörighet är något man föds in i.

För andra generationen, som alltså är födda i Sverige, har givetvis assimilationen gått längre, vilket i familjen kan skapa en annorlunda situation, därför att barnen är mer kompetenta i att ”leva svenskt” än föräldrarna.

För att tredje generationen inte ska bli fullt ut svensk krävs det rätt mycket. Av en minoritet, vare sig den nu är etnisk eller religiös, krävs det att den praktiserar endogami, alltså giftermål inom den egna gruppen. Det har varit mycket svårt att göra det över tre generationer i Sverige, eftersom svenskarna själva inte ägnar sig åt endogami annat än i ytterst begränsad omfattning. Den gängse uppfattningen är att vem som helst kan gifta sig med vem som helst – huvudsakligen är att de blir lyckliga.

Vanligen krävs det också av minoritetsmedlemmarna att de på olika sätt begränsar umgänget med företrädare för majoritetskulturen. Det stannar dock inte där, utan de måste dessutom behålla kontrollen över den primära socialisationsprocessen, det vill säga möjligheten att skola in i sina barn i den egna kulturen. Med andra ord, det krävs rätt mycket för att en etnisk minoritet ska kunna etablera ett minoritetskap som sträcker sig över fler än tre generationer.

Vi kan exemplifiera med den finska arbetskraftsinvandringen till Sverige. Under tre år från år 1968 kom det drygt 111.000 finländare till Sverige, till största delen för att arbeta inom svensk industri. Ungefär hälften av dem kom att stanna livet ut. De flesta av den generationens invandrade finländare är i dag ålderstigna, många är avlidna. Ändå är män med finsk bakgrund den största etniska gruppen av sitt slag med närmare 200 000 personer.

När det gäller frågan hur pass väl andra generationen anpassar sig, så visar det sig att de följer det generella assimilationsmönstret. Det framgår av hur snabbt de så kallade enkelbarnen kommer att dominera över dubbelbarnen. En svenskfödd förälder underlättar förutsättningarna för integration/assimilering och därmed ett mer anpassat och skötsamt liv i det svenska samhället. Med andra ord, assimilationsprocessen följer det förväntade mönstret.

Studerar vi samma förhållande för Norge, så är siffrorna för dubbelbarnen ännu lägre. Bara åtta procent av andra generationens män har föräldrar som båda är utrikes födda, medan drygt nio av tio har en förälder som är svensk.

För de jugoslaver som fram till 1970-talet kom som arbetskraftsinvandrare ser bilden inte riktigt likadan ut. (Observera, nedanstående statistik tar inte med dem som kom efter att Jugoslavien år 2003 upphört att existera). Här kan vi se att proportionerna börjar bli de omvända i flera avseenden. Två tredjedelar av andra generationens män idag med familjebakgrund i Jugoslavien är dubbelbarn. Brottsmisstankarna är också högre än för våra nordiska grannländer (inklusive Danmark). Överrepresentationen/överrisken för personer födda i ex-Jugoslavien i förhållande till svenskar är 2,6 gånger totalt sett.

En jämförelse med somalier under samma period visar att denna trend fortsatt. Av de somaliska männen är en majoritet utrikes födda, men här är det inte enkelbarnen som ökar, utan dubbelbarnen. Detta visar på att den tidigare assimilationsprocessen, som exempelvis gällde de nordiska ländernas invandrare, inte längre fungerar utan istället tycks gravitera mot endogami. Här spelar också skillnaden mellan arbetskrafts- och asylinvandring en viktig roll. Den senare genererar en ännu större anhöriginvandring och möjlighet till ”nyetablerade relationer”, vanligen brudimport från hemlandet.

För personer födda i Somalia gäller en överrisk för kriminalitet på 4.5 och för Turkiet 2.7. Högst upp ligger Afghanistan med en överrisk på 5.1 och med över 90 procent dubbelbarn i andra generationens män i Sverige. Då har vi inte räknat med de ”ensamkommande barnen”, som har sina föräldrar i hemlandet. Syrien har en överrisk på 3.8 och närmare 90 procent manliga dubbelbarn. Eritrea har en överrisk på 4.0 och lika stor andel dubbelbarn av manligt kön som Syrien. Nedan kan ni se motsvarande data plus mer utförlig statistik för Irak, och har en överrisk som ligger på 3.9.

Det som sammanfattningsvis är signifikativt och illavarslande för dem som har sin bakgrund i de asylrelaterade länderna (vi har gått igenom närmare 200 länder) är kombinationen av bakgrund i muslimska länder, stor andel dubbelbarn och därmed sämre möjligheter ”att leva svenskt”, samt högre överrisk för brott hos föräldrarna. Man undrar varför det inte finns någon forskningsråds- eller på annat sätt statsfinansierad forskning på detta område.

Kan det möjligen bero på att våra politiker, myndighetschefer, journalister och rent allmänt den kulturella eliten undviker fakta som kan störa karriären i den humanitära stormakten. Att ”inte se det komma”, inte oroa sig för sitt lands framtid och att demonisera invandringskritiker som högerextrema, tycks ha blivit en avledningsmanöver för dem.

Nedan, proportionerna för de tjugo största populationerna i den andra generationen.