Fy fan vad mycket pengar!



Först en upplysning: Nu har ett nytryck av PK-männen och PK-kvinnorna kommit från tryckeriet. Är du snabb att beställa så kommer den före jul. Samma pris som tidigare: 500 kr, swish eller plusgiro. Maila mig därefter och meddela vart böckerna ska skickas. Och nu, något helt annat:

Ali Moalim är 38 år när han år 2006 beviljas uppehållstillstånd som anhörig, eftersom han är gift med en somalisk kvinna i Lindesberg. De har inga barn tillsammans och två år senare upphör äktenskapet. Ali Moalim har två söner med en annan kvinna, i Somalia. Han tar dem till Sverige år 2009, när de är 13 och 14 år gamla. 2016 flyttar Ali Moalim till Örebro medan sönerna bor kvar i Lindesberg tillsammans med den före detta frun, som alltså inte är mamma till barnen.

År 2012 diagnosticeras Ali Moalim med sjukdomen Spinocerebellär ataxi typ III. Det är en ovanlig genetisk sjukdom som kännetecknas av att den som drabbats har svårt att samordna sina rörelser. Ataxi är grekiska och betyder ”brist på ordning”. Den sjuke blir gradvis allt sämre, aldrig bättre.

Överläkaren Susanne Karlsson Tivenius ställer diagnosen. Två år senare är Ali Moalim så sjuk att han inte klarar sig själv. Det görs en så kallad ADL-bedömning av arbetsterapeuten Inger Börjesson och sjukgymnasten Terese Gustafsson. I den tar man reda på hur patienten klarar sitt dagliga liv. Nedan den utförliga redogörelse för det grava handikapp som fick försäkringskassan att bevilja assistansstöd.

/…/ sedan Ali Moalim blivit upplyft ur sängen av två personer hänger han stående på ett ståbord, varefter de två personer som hjälper honom flyttar fram gåbordet korta sträckor och flyttar däremellan fram Ali Moalims fötter – en procedur som upprepas tills de når toalettdörren. Det anges vidare att Ali Moalim inte har förmåga att gå i trappor och att han måste ha hjälp att trycka på hissknappar om han behöver använda hiss. Avseende på- och avklädning anges att Ali Moalim inte kan klä av eller på sig sina kläder, att han får hjälp i alla delmoment i aktiviteten och att han inte heller kan medverka för att underlätta. Avseende personlig hygien anges att Ali Moalim inte kan tvätta händer och ansikte och att han inte kan duscha på egen hand utan får hjälp med alla delar i aktiviteten. Vid observationstillfället var det två personer som hjälptes åt att duscha honom. Det anges också att Ali Moalim inte kan kamma sig, borsta tänderna eller utföra manikyr och pedikyr. Som en sammanfattande bedömning avseende ADL-aktiviteterna anges i huvudsak att Ali Moalim inte kan utföra några sådana aktiviteter självständigt, att han har ett stort hjälpbehov och att han vid förflyttningar behöver stöd av två personer.

Ali beviljades assistansersättning med i genomsnitt 126 timmar per vecka. Sammanlagt har han under sex års tid fått hjälp av ett tjugotal personer, alla somalier. Fem av dem har mera stadigvarande fått ersättning från försäkringskassan för sitt assistansarbete.

I februari i år häktas Ali Moalim och två månader senare konstaterar försäkringskassan att Ali Moalim inte är så sjuk som han påstår och därför aldrig haft rätt till denna ersättning. Därför åläggs han att betala tillbaka sammanlagt över 12 miljoner kr för ersättning till assistenter under sex år.

I början av december döms Ali Moalim av Örebro tingsrätt till fyra års fängelse för grovt bidragsbrott. Fem av hans assistenter åtalas också. Fyra av dem döms, två villkorligt och två – Alis båda söner – till fängelse i ett år och 3 månader respektive ett år och sju månader. Samtliga döms mot sitt nekande. En 57-årig kvinna som varken kan läsa eller skriva, men också hade kvitterat ut bidrag, frikänns.

Det finns i domen en ytterst komplicerad redogörelse för hur dessa somalier relaterar till varandra. I utdraget nedan, observera formuleringen ”när han reser”. Denne mycket sjuke man har nämligen varje år alltsedan år 2008 företagit långa resor till både Somalia och Etiopien. På åtminstone en av dessa resor hade han med sig fyra assistenter. Den senaste utlandsresan gjorde i oktober – december 2020.

Abaji Jaama hade han inte kontakt med utanför jobbet, d.v.s. utanför den tid då Abaji Jaama arbetade som assistent åt honom. Han kände inte Abaji Jaama innan denne började arbeta som assistent åt honom mer än att de båda var från samma område i Lindesberg. Abaji Jaama tog hand om honom även innan denne blev assistent åt honom. Han tycker om att ha med sig Abaji Jaama när han reser. Han kände Mohamed Ainashe innan denne började arbeta som personlig assistent åt honom. Mohamed Abdalla är hans kusin. Seynab Mohamed Fodey bodde i samma område som honom men hon är förvirrad just nu och har psykiska problem. Han var vän med Bruce Amanis pappa och Bruce Amani är som en son för honom. Abdirashid Ahmed Gedi är en vän som han umgicks med och var en av de personer som brukade hjälpa honom. Han är släkt med Deeqa Cawad Jamals make och han kände henne innan hon anställdes som assistent. Han kände Abdullahi Daahir Baashal innan denne anställdes som assistent och de bodde i samma område. Han är inte släkt med Mohamed Saad men de lärde känna varandra i Sverige. Mohamed Saad tolkade åt honom i kontakterna med assistansbolaget och kunde även sköta hans myndighetskontakter om han bad om det. Mariam Mohamad har barn tillsammans med Mohamed Saad. Han kallas farbror av hennes barn och kan inte säga att han endast kände henne innan hon blev assistent åt honom. Majid Ahmed hjälpte honom, bl.a. i samband med toalettbesök och dusch, redan innan Majid Ahmed började arbeta som personlig assistent åt honom. Majid Ahmed hjälpte honom även i kontakter med läkare och tandläkare eller när han behövde åka någonstans. Han kände Nawal Muhammed Ahmed innan hon började arbeta som personlig assistent åt honom.

Den hundrasidiga domen är rörig och svårläst. Till en del beror det på att de åtalade säger i stort sett vad som helst, för att klara sig. När det avslöjas att Ali Moalim inte alls är så sjuk att han behöver assistans, säger han exempelvis att han bokat tid på sjukhus för att berätta om sitt förbättrade hälsotillstånd, men att han dessförinnan blev häktad och därför inte hann med att berätta om förbättringen. Han påstår också att hans två söner hela tiden har hjälpt honom utan att få betalt. De arbetade ofta nätter och kvällar som assistenter åt honom, samtidigt som de studerade på distans.

Rättegången pågick i 19 dagar (Örebro tingsrätt, mål nr B958-21) Förundersökningen är på 7.000 sidor. Det är förbryllande eftersom bedrägeriet var mycket enkelt, både att genomföra och att avslöja. Det senare skedde efter polisspaning i december 2020. Ur domen:

Av videoklippen framgår bland annat att Ali Moalim vid ett tillfälle sitter självständigt och utan ryggstöd på en bänk i en busstation och att han sedan på egen hand kliver upp från bänken och börjar gå. Att Ali Moalim har förmåga att gå utan stöd av någon annan människa framgår av flera av videoklippen, även om det syns att han har en viss balansstörning och att han håller i en krycka, som han dock inte verkar aktivt stödja sig mot. I ett av filmklippen går Ali Moalim på egen hand upp för trapporna på en buss. I ett annat klipp sitter han på en bänk utan ryggstöd och pratar i en telefon som han håller i ena handen samtidigt som han röker en cigarett som han håller i andra handen. På ytterligare ett filmklipp kör Ali Moalim en vagn som är lastad med resväskor. När Ali Moalim kommer fram till en trottoar lyfter han först vagnens främre del upp på trottoaren och därefter även den bakre delen, innan han kör vagnen vidare; allt utan hjälp av någon annan person. Sammantaget framträder genom videoklippen bilden av en person som rör sig och klarar sig på ett sätt som är helt oförenligt med den beskrivning som ges i de ovan redovisade medicinska underlagen från 2013 och 2014.

Under rättegången får överläkaren Susanne Karlsson Tivenius se polisens videofilmer. Hon kan inte säga annat än att Ali Moalim har grundlurat henne. Den person som syns på videoklippen behöver inte personlig assistans. Möjligen behöver han tillsyn och hjälp med att handla och liknande, och eventuellt rullstol för att lättare ta sig fram, men han har inte rätt till personlig assistans. För arbetsterapeuten Inger Börjesson kan man läsa:

Sedan hon under vittnesförhöret fått se några av videoklippen av Ali Moalim från polisens spaning har hon uppgett att hon har blivit grundlurad och att hon blir väldigt upprörd. Hon har uppgett att den person som syns på videoklippen har helt andra förmågor än den person som hon träffade vid ADL-bedömningen. Detta är enligt henne en person som på det stora hela klarar sig själv; det skulle exempelvis ha varit helt omöjligt för Ali Moalim att gå i trappor vid ADL-bedömningen.

Under de nio månader han har suttit häktad har Ali Moalim också kunnat gå, skött sina toalettbesök och ätit på egen hand. Även om det inte skett obehindrat så har han klarat sig själv.

Det som gjorde att Ali Moalim åkte fast var att hans dåvarande fru år 2017 anmälde honom till polisen för bedrägeri. Enligt honom själv var det en hämnd för att hon inte fick följa med på en resa till Somalia.

Föga förvånande finner domstolen att Ali Moalim genom att simulera svår funktionsnedsättning gjort sig skyldig till ett grovt bedrägeri. Hans assistenter har naturligtvis vetat detta. Han har ju inte behövt deras hjälp. Samtidigt som de arbetat med annat och även studerat har de kvitterat ut assistansbidragen. I domen kan man läsa hur den ena sonen vid ett stort antal tillfällen påstått att han arbetat som personlig assistent när han i själva verket spelat fotboll eller befunnit sig i Stockholm eller Göteborg. Han har också redovisat assistentarbete i Sverige, när Ali Moalim befunnit sig utomlands.

Eftersom Ali Moalim aldrig har haft behov av personlig assistans torde någon sådan inte heller – objektivt sett – ha utförts. Den huvudsakliga frågan vid prövningen av åtalen mot assistenterna är således om Ali Moalim kan ha lurat dem att tro att han varit i behov av omfattande hjälp. Det framstår dock redan i utgångsläget närmast som uteslutet att det skulle kunna vara på det sättet. Det skulle nämligen innebära att Ali Moalim under stora delar av dygnet och i drygt sex års tid frivilligt utsatte sig för att bli matad, hjälpt vid toalettbesök och att inte kunna förflytta sig utan ständigt omfattande hjälp m.m.

Ali Moalim verkar ha haft god kännedom om hur sjukdomen kan fortskrida och har uppträtt efter ett förväntat mönster. När det gäller Abas Awes, Mohamed Awes, Majid Ahmed och Abaji Jaama konstaterar tingsrätten att de måste ha förstått vad de var delaktiga i. Det finns inga förmildrande omständigheter och enligt tingsrättens bedömning är omständigheterna sammantaget så försvårande att vart och ett av deras brott ska ses som grovt bidragsbrott. I domen kan man läsa:

Samtliga tilltalade har deltagit i brottsupplägget. De har tillsammans och i samförstånd gjort sig skyldiga till i första hand grovt bidragsbrott avseende hela det belopp som utbetalats i assistansersättning gällande Ali Moalim de månader respektive assistent redovisat att assistenten utfört arbete.

Naturligtvis kan man bli förbannad på dessa somalier som så framgångsrikt har genomfört detta skamliga bedrägeri, men när jag läser domen så börjar jag fundera i en annan riktning. Läkaren borde rimligen ha sett att Ali hade muskler som dög att använda. Hur kom det sig att hon inte gjorde det? Och varför gör inte Försäkringskassan en egen utredning, innan de betalar ut så stora summor som det här är frågan om. Vidare, var är den återkommande kontrollen som de rimligen borde ha gjort? Varför väckte inte alla dessa utlandsresor några misstankar?

Det går ett par för skattebetalarna dyra år mellan att Ali Moalims fru polisanmäler honom och polisen filmar hans rörlighet. Varför det? Och varför denna enorma förundersökning där hållbara bevis ska samlas för bedrägeriet? Det räcker väl med polisens filmning plus en läkarundersökning och ADL-bedömning som är mer kompetent än den som gjordes av dessa tre godtrogna och lättlurade kvinnor.

12.200.000 kr lurade Ali Moalim till sig. Jag vet det inte, för sådant kostnadsberäknas inte, men jag misstänker att polisundersökningen och rättegången blev ännu dyrare. Bara advokatkostnaderna för de sex åtalade belöpte sig till närmare 5 miljoner.

Tre av de åtalade ska nu sitta i fängelse i närmare sju år. Vad kostar det? Låt oss säga att det efter straffreducering handlar om fyra år. Det kostar närmare fem miljoner. Och varför utvisas inte Ali Moalim efter avtjänat straff. Han är visserligen svensk medborgare, men han har kvar sitt somaliska medborgarskap och eftersom han reser dit vartenda år så kan det knappast föreligga något skyddsbehov. Han har heller inte kommit till Sverige som flykting utan som anhörig till en kvinna som han inte har några barn med och skiljer sig från efter ett par år.

Och det kanske allra mest absurda: När Ali Moalim är frigiven, i vilket skick är han då? Jag håller inte för otroligt att han då beviljas assistans utan att behöva fuska. Om inte detta för kostnader totalt stendöva samhälle brakat samman innan dess.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.