God Jul alla bloggläsare!

Hårt arbete, mitten av 80-talet

När jag rensade datorn från diverse texter hittade jag underlaget till ett sommarprogram som spelades in för drygt tre år sedan. Jag gör ett undantag och publicerar det – en julkrönika som handlar om mig själv.

Hej!

Jag heter Karl-Olov Arnstberg. Jag är etnolog och författare och i år fyller jag 75 år. Det är svårt för mig att förstå, men så är det. I samhällets ögon är jag sedan länge pensionär. I mina egna är jag fortfarande en mer än heltidsarbetande arbetsnarkoman. Det är inget särskilt med det. Om jag inte arbetade visste jag inte vad jag skulle göra.

Med tanke på hur Sverige alltmer utvecklas till ett totalitärt samhälle, kanske jag ska tillägga att jag är dissident. Det är en pretentiös beteckning. Att vara dissident i det forna Sovjetunionen, det var att sätta livet på spel. Det gör inte svenska dissidenter. Men visst finns det mycket att förlora, för den som tycker det är både för trångt och för lågt i tak i åsiktskorridoren.

För mig är det högsta priset ett brustet äktenskap, trots att vi efter nästan fyrtio års samliv fortfarande trivs i varandras sällskap. Det går inte att leva med en man som inte tror att alla människor är lika mycket värda.

Jag har sett mig tvungen att kapa banden till mina närmaste vänner, helt marinerade i politisk korrekthet. Och jag har blivit nedsparkad från den offentliga scenen – den som googlar mitt namn kan förledas till att tro att jag är alla de där fula orden som folk jag aldrig har träffat klistrat på mig. Det är naturligtvis inte sant, men i ett krig är det segrarna som står för sanningen. Och för dem som till äventyrs har missat det, visst pågår det ett krig i Sverige. Ett krig om framtiden. Ett krig där vinnarna ännu inte förstått att också de tillhör förlorarna.

Nu låter det kanske som jag kommer att vältra mig i självömkan. Den finns där. Visst tycker jag i mina svaga stunder att jag har fått betala ett högt pris för mina övertygelser. Men lugn, det här ska inte bli någon bitterhetens höga visa, utan den fråga jag vill ställa är på riktigt. Vad – och kanske vilka – har gjort mig till den jag är? Jag vill veta vem jag är, eftersom det gick så kapitalt åt helvete.

Först två utgångspunkter. Den ena är att det är frestande att ta ett sådant här tillfälle i akt, för att tala om för alla som lyssnar hur bra man är, vilken superstar! Jag har ett gott självförtroende och jag tycker också att jag är en bra medmänniska. Det finns alla skäl i världen att gilla mig. Men när detta nu väl är sagt, så ska jag försöka låta bli att köra ner det budskapet i halsen på lyssnarna. Jag vill absolut inte tala om hur bra jag är!

Den andra utgångspunkten kan vara en anledning till den första. Under senare år har jag intresserat mig mer och mer för människan som biologisk varelse. I synnerhet är jag nyfiken på hur vi är instruerade genetiskt. Jag är visserligen forskare och vetenskapligt utbildad, men när det gäller naturvetenskap är jag amatör. Dock har jag förstått en sak, nämligen att den personlighet som de flesta av oss tror att vi – under vår livsfärd — själva på gott och ont har skapat, den beror till stora delar på vilka föräldrar man har.

***

Farsan, mitt första och kanske starkaste minne av honom är att jag vid tre års ålder står bakom honom på toaletten. Han pissar. Det skvalar och det hörs att det är en riktig karl som låter sitt vatten. Så spolar han men tvättar inte händerna, innan han föser mig framför sig ut från toaletten. Därefter försvinner han ur mitt liv. Han lämnar mig, min nioåriga syrra och min mamma för en annan kvinna. Han betalar inte underhåll och både jag och syrran hamnar tidvis på barnhem – något som jag minns som en lycklig tid. Där lärde jag mig mycket bus. Kanske var det också där jag först förstod att det var viktigare hur något tedde sig än hur det faktiskt var. Så här gick det till:

Vi barn tvättade händerna före varje måltid. En dag, när det var min tur och ingen såg det, tvålade jag in händerna, men sköljde aldrig av dem utan torkade av dem direkt på handduken. Innan vi fick sätta oss till bords och äta den rätt äckliga rågmjölsgröten måste alla vi barn visa upp våra händer för den sköterskeklädda föreståndarinnan. Den som hade de renaste händerna och luktade godast, hon sniffade också på dem, fick klappa hennes vinteräppelskrynkliga kind. Den dagen vann jag och fick särskilt beröm för att mina händer luktade bättre än alla de andra barnens. Med andra ord, fusk lönar sig! Och nog har jag fuskat en del i mitt liv, men aldrig så framgångsrikt som vid detta första tillfälle.

När jag var 19 år skrev jag ett brev till min far, där jag talade om för honom att jag hädanefter skulle kalla honom för Sigvard, eftersom han inte förtjänade att kallas för det respektfulla far, det folkliga farsan eller det kärleksfyllda pappa. Under min uppväxt träffade jag honom ett tiotal gånger, högst. Jag minns hans ansikte, kraftfullt och med bistert smala läppar. Jag vet inte vem han var men jag vet att min mammas kärlek hade slocknat därför att han ständigt svek henne; och för att han inte kunde behålla ett jobb. Hon föraktade honom. Så gjorde också jag det. Kort sagt: det fanns anledning att undvika ordet pappa.

Som barn hade jag inga leksaker, det fanns det inte pengar till. Det som fanns var böcker och när jag var sju år plöjde jag ”Tusen och en natt”. Jag visste inte vem Sveriges konung var men jag visste mycket om kalifen i Bagdad. Jag läste det mesta i skolbiblioteket och under mina tidiga tonår läste jag allt som kom framför mina ögon. Om det var Kalle Anka eller Platon, det var lika fångande. Jag läste också Sartre och minns att han någonstans skrev: ”Den bästa gåva en far kan ge sina barn är att dö.” Kanske var det sant? Någon far har aldrig lärt mig veta hut, att lyda.

Nu måste jag göra en halv reträtt. Till det som jag prioriterat i mitt liv är just att vara en bra far, vilket först och främst betyder motsatsen till Sigvards beteende. Jag har sedan mina båda killar var mycket små varit en närvarande far. Det har lett till att jag har fått den belöning som Sigvard aldrig fick, de gillar mig. Men det betyder naturligtvis inte att det alltid är bättre med en närvarande far än ingen far alls.

Höjer man blicken och frågar vad välfärdssamhällets garanti till ensamma mödrar medfört, så hamnar man inom ett eldfängt område. För kvinnorna är det naturligtvis en livsfråga att inte behöva fortsätta att vara gifta med hopplösa och kanske också våldsamma män. Men alla andra skilsmässor, vad blir det för konsekvenser för barnen? Det är svårt att hålla med Sartre. I synnerhet behöver pojkar fäder. Bra farsor som fungerar som förebilder och styr pojkarna mot ett ansvarsfullt vuxenliv.

***

Ett av vår tids mest missbrukade ord är struktur. Feminister gillar att tala om patriarkala strukturer, något som är ganska abstrakt för mig, som större delen av mitt liv levt i en värld där kvinnorna bestämt lika mycket eller mer än männen. Men om man med struktur menar ordning och reda, så tror jag också på strukturer. Enkla regler som barn bäst tillägnar sig när de har tillgång till båda föräldrarna. Att man går upp på morgonen och lägger sig på kvällen, måltider på bestämda tider. Dagen inrutad för skola, arbete, hemsysslor – det är inte fel att lära barn att städa toaletten – och nöjen. Inga mobiler vid middagsbordet och mössan avtagen inomhus. Visst, jag förstår också att det inte spelar någon roll om mössan är av eller på, men det gör det ändå. En vardag där man kan göra hur som helst när som helst, skapar flippriga och nervösa människor. Ordning och reda spelar en stor roll för sinnesfriden.

***

Politikers sätt att hantera lika samhällsproblem är att ösa in mera pengar. Öka anslagen, anställa fler personer, hyra in specialister och diverse konsulter. Ett problem är löst när det framstår som löst. Ett konkret exempel: Om den bild som världen får av Sverige är att här härjar tonårskillar som bränner bilar och att detta är en av massinvandringens konsekvenser, så gäller det att ändra på bilden. Om bilarna fortsätter att brinna eller inte, det är en underordnad fråga. Samma princip som när jag blev belönad efter att ha skitat ner en handduk.

Nuförtiden skulle jag aldrig drömma om att torka av lorten på handduken och så där på rak arm kan jag inte säga något annat område heller, där jag tycker att fusk lönar sig. Även om jag gick i land med det, skulle kostnaden vara högre än vinsten. Jag skulle inte gilla mig själv, något som blivit allt viktigare med åren. Det kanske är huvudorsaken till att jag inte kan hålla käften om massinvandringens elakartade konsekvenser och andra skadliga fenomen, som politiker och opinionsbildare vilseleder medborgarna om.

Jag har inga överdrivna tankar om att min uppfattning kan förändra tunga destruktiva processer, som massinvandring, klimatångest eller genusvansinnet. Vinsten ligger på ett annat plan. Jag måste göra rätt, annars gillar jag inte mig själv. Eller – för så aktiv är naturligtvis inte alltid min moraliska rättrådighet – jag vill inte hamna i situationer där jag böjer mig för något som jag ända ner i svanskotan känner är fel. Det betyder att jag någon gång i mitt liv slutade att räkna skitiga handdukar som en vinst.

***

Jag har alltid avskytt att backa i mitt liv. Den där formuleringen ”Gör om, gör rätt” passar sällsynt illa på mig. Min fru, numera mitt ex, och min yngste son brukar ibland reta mig för en liten händelse för tjugo år sedan. Vi befann oss på Borneo, dit vi hade tagit oss med det berömda Pelni-rederiet. Vi hade åkt buss från båten till den stad där vi tänkte oss att stanna ett tag – Kuching – vilket på indonesiska betyder katt – alltså kattstaden. Vi var bortskämda med att vart man än åkte i Asien så dök det upp människor som erbjöd logi och annan hjälp. Men när vi klev av bussen, som inte alls befann sig i Kuchings centrum utan någonstans utanför, så var det som att stiga av tunnelbanan i Abrahamsberg eller någon annan förort till Stockholm. Det var ingen som brydde sig. Vi tog vårt pick och pack och började traska längs en väg och hoppades att vi skulle komma till centrum av Kattstaden på Borneo. Efter att ha gått någon kilometer utan att se någon stad, frågade vi en man som vi mötte var stan låg. Han pekade i motsatt riktning. Det betydde att vända, just sådant som jag avskydde, så jag frågade om det trots allt inte gick att fortsätta längs samma väg och komma rätt. Då svarade han: ”Det är nog klokare att vända om. I annat fall kommer det att bli väldigt långt”. Borneo är världens tredje största ö, mycket större än Sverige. Skulle vi ha gått runt hela ön för att komma till Kuching, så hade det onekligen blivit rätt långt.

Jag har inte tänkt på det tidigare, men jag var likadan i plugget. Som fjortonåring drabbades jag av en reumatisk feber och låg på sjukhus ett halvår. Jag hade då gått en termin i en fyraårig realskola. När jag kom ut från sjukhuset, fick jag plats i en skola nära hemmet. Eftersom vi bodde i Bromma, 48 kvadrat i ett av folkhemmets alla smalhus, fick jag börja i Nya Elementar, som var en av Stockholms elitskolor. Klassen hette trefem, vilket betydde att det var tredje året i en femårig realskola. Det var långt över min nivå och det gick inte så bra. Jag valde först bort engelskan, där jag fick underbetyg. Därefter valde jag bort matten, där jag inte heller hängde med. Min mamma och flera lärare försökte övertala mig att gå om ett år, men jag vägrade. Möjligen fanns att välja bort ämnen och jag hade nog valt bort samtliga, bara jag slapp att gå om. Jag tog en realexamen utan märkvärdiga betyg och med både engelskan och matten bortvald. Därefter släppte jag skolan och började jobba, som klackskomakare i en tunnelbanestation. Men jag skulle vidare, och vidare kom jag. Under två vintrar läste jag in nödvändiga studentbetyg och gick upp som privatist. För att skryta utan att det låter som skryt: Det gick väldigt bra.

Den läxa jag hade lärt mig var att, eftersom jag saknade backväxel, så måste jag göra rätt från början. I annat fall skulle mitt liv inte fungera. Istället för gör om, gör rätt skulle min maxim kunna vara gör rätt, för du kan inte göra om. Och här tror jag det handlar om genetik, för jag kan inte minnas någon händelse som fått mig att inse värdet med att börja från början.

Det betyder inte att jag inte kan ändra mig och heller inte att jag har svårare än andra att erkänna att jag haft fel. Men tamejfan jag tänker backa och göra om! Det är vad jag hoppas kommer att bli nödvändigt efter valet, inte för mig men för den svenska makteliten: Gör om, gör rätt! Den som inte vill backa måste som sagt göra rätt från början. Och det bästa sättet att göra rätt på är att hålla sig till sanningen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.