”Brunkletning” – ett nutida påfund

Idag är Gunnar Sandelin gästskribent

2014 kom ordet ”blåbrun” med som nyord på det statliga institutet för språkvårds lista. Där säger man att begreppet sedan dess har använts i ganska stor utsträckning i media ”på ett urvattnat sätt”. Brunkletningen har i vår tids politiska meningsutbyten blivit så vanlig, att det börjar likna patologi. Ofta räcker det inte längre att stämpla någon som går emot den politiska korrektheten med epitet som främlingsfientlig, högerextrem och rasist. Idag, snart 80 år efter krigsslutet, har begreppet nazist spridit sig som ett virus i samhällskroppen. Det har färgat av sig på det politiska livet och hela samhällsdebatten, där den senaste flugan på regeringsnivå är att kalla sina konkurrenter för ”blåbruna”.

Ett nyligt exempel: När justitie- och inrikesministern och tillika ställföreträdande statsminister Morgan Johansson intervjuades i vänstertidningen ETC. passade han på att kalla oppositionens möjliga konstellation för en ”blåbrun regering”. ”SD-leden vimlar av högerextremister och hel- och halvnazister”, förkunnade ministern vidare.

När jag tänker tillbaka på min skolgång på högstadiet och gymnasiet under senare delen av 1960-talet, slår det mig att förhållandet till nazismen var mer prosaiskt, trots att kunskapen fanns om denna ideologis rasistiska förbrytelser, och trots att det historiska avståndet var så mycket kortare än vad det är idag. Man hörde sällan ordet användas i propagandasyfte. Det som framhävdes var det nynazistiskt influerade NPD, som grundades i Tyskland 1964 men som försvann ganska snabbt ur den politiska bilden.

Det här hände bara runt 20 år sedan andra världskriget tog slut och nazismen krossades. Vänstervågen var fortfarande i sin linda innan 1968-vänstern tågade in och övertog stora delar av den mediala scenen. Visserligen fanns där några yngre skäggiga lärare i manchesterkostymer som hade börjat gå omkring med FNL-märken, men man behövde inte vara kommunist för att tycka att USA skulle dra sig ut ur Vietnam. Kommunismens illdåd var inte bortglömda; de fick samma utrymme som nazismen vad gällde förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna.

Det vore intressant om någon kunde forska i hur ofta ordet ”nazist” användes som försök till politisk stämpling av meningsmotståndare i riksdag och media under tidigt 60-tal och jämföra resultatet med hur ordet ”blåbrun” tillämpas idag. Det här blev tydligt när jag i min veckotidningssamling läste en artikel från 1960 (Allers #14) Nordens ödesstund – ett tjugoårsminne. Här handlar det i relativ närtid om riktiga nazister och deras medlöpare samt hotet mot vårt land.

Artikeln beskriver Nazi-Tysklands ockupation av Danmark och Norge, vilket skedde trots att dessa länder var neutrala; Danmark hade dessutom en icke-angreppspakt med Tyskland. Journalisten Arne Horn redogör sakligt, strategiskt och osentimentalt för ockupationen av våra grannländer och om den svenska våndan att vi skulle kunna råka ut för samma sak.

Det intressanta är textens avsaknad av ambition att vilja uppfostra läsekretsen eller sätta den under någon ideologisk lupp. Det räcker med att beskriva verkligheten som den är, utan postmodernistiskt värdegrundsfilter. Skribenten undslipper sig däremot några diskreta ironiska blinkningar i samförstånd med läsaren om ”den ädla tyska nationens” syften.

Hitler beskrivs kortfattat så här: ”Herrefolkets herre. Det var år 1940. Fem år senare gjorde Führern en ömklig sorti från livet”. Quisling får ett ampert porträtt: ”Förrädaren Vidkun Quisling proklamerade sig den 9 april som Norges regeringschef. När Norge åter var fritt blev han arkebuserad.” Däremot får den norska kungafamiljen en underförstådd hjälteroll för sitt motstånd: ”Kung Haakon, kronprinsparet och deras barn tvingades att kasta sig ner under en godsvagn när de tyska flygplanens kulsprutor började smattra.” Kungen vägrar kapitulation och att ”kompromissa med en regim som gjorde sig skyldig till sådana grymheter”.

Därefter redogörs för hur danskarna under ockupationen först lade ner vapnen för att sedan ge tyskarna ”fruktansvärda bekymmer”. Alltmedan Sverige lovade att hålla sig till ”sin strikta neutralitet”. Mobilisering, mörkläggning och devisen En svensk tiger förklaras rapsodiskt, antagligen eftersom tidningen förutsatte att alla då levande svenskar i någorlunda vuxen ålder själva visste vad som hade skett för 20 år sedan. Då skulle en svensk tiga för att inte rykten skulle spridas och åstadkomma panik:

Säkert är att de egendomligaste rykten cirkulerade man och man emellan. Man fick till exempel höra talas om att kända personer tagits tillfånga och skjutits på grund av markerad tyskvänlighet eller samarbete med den tyska ockupationsmakten i Tyskland, man fick också höra att Sverige nu de facto inte var någon demokrati utan att regeringen i hemlighet hade antagit diktaturlagar och att vem som helst kunde ställas inför hemlig ståndrätt och skjutas.

Det får mig att tänka på att dagens misstro mot PK-adeln som styr vårt land är mycket omfattande inom vissa grupper av människor som jag kommer i kontakt med. De är nästan uteslutande på ytan välanpassad medelklass, intelligenta och med ett synsätt jag delvis delar. Men de ser i princip allt som kommer från etablissemanget som bedrägeri: folkutbyte genom massmigration, mångkulturellt tvång, klimatalarmism, Big Pharma och vaccinering med inskränkningar av den personliga friheten. Är tredje sprutan en dödsspruta? Får vi kanske snart ett 5G-chip bakom örat och blir fjärrstyrda och övervakade in i minsta detalj, varför inte med medborgarpoäng som i Kina?

I det alltmer polariserade klimatet mellan politisk korrekthet och ett vidgat mentalt utanförskap kanske makteliten snart finner det nödvändigt att komma med en ny slogan som alla medborgare ska samlas kring. Lika slagkraftig som En svensk tiger en gång var.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.