Vetenskap och postmodernism


Alla människor lever i två verkligheter, den objektivt föreliggande och den subjektivt uppfattade. Om vi undantar kvantmekaniken finns det bara en objektiv verklighet medan det, vilket ligger i sakens natur, finns många subjektiva verkligheter – såväl på individuell som kollektiv nivå. Det bästa exemplet på kollektivt subjektiva verkligheter är givetvis de stora världsreligionerna. Men det gäller också för kommunismen, som länge gjorde anspråk på inte bara vara en överlägsen rättviseideologi utan också på att vara vetenskapligt underbyggd. I dag vet vi att det är en ideologi som varken är särskilt förtjust i objektiv sanning eller förmår att skapa ett rättvisare samhälle. De brott som i dess namn begåtts mot mänskligheten hindrar inte den kommunistiska rättviseretoriken från att ständigt vinna nya anhängare.

Objektiv och subjektiv är två väldigt tydliga klassificeringar. Objektiva sanningar är inte beroende av vem eller vilka som håller dem för sanna utan de står på egna ben. Det kan dock vara svårt att avgöra vilken objektiv sanning som är den bästa, i betydelsen har den bästa förklaringskraften. Isaac Newton hade länge äran av att ha uppfunnit infinitesimalkalkylen, vilket gjorde en annan av tidens stora tänkare, G.W Leibniz, bestört. Han ansåg inte bara sig vara först utan visste dessutom att hans version var överlägsen Newtons. Under ett drygt sekel använde sig vetenskapen av Newtons version men på 1800-talet började matematiker åter att använda sig av Leibniz metoder, och så är det fortfarande i dag. Att Newtons version är ohjälpligt passé betyder emellertid inte att Leibniz har fått slutordet. För objektiva sanningar finns inget slutord. Det är den objektiva sanningens signum att den alltid låter sig utmanas – i längden vinner alltid bättre sanningar. Vetenskapens enda uppgift är att ge så sanna svar som möjligt på mänsklighetens alla frågor.

Matematik är ett bra område när vi vill diskutera objektiva sanningar. Det kan vara svårare när det gäller empiriska sanningar, det vill säga sådant vi erfarenhetsmässigt vet. En säker empirisk sanning är dock att alla människor dör. Erfarenhetsmässigt vet vi det. Men därefter, att vissa efter döden kommer till himlen medan andra hamnar i helvetet, då har vi hamnat på de subjektiva sanningarnas område.
Objektivt sett är det subjektiva svaret på vad som händer efter döden varken sant eller falskt. Allt vi med ett objektivt perspektiv kan säga är, att vad som händer efter döden, det vet vi ingenting om. Det hindrar inte att den objektiva kunskapen pekar i en viss riktning. Ingenting av allt vi i dag vet om världsrymden pekar på att den har skapats åt människan.

Subjektiva sanningar tål inte utmaningar – som när de politiskt korrekta i dag skändar sina dissidenter genom att brunsmeta eller tysta dem. Det är ett säkert kännetecken på att de har fel. De företräder partsinlagor som inte klarar ett ifrågasättande. Samtidigt, styrkan i att objektiva sanningar tillåter utmaningar är också deras akilleshäl. Mänskliga gemenskaper behöver en moralisk kompass och någon sådan kan inte vetenskapen förse dem med.

Modernitetens hegemoniska sanningsvälde har svårt att försvara sig mot postmodernismen, som förnekar det som är vetenskapens signum: den objektiva kunskapen. Postmodernismen påstår att allt som människor gör kan förklaras i termer av makt. Detta är emellertid inte vetenskap utan muterad ideologi (kommunism). Postmodernismen har fel, något som kommer att visa sig i det långa loppet. Frågan är bara hur stor skada den dessförinnan hinner åstadkomma.

Därmed är något också sagt om den objektiva sanningens begränsning. Den besvarar viktiga frågor och utgör mänsklighetens främsta redskap för framåtskridande och ett materiellt sett gott liv, men den är oförmögen att besvara etiska frågor. Vad är ont och vad är gott? Vad är rättvisa? Den har också svårt för estetiska frågor: Vad är vackert och vad är fult? Och allra svårast har den för meningsfrågor: Varför finns vi människor på jorden? Varifrån kommer vi? Vad är meningen med alltsammans?

Objektiva och subjektiva sanningar kan samexistera när de delar upp människors behov av att få viktiga frågor besvarade. Den ovannämnde Newton, ett av mänsklighetens absolut största genier, var kristen utan att det verkar ha varit problematiskt för honom. Det brukar också påstås att Einstein trodde på gud, även om det i hans fall är mer tveksamt. Den kanske mest berömda av hans aforismer gällde kvantmekaniken, som han själv lagt grunden till. Einsteins ”Gud spelar inte tärning” bemöttes av kvantfysikern Niels Bohr med att Einstein inte skulle blanda sig i vad Gud gjorde. Det är ett intressant svar, eftersom det markerar att Einstein med sitt påstående gjorde misstaget att ge sig in på det subjektiva meningsfältet.

Kristendomen har, åtminstone sedan upplysningstiden, varit bättre än andra subjektiva meningssystem på att acceptera vetenskapens sökande efter objektiva sanningar. Det hindrar emellertid inte religionen från att försöka återta förlorad mark. Ett nutida exempel är USA:s starka kreationiströrelse som hävdar att världen skapats av Gud och därför avvisar evolutionsteorin och vetenskapens långa tidsåldrar. I synnerhet har begreppet Intelligent Design stark attraktionskraft. Anhängarna menar att vetenskapens slutsats, att livet och människan har uppkommit av en slump, är orimlig.

Vetenskapen riktar naturligtvis också sitt objektiva sanningssökande mot människan. Hur fungerar människans psyke? Vad betyder den sociala tillhörigheten? Den kulturella? Vanligen föreställer vi oss att naturvetenskap och matematik är väldigt svåra forskningsområden. Så är det emellertid inte. De är avancerade därför att de är ”lätta”, vetenskapligt sett. För samhälls- och beteendevetenskaperna gäller det motsatta: de är svåra, vilket är förklaringen till att de vetenskapliga framstegen är så blygsamma. Inom naturvetenskap är det oftast möjligt att testa kunskaperna genom att upprepa experimenten och när forskarna kommer till samma resultat, så är kunskaperna vetenskapligt hållbara. Men hur ska vi med vetenskapliga krav ge en förklaring till att en i grunden rasistisk rörelse som Black Lives Matter (BLM) lyckas få ett sådant gensvar i hela den antirasistiska västvärlden, Sverige inkluderat? Det är en fråga som verkligen behöver besvaras men de vetenskapliga metoderna är föga utvecklade och svaren blir mer eller mindre trovärdiga hypoteser. Längre kommer vi inte. Och de religiösa ideologierna är ännu sämre på att ge trovärdiga svar.

Här öppnar sig ett meningsfält för postmodernismen, som påstår att det handlar om makt. Svarta människor är förtryckta och därför revolterar de. De lever i en hierarkisk maktpyramid där de vita ”strejta” männen befinner sig överst och således är förtryckarna.

Utgångspunkten är att alla människor är lika mycket värda och att varje människa som föds är ett oskrivet ark, något som kan kallas för ”det tomma arkets tyranni”. Som psykologen Steven Pinker för snart tjugo år sedan visade i boken The Blank Slate frodas idéerna om människan som ett tomt ark inte bara inom de totalitära ideologierna utan även i moderna demokratier.

Om utgångspunkten är en total likhet och utfallet blir ojämlikt, det vill säga orättvist, så måste det bero på att några har tillskansat sig makten och vilka det är, det kan ju alla se. Allt tal om vetenskap och objektiva sanningar är ingenting annat än västerländska – och i synnerhet de vita heteronormativa männens – ”sanningar”, inte mer objektiva än några andra.

Postmodernismens grundantagande är att alla mänskliga relationer handlar om makt och allt mänskligt beteende kan förklaras som sociala konstruktioner. Genom att dekonstruera dessa så frigörs vi från förtrycket. Någon alternativ samhällsmodell, mer eller mindre utopisk, förser oss emellertid inte postmodernismen med.

Även om det inte går att leverera ett i vetenskaplig mening sant svar på frågan varför en rörelse som BLM vinner så starkt gehör, så är vetenskapare bra på att känna igen subjektiva och vetenskapligt ohållbara sanningar. Där faller postmodernismen redan i portgången, med sitt förnekande av att det finns objektiva sanningar. Det går också att med vetenskaplig stringens visa att människor föds med olika förutsättningar, såväl genetiskt som med avseende på intelligens. Ett annat svårsmält konstaterande är att rättvisa och jämlikhet inte är begrepp som alls hör hemma i en naturvetenskaplig världsbild. Alla organiska system är utan undantag hierarkiskt ordnade.

Människan är en ytterst flexibel varelse och kan bygga fungerande samhällen som är mer eller mindre rättvisa och jämlika, men naturen sätter gränser. Det är sant att postmodernismen angriper den härskande ordningen men det är inte sant att den därmed skapar en ny och bättre samhällsordning. Den skapar oordning, kaos. Kaos är den “ordning” som är svårast att leva med.

Nu är jag framme vid det jag ville ha sagt. Modernismen formade ett samhälle där den vetenskapligt kända verkligheten och den kollektiva subjektiva bilden av verkligheten – det som ibland kallas för berättelsen eller narrativet om samhället – låg närmare varandra än i något annat känt mänskligt samhälle. Det resulterade i ett samhälle som materiellt sett mänskligheten aldrig tidigare någonsin varit i närheten av. Men allting har ett pris. Vetenskapligt förefaller frågor om rättvisa, liksom om livets mening, olösbara. Behovet av ett rättvist samhälle, liksom att få de stora frågorna om meningen med livet besvarade, finns kvar. Nu befinner vi oss i ett samhälle där klyftan vidgas mellan objektiva världsbilden och berättelsen om denna värld. Den stora fråga som hänger över oss alla, är om detta är en kamp där den objektiva världsbilden segrar och återtar sin hegemoni eller om det är vägs ände för det moderna vetenskapsorienterade samhället.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.