Gangsterrap, mord, skuld och försoning i det svenska folkhemmet

På den norska nättidningen Resett har journalisten Arnt Folgerø sökt en förklaring till att den mördade svenske rapparen Einár av svenska medier hyllats som en stor artist. Statsminister Stefan Löfven framhöll att han var en ungdom med stor betydelse för många andra unga i Sverige. Arnt Folgerøs text återpubliceras här i svensk översättning.

Det råder ingen tvekan om att Einár var populär, och hans popularitet tycks ha nått nya höjder efter att han dödades i vad som verkar vara ett ”krig” mellan kriminella invandrarungdomar i Stockholm. Einár försökte leva upp till sin image som gangsterrappare och praktiserande kriminell, med rån och dödshot på sin meritlista, innan hans liv som ”äkta gangster” vid 19 års ålder ledde till tio kulor genom kroppen och huvudet, i den fashionabla stadsdelen Hammarby Sjöstad.

Einár föddes i den svenska kulturbourgeoisin, son till den kända skådespelerskan Lena Nilsson och restaurangägaren Erik Grönberg. Hans bakgrund, såväl geografiskt som socialt, var definitivt inte en del av det ”gangsterlandskap” som ligger i nordvästra Stockholm, och där förorten Rinkeby är central. Det är en plats med ett etablerat mönster att konstnärliga och rappande, men också kriminella, invandrarungdomar rånar och skjuter ihjäl varandra, vilket uppmärksammas i media, i synnerhet efter att Einár dödats. Rapparnas våldsamma livsform sänds i konstnärlig form ut på musikmarknaden och sprids av media, till glädje för svenska medelklassungdomar som brister i autenticitet och vill ha global rättvisa. Som journalisten Diamant Salihu påpekat bidrar denna längtan efter ett liv i så kallad autenticitet bland etniska, svenska medelklassungdomar till att hålla igång våldsspiralen i Rinkeby. Han har skrivit en bok om gangstersamhället i Rinkeby, och fick nyligen Stora journalistpriset för att ha gjort det ”obegripliga begripligt”.

Hittills de senaste åren har nio personer blivit skjutna i detta ”gangsterkrig” i Järvaområdet nordväst om Stockholm, där även Rinkeby ligger. Ingen av dessa döda har enligt Diamant Salihu fått så mycket uppmärksamhet som Einár. Han tror att mordet på Einár kan bli en ögonöppnare för människor som inte bor i Rinkeby och som inte brytt sig om morden i den här delen av det svenska ”folkhemmet”. När danska Weekendavisen nyligen besökte Rinkeby, med Salihu som guide, sa Rinkebybor, som gangsterrapparen Jaffar Byn mycket tydligt att Diamant Salihus bok inte är välkommen. Dialog och öppenhet råder inte precis i dessa miljöer. De flesta förstår att de är mest betjänta av att hålla munnen stängd. De som öppnar munnen riskerar att få dela öde med Einár.

Efter mordet på Einár har flera kända artister framhållit vikten av gangsterrap för svensk musikindustri och omvänt musikbranschens roll i utvecklingen av gängkriminalitet. Rapparen Alex Ceesay, som suttit i fängelse och har ett förflutet som kriminell, menar att rap kan fungera som en språngbräda in i grov brottslighet. Till Dagens Nyheter har han sagt att våldshistorier säljer och att rapbranschen omsätter många miljoner kronor.

Prisregn över gangsterrappare
– Där det finns pengar kommer kriminella att lägga sig i. Även om man vill använda musik som en väg ut ur kriminalitet är det nästan omöjligt i dagsläget, säger Ceesay. Nytillträdde finansministern och tidigare inrikesministern Mikael Damberg vill också ha ett ord i laget och menar att rapmiljön kan vara farlig, eftersom den fungerar som en drivkraft för nyrekrytering till gängen.

Einárs popularitet visar sig bland annat genom nedladdningar på musikwebbplatsen Spotify. Efter att 2019 ha slagit igenom med låten Katten i Trakten, spelades den 11 miljoner gånger på Spotify och 2,5 miljoner gånger på Youtube under april samma år. I den svenska ”Grammygalan” vann Einár 2020 kategorierna ”Årets hiphop” och ”Årets nykomling”.

Det verkar som om den svenska kultureliten strösslar svenska gangsterrappare med priser och utmärkelser. I musikförläggargalan år 2020 fick Salah Abdulle, med artistnamnet Dree Low, priset för ”Årets Låt”. På grund av coronapandemin delades priserna för både 2020 och 2021 ut vid detta tillfälle. Rapparen Yasin (Abdullahi Mahamoud) utsågs av Sveriges Radio P3 tidigare i år till ”Bästa artist” och ”Bästa hiphop”. Det hände förresten medan han satt i fängelse, efter att han dömts för att ha deltagit i att kidnappa, misshandla och förnedra sin rappkollega Einár. Yasins mest populära inspelningar har enligt Wikipedia 30 miljoner nedladdningar på Spotify.

Pristagaren Salah ”Dree Low” Abdulle är också en av de mest spelade musikartisterna i Sverige. Det är inte bara populariteten han delar med sina kollegor. Abdulle är också mycket aktiv i Stockholms med omnejds kriminella kretsar. Den 1 november 2021 dömdes han i Solna tingsrätt till ett års fängelse för rån av en butik. Enligt polisen är Abdulle medlem i de kriminella Husby hyenor, ett nätverk med stort våldskapital, något som påverkade och förlängde straffet när domen föll. Detta nätverk tar bland annat betalt för beskydd av butiksägare och handlare, som skräms till tystnad genom våld och hot.

Rånaren Einár
Einár var i motsats till sina rappkollegor inte från förorten. Han var en aktiv kriminell, visserligen i mindre skala än många andra, men ändå part i det ”krig” som pågår mellan kriminella gäng i Rinkeby. Han var dömd för ringa narkotikabrott, rån, misshandel och olovlig körning. Tidigare år 2021 greps Einár tillsammans med några invandrarvänner efter att en man knivskurits på en restaurang i Stockholm, men de släpptes senare av polisen. 2018 dömdes Einár för väpnat rån med både pistol och en kniv mot tre pojkar. Han genomförde rånet tillsammans med två vänner med invandrarbakgrund. De tvingade bland annat till sig en märkesjacka för 10 000 kronor. Att råna ”rika”, etniska svenska ungdomar är något av en favoritsysselsättning bland invandrade unga i Sverige, och är långt ifrån ett okänt ”fenomen” i Norge heller.

Som en del av gangsterkriget mellan olika gäng ska ett pris ha satts på Einárs huvud. Förra året fördes han bort av ett fientligt gäng, frihetsberövades i en lägenhet och utsattes för våld, hotades med pistol och förödmjukades genom att tvingas bära kvinnokläder och bli pissad på. Han ska också ha blivit avtvingad tre miljoner kronor, en Rolexklocka och guldlänkar, till ett sammanlagt värde av flera hundra tusen kronor. Två andra kända rappare, den prisbelönta Yasin (Abdullahi Mahamoud) och Haval (Khalil) dömdes till fängelse i 10 månader respektive 2,5 år, för att ha deltagit i bortförandet och våldet mot Einár. Ledaren för det så kallade Västeråsnätverket, Chihab Lamour, dömdes i samma rättegång till 17 års fängelse. Einár ville inte samarbeta med polisen och vittnen i det här fallet. Han hävdade att bortförandet och förnedringen var ett PR-trick.

Einár verkar ha haft kontakt med flera av de kriminella gängen i Rinkeby, utan att vara permanent knuten till något av dem. Som etnisk svensk saknade han det starka stöd som invandrarungdomar har i sina gängmiljöer. Och som svensk ”vit” medelklass var han en hemlös svenne på drift på det ”hav” som vuxit fram i det nya mångkulturella Sverige, ett Sverige som eftersträvats och uppmuntrats av statschefer som Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfvén, med överväldigande stöd i folkvalda organ.

Rapparen som Kristusfigur
Einár har inte sagt så mycket om sina konstnärliga prestationer och ambitioner, åtminstone inte som man kan hitta på nätet och i media. Einárs raptexter handlar mycket om vapen, droger och kriminalitet, något som Einár har uttalat borde vara i allmänhetens blickfång. ”Jag står inte precis med en Glock (pistol) och skjuter folk, men det finns andra 16-åringar som gör det i vårt samhälle, och det är där vi är”, sa han i en intervju i Aftonbladet för ett par år sedan. Einár sa att han ville fokusera på de problem som unga i svenska förorter brottas med. Kanske kunde hans texter och musik skapa en förändring?

”Först och främst rappar jag om det jag ser, och det är det som är attraktivt för min publik. Sedan finns det också en tanke bakom att det här hörs, och att folk inser att det är ett problem och tar tag i det”, sa han i intervjun i Aftonbladet.

Om man inte hittar så mycket om Einárs konstnärliga ambitioner och intentioner i media, så har media inte varit blyga efter mordet med att uttala sig om det som kallas för den konstnärligt och kulturellt viktiga svenska gangsterrappen – inte minst om hur duktiga och sårbara (sic) kriminella rappare är. Medierna har näst intill framstått som reklamaffischer för kriminella rappare och gängledare. Expressen lade nyligen ut en intervju på nätet med rapparen Mehdi ”Dumle” Sachit, medlem i ett av gängen i Rinkeby, den så kallade Dödspatrullen. Den kvinnliga intervjuaren nämnde knappt att Sachit har dömts för våld och narkotikabrott, och inte alls att han hade deltagit i och dömts för en gruppvåldtäkt på en 15-årig flicka, en våldtäkt som var så brutal att flickan nästan dog av blodförlusten. Om det var både intervjuaren och intervjupersonen tysta. Utöver ljudintervjun fick Sachit sex sidor i tidningens pappersupplaga.

Från mediernas skildring av Einár ligger det nära till hands att tolka hans offentliga person som en bild av och uttryck för Kristusmyten. Gud steg ned till folket, till de fattiga och de utstötta, delade liv och öde med dem och tog på sig deras skuld och synder. Det är en myt som i sin ursprungliga form kan ses som en vacker och djupt moralisk berättelse, men som i sin moderna och sekulära version blir en blandning av dårskap, absurd teater och ynkedom. Denna myt ligger som en hörnsten i det tankemönster som dominerar den kristna, europeiska och politiskt korrekta medelklasskulturen och har i sin moderna version tagit en självdestruktiv form, där den lägger sig platt för främmande och importerade kulturer. Anledningen till att det sker är att Europa, enligt denna tankegång, har svikit sig själv och sina egna ideal.

Rap – synd och skuld

Den rap- och gangsterkultur som utövas av somaliska och andra invandrarungdomar i svenska förorter har väldigt lite med deras kulturella bakgrund att göra. Det är en konstform som utvecklats av svarta ungdomar i storstäder som Los Angeles och New York, där människor som poeten och jazzmusiker som Gil Scott-Heron och Grandmaster Flash, alias Joseph Saddler, varit centrala. Amerikansk rap har adopterats av afrikansk ungdom i Sverige, ett land där myndigheterna nu under en hel mansålder har bedrivit en politik som lett till att hundratusentals asylsökande och andra invandrare strömmat till Sverige och svenska förorter. I det kulturella vakuum som kännetecknar dessa förorter har unga människor anammat och odlat konstnärliga uttrycksformer med ursprung i amerikanska städer. Det är en form av kulturell appropriering som fått stöd och sällskap av ”vita” rappare, som Einár, från den svenska kultureliten. Konstnärligt ligger den svenska gangsterrappen långt efter den amerikanska rappen. De smakprov jag sett och hört på svensk gangsterrap är så dåliga att man inte kan låta bli att undra över alla priser som det ”vita” Sverige har strött över de ”svarta” utövarna de senaste åren.

Synd och skuld – det dåliga samvetet och syndens transcendens genom solidaritet med de fattiga och fördömda ligger som en djup grundstruktur hos människorna i kristna, europeiska samhällen och styr såväl gemene man som eliten.

Synd och skuld – det dåliga samvetet och syndens transcendens genom solidaritet med de fattiga och fördömda ligger som en djup grundstruktur hos människorna i kristna, europeiska samhällen och styr såväl gemene man som eliten. Detta tankemönster innehåller självdestruktiva element, vilket bland annat illustreras av Bibelns uppmaning att vända andra kinden till. Och precis som med Fjodor Dostojevskij är det bara genom erkännande av skuld med efterföljande försoning som syndaren (brottslingen) kan nå frälsning. Även Friedrich Nietzsche var medveten om kristendomens självdestruktiva element, en religion han ansåg gjorde människan till icke-autonoma individer, slavar.

Märkesjackan och rättvisan
Men vi behöver inte gå till Dostojevskij och Nietzsche för att förstå vikten av kristen skuld och försoning i den europeiska kulturen, liksom hur dessa begrepp och en medföljande praxis lever sina liv i denna förvrängda och självdestruktiva form av politisk korrekthet. Detta syns bland annat tydligt i västvärldens försök att rädda världen med hjälp av humana ingripanden. Dessa ska skapa demokrati, rättvisa och balans i fördelningen av ”världens” materiella gods, utan att bekymra sig över hur nödvändigt det är med investeringar i den materiella produktionen. Enligt kristendomen och den kantianska moral som dominerar etiken i västvärlden, räcker det med god vilja, allmosor, bistånd och u-hjälp, samtidigt som människor importeras från föråldrade, traditionella kulturer och samhällen körda i botten – med helt andra kulturer och förutsättningar än den västerländska, kristendomsbaserade och kapitalistiska civilisationen.

Den norska dokumentären Bistånd virker ikke (nrk.no) visar på att bistånd inte fungerar och att konsekvensen verkar bli att västvärlden håller på att utrota sig själv, i den politiskt korrekta godhetens namn.

Ett litet men talande exempel på det naiva och självdestruktiva element som driver de västerländska eliternas önskan att sona sina synder och erkänna skuld genom solidaritet med ”offren” för den europeiska civilisationen, är historien om när Einár och två invandrare rånade tre unga etniska svenskar från Nacka i Stockholm och bland annat tog med sig en märkesjacka för 10 000 kronor. Den politiskt korrekta ”religion” som dominerar i väst kräver inte att man offra människor till ”guden” utan är lyckligtvis så civiliserad att man kan nöja sig med en dyrbar märkesjacka som offer, i försöket att blidka ”gudarna”. Det räcker med en märkesjacka för att råda bot på ekonomiska orättvisor och skapa balans i den vita europeiska medelklassen, med sitt kroniska, dåliga samvete.

Hela den västerländska diskursen om förhållandet mellan väst och resten av världen är djupt påverkad av det kristna sättet att tänka om synd-skuld och försoning-rättfärdighet, ja så markerad är diskursen om detta sätt att tänka, att dess självdestruktiva element mer eller mindre har fått övertaget. De som kritiserar tankegestalten definieras som moraliskt korrupta människor, de stämplas som fascister, rasister och främlingsfientliga som inte har rätt att delta i det offentliga samtalet. När de vid ett sällsynt tillfälle, vid intrång, tillåts uppträda i media, möter de en skur av kränkningar och med efterföljande utfrysning och kan bli uppsagda från sina jobb. För dessa är ”onda människor” som enligt politisk korrekthet inte har rätt till liv och moral. De hänvisas därför till det politiskt korrekta samhällets åsikt på ”obskyra” hemsidor som etablissemanget återigen lägger sin själ och ekonomiska tyngd bakom, för att förstöra.

Pizzarån på La Rambla
Det förvrängda solidaritetstänk som tycks ligga i botten av rapparen Einárs konstnärliga och politiska engagemang återspeglas även med jämna mellanrum i norska medier, med norska godhetsaktörer. 2013 utkom i Norge boken Ubudne gjester (Oinbjudna gäster), skriven av NRK-journalisterna Arild Opheim och Elin Ruhlin Gjuvsland. Där finns en händelse återgiven, när de vaknade mitt i natten av att två asylsökande bröt sig in i lägenheten och höll dem nakna, bundna och instängda i två timmar. De hotade att döda dem, om de inte fick ett av offrens bankkort med medföljande koder. Journalisternas slutsats låg helt i linje med den politiskt korrekta ideologins grundlära om skuld och försoning: De fick vad de förtjänade. Det var norsk asylpolitik och som norska medborgare var de ansvariga för att de två asylsökandena inte kunde uppfylla vad de såg som helt legitima och rättvisa krav, för att få bo i Norge. Husintrånget skedde vid en tidpunkt då Oslo (även då) präglades av en våg av rån – rån mitt på gatan, rån i parker, rån på barn, rån på söndagsmorgonen och rån mitt i natten. De två politiskt korrekta journalisterna ansåg att de förtjänade att bli rånade av asylsökande, som behövde pengar för att ta sig till sitt hemland.

2005 satt en norsk biståndsforskare, Erling Holden, då gästforskare vid Oxford Institute for Sustainable Development, på en uteservering på shoppinggatan La Rambla i Barcelona och åt pizza med biståndskollegor, medan de såg strömmen av människor passera förbi. Plötsligt stod tre icke-spanska kvinnorna framför deras bord, alla med barn i famnen, och ville ha en skiva pizza. Kravet blev lite för mycket för den norska biståndsforskaren som tveksamt sa nej, men det hindrade inte en av kvinnorna från ett försök att ta en bit av pizzan. Hon uppfattade snabbt den norska biståndsforskarens tveksamhet och svaghet. Hon tog hela pizzan och gick lugnt i väg med sitt byte, medan norrmannen satt kvar, förlamad av sitt protestantiska, dåliga samvete. Tanken på att slåss om mat med tre kvinnor och deras barn var inget som tilltalade Holden. Det skulle väcka för mycket uppståndelse för en norrman, kanske med scenskräck. Han övertygade sig själv om att kvinnorna och barnen behövde maten bättre än han, och att han därför måste acceptera deras ganska oortodoxa inställning. Och, det måste sägas, det var sannerligen ingen dålig analys av en biståndsforskare vid Oxford University.

Efter att ha upplevt detta ovanliga sätt att ge hjälp på. kom Holden att tänka på Romarrikets fall, som han hade läst berodde på att romarna inte ville dela nyttigheter som vatten- och avloppsnät med perser och tyskar. Den gode forskaren kom också fram till att kampen mot fattigdom är nära kopplad till en rättvisare fördelning av varor i världen. Det var också något som Världskommissionen hade påpekat 18 år tidigare, och som Världsbanken nyligen hade gått med på. Inte ett ord från vare sig forskaren, Världskommissionen eller Världsbanken om att välstånd först och främst beror på ökad materiell produktion, på en förnuftig och effektiv organisation och kapitalistisk strukturering av ekonomin.

Instrumenten för ekonomisk tillväxt är kända från europeisk ekonomisk teori och politik. Frågan är varför inte alla använder instrumenten, särskilt efter att länder som Japan i slutet av 1800-talet bestämde sig för att bli en teknologiskt modern stat. Enligt statliga beslut för 60 år sedan blev Sydkorea en modern ekonomi. Kina dito för 30 – 40 år sedan, medan exempelvis Afrika, både norr och söder om Sahara, inte verkar ha något intresse av eller förmåga att vidta nödvändiga åtgärder.

Att ignorera betydelsen av ett lands materiella produktion och organisation som grund för ekonomisk tillväxt är något som präglar mycket av förståelsen för bistånd, i västvärldens allmänna opinion. Åsikten att en rättvis global fördelning av varor är kärnan i ekonomisk tillväxt, inte varuproduktionen, har under hela efterkrigstiden ätit sig in i medvetandet.

Blev våldtagen – kände sig skyldig
Den tolerans som de två NRK-journalisterna och biståndsforskaren visade mot de övergrepp de utsattes för är mycket spridd, men det är ändå tveksamt om inte deras solidaritet med kriminella asylsökande hamnar i skuggan av vad en medlem av det Socialistiska Vänsterpartiet kan mobilisera. 2009 våldtogs SV-medlemmen, antirasisten och feministen Karsten Nordal Hauken av en somalisk asylsökande. Nordal Hauken försvarade övergreppet med att våldtäkt är praxis när män i somalisk kultur ska visa sin makt, och att det således inte bör betraktas som en homosexuell handling. SV-medlemmen fick därefter stora psykiska problem, till och med så stora att han medverkade i en tv-serie på NRK om psykisk missanpassning. Där uttryckte han en stark känsla av skuld och ansvar. Det var hans fel att somaliern utvisades till en osäker framtid i sitt hemland, efter att ha dömts för våldtäkt. Den tolerante SV-medlemmen såg somalierns beteende som en produkt av en orättvis värld, en värld som Nordal Hauken kände sig delaktig i, och som han därför var skyldig och ansvarig för.

De tre exemplen ger intrycket att rättvisa och god ekonomi är något slumpmässigt, att dessa fördelar beror på slumpmässiga privilegier för människor i västvärlden, som de norska oljefyndigheterna. Av en sådan förståelse kan det tyckas att ekonomiska fördelar är något som delas ut med en osynlig hand, att god ekonomi och välstånd är resultatet av mystiska krafter. Välfärdsstaten framstår som något som har kommit till av en slump, något som råkar hända dem som är så lyckligt lottade och privilegierade att de är födda i exempelvis Norge. Förståelsen av hur ekonomier fungerar förläggs på sätt och vis till sagornas och mystikens värld, där okända krafter eller välgörare (kungar och trollkarlar) ser till att man får chansen att leva i ekonomisk och socialt etisk anständighet. Denna lycka och anständighet är något som för med sig olycka och fattigdom till resten av världen och det är anledningen till det dåliga samvete som plågar eliten i väst.

Förövare-offer-försoning
I grova drag är detta det ekonomiska förstånd som utmärker de kulturella och politiska eliterna i Norge. I sin kärna bygger de sina föreställningar om ekonomi och rättvisa på Bibeln och folksagor, och låter dessa begrepp utgöra en modell för den moderna världen, samtidigt som produktionens nödvändighet glöms bort. ”Producera eller dö” var för övrigt ett av Vladimir Lenins slagord.

Det finns goda skäl att dra slutsatsen att det bara är i Europa som det har vuxit fram en ideologi där man, för att vara god och snäll och hjälpa andra, ägnar sig åt en form av självdestruktion. Det är tveksamt om det går att hitta liknande historiska exempel på de västerländska eliternas självplågeri och flagellantism. När rapartisten Einár eftersträvade att ”vara svart” blev han bokstavligen svart, som en form av solidaritet. Medan norrmännen i de tre exemplen ovan , också som ett slags solidaritet, tolererade och försvarade övergrepp mot sig själva, gick Einár ett steg längre på denna solidaritetsväg. Han lät sig inte bara utsättas för övergrepp utan han bortförklarade det med att det var ett PR-trick. I den einárska logiken blir förövaren offer och offret misshandlas som ett slags dialektisk försoning. På så sätt fick han ”Kristi sår på korset”, men också, till skillnad från Kristus, fick han leva ett tag till, tills den slutliga domen uppfylldes med 10 skott mot kroppen och huvudet.

Om du går med på att bli bestulen på en pizza på ett trottoarkafé i Barcelona accepterar du också och tycker till och med att du förtjänar att bli försedd med munkavle, bunden och hotad på livet av människor, som vill ha din plånbok och koden till ditt bankkonto. Då går man också med på att bli våldtagen och förnedrad och att känna sig skyldig för att den person, som har begått övergreppen, utvisas ur landet. Det sista steget i denna process är att du själv blir en förövare, för att uppfylla kravet på rättvisa för dem du ser som offer. Du blir ett med offren för ”den goda sakens skull”. Den fråga som kan ställas är: I vems tjänst agerar du då?

Källor:
Aftonbladet, Dagbladet, Document.no, Expressen, Samhällsnytt, NRK, NTB, TT, Weekendavisen, Wikipedia.

Arnt Folgerø

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.