Kulturkriget

Som etnolog är jag utbildad till att ha ett professionellt perspektiv på migration och massinvandringens konsekvenser. Jag har därmed också fått upp ögonen för politisk korrekthet som en form av inautentisk och ”hjärntvättad” bild av samhället. En av konsekvenserna är att jag slutat att diskutera migrationsfrågor med dem som är politiskt korrekta. Varför ska jag diskutera med pratmaskiner som för fram en politisk ideologi, oemottagliga för förnuft och logiska resonemang?

I syfte att tränga djupare in i frågorna har jag dels tillsammans med Gunnar Sandelin, dels själv, skrivit ett antal böcker på två teman: migration och politisk korrekthet. Tonvikten har legat på det senare, därför att politisk korrekthet för mig har framstått som en mental gåta, som det rimligen borde gå att ge en förklaring till. Det har därvid inte varit helt lätt att inse att politisk korrekthet inte handlar om dumhet utan om det allmänmänskliga behovet av att kunna identifiera sig med ”det rätta och goda”.

När jag gav mig in på att utreda och söka svar på frågor där jag, på grund av min utbildning och forskning, tror mig om att veta mer än de flesta, så hände framför allt två saker. Den ena var att jag inte längre betraktades som en forskare, värd att lyssna till. Jag kallades för aktivist, extremist och ännu värre saker. Efter att den första chocken och illabefinnandet hade lagt sig förstod jag att jag gjort mig skyldig till blasfemi och att det därför för de rättrogna blev legitimt både med brunsmetning och att stänga mig ute från det offentliga samtalet.

Det andra som hände var att jag klumpades ihop med andra ”aktivister”. Jag hamnade i samma läger som dem som de rättrogna kallar för klimatförnekare och antivaxxare. Emellertid, detta med klimatet och vaccin är inga stora frågor åt någotdera hållet för mig, därför att där har jag ju ingen egen expertis. Visst, jag har åsikter men insikterna saknas. Jag sitter i samma båt som alla andra.

Efterhand klarnade bilden. Det pågår ett slags ideologiskt krig. Människor vill ha mening och krig ger mening. Ett bokstavligt krig eller ett kulturkrig, vilken typ av krig som helst, det spelar ingen roll. Vissa av oss behöver fiender för att definiera sig själva och sin världsbild. Det är en egenskap hos den mänskliga naturen.

Som en av frontsoldaterna strider jag för de revolterande och svagare dissidenterna. Även om vi har bättre förstånd, så har vi mycket sämre vapen än våra motståndare. Allt tyder på att detta krig kommer vi inte att vinna.

Hur kan jag då veta att den sida av kulturkriget som jag själv hamnat på är den förlorande? Det är lockande att tänka sig att förr eller senare måste logik, förnuft och verklighetsförankring vinna, att min sidas underläge bara är temporärt. Emellertid, kriget handlar inte om vilka som är mest förnuftiga och verklighetsförankrade utan båda sidor bör betraktas som lika ideologiska. Tillsammans med andra aktivister propagerar jag för gårdagens narrativ, det om vetenskap, välfärd och myten om framsteget.

Myten om framsteget är ytterst en religiös idé som målar framtiden i utopiska nyanser och snedvrider synen på historien. Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright skrev på 90-talet en bok med just den titeln, ”Myten om framsteget”. Den myten påstår att vi är på väg mot den fulländade och befriade människa som också nazister och kommunister en gång sökte. Myten om framsteget är myten om människans oberoende och självtillräcklighet.

I det kulturkrig som pågår anser vi dissidenter (berättigat) att det stora vanvettet har brutit ut. Vi ser hur vår västerländska högkultur raseras utan att det finns några som helst vinster därmed. Vi kan inte förstå annat än att vår samhällssyn är ”den enda som fungerar”. Vi vill därför inte se oss själva som ideologidrivna, på det sätt som gäller för våra ”hjärntvättade” motståndare. Vad vi varken förstår eller vill se är att vi försvarar gårdagens narrativ mot vår tids pågående försök att skapa ett nytt och giltigt narrativ.

Här är det av avgörande betydelse att ”det nya” inte har besegrat ”det gamla” utan att det gamla har tömt ut sig självt. Vi dissidenter gör det misstag som Einstein formulerade i aforismen ”Du kan aldrig lösa ett problem med samma slags tänkande som skapade problemet.”

Sanning, förnuft, logik och verklighetsförankring är våra viktigaste vapen, i kampen om makten över samhället. Dessa vapen riktar vi inte bara mot fiendelägret utan vi använder dem också för övertyga oss själva. Jag skriver detta lite övertydligt därför att jag vill föra analysen utifrån hypotesen att de båda stridande parterna i detta kulturkrig är lika ideologiska.

Att det förhåller sig så visas bland annat av att två av förnuftets och framstegets viktigaste förskansningar, universiteten och biblioteken, glider över i fiendens händer. Forskarna och de boklärda, dessa förnuftets och upplysningens forna försvarare, befinner sig fortfarande vid fronten – men nu inte för att försvara de värden som fått oss dissidenter att revoltera, utan för att tysta och skända oss.

Vi dissidenter tror på en ideologi och våra motståndare tror på en annan. I kampen om herraväldet använder vi inte samma slags vapen – våra motståndare hänvisar inte till sanning, förnuft, logik och verklighetsförankring. De anser inte att det finns absoluta sanningar utan att dessa är relativa. De anser också att kampen legitimeras av målet: ett jämlikt samhälle, samtidigt som de själva har privilegier som de aldrig skulle avstå ifrån. Deras viktigaste vapen heter ”demokrati”, feminism, mänskliga rättigheter, antinationalism, antirasism och värdegrunden. Det går inte att besegra dem med förnuft och fakta. De ser det som angrepp på sin självkänsla och världsbild. Om de accepterar obekväma fakta blir konsekvensen att deras världsbild och självkänsla är en lögn. Det kan de inte acceptera. De har investerat för mycket i sin tro.

De håller sig till sitt narrativ, även om konsekvensen blir att de förlorar allting som är viktigt för dem. Det kan liknas vid hypnos, vilket jag gjorde i det föregående blogginlägget. De avgränsar allt ovidkommande och fokuserar mycket snävt på det som ger dem känslan av att tillhöra ett kollektiv.

Att jag ovan satt demokrati inom citationstecken betyder att de påstår sig kämpa för demokrati, men att detta inte är sant i sin egentliga betydelse. De använder begreppet för att också för varandra dölja att det handlar om att bygga upp ett totalitärt samhälle. Vi har sett det ske förut. För Östtyskland var och för Nordkorea är begreppet demokrati knutet till totalitära samhällsskick.

En viktig skillnad mellan oss dissidenter och våra fiender är att vi representerar ett samhällsskick och en ideologi som bevisligen åstadkommit underverk för mänskligheten. Det går att belägga att när vår ideologi satt vid makten skapades ett fantastiskt samhälle. Inte desto mindre så är den förbrukad, efter två världskrig och förintelsen.

Ingenting säger att det nya paradigmet är bättre än det gamla. Tvärtom, vi känner igen denna strävan efter jämlikhet som något som tidigare störtat samhällen i fördärvet. Paradexemplet är naturligtvis kommunismen. Den som tror att det bara var igår som det gick åt helvete bör ta reda på vart Kina är på väg. Det finns också ett antal andra katastrofala samhällsskick att välja mellan. Till exempel iscensatte de röda khmererna under Pol Pots ledning mellan åren 1975 och 1979 sitt jämlikhetsexperiment i Kambodja.

De skulle nu införa den fullständiga, klasslösa kommunismen i ett enda svep. Kanske var det därför de döpte om landet till Kampuchea. De såg städerna som symboler för kapitalism och intellektuella, välutbildade motståndare. Därför tömdes städerna på invånare som hänsynslöst drevs ut på landsbygden för att där arbeta med jordbruk och konstbevattning.

Det kommunistiska experiment som iscensattes i Kambodja fick samma blodiga konsekvenser som vi sett tidigare. Av Kambodjas befolkning på 8 miljoner dödades ungefär två miljoner och hälften av landets alla barn blev föräldralösa.

Den fråga som plågar mig och som borde vara en huvudfråga för alla dissidenter är, om våra motståndare med hjälp av ett nytt narrativ tänker upprepa gårdagens misslyckade samhällsexperiment, i värsta fall med ännu ett folkmord på dem som inte passar in i den ideala mallen.

Den första förutsättningen, en tillräcklig stark stat, håller på att uppfyllas med covidvaccinet. Varningstecken är rätt tydliga. Många länder är rätt långt inne i apartheid med antivaxxare som en kategori som berövats flera av sina medborgerliga rättigheter.

Ser vi till klimatfrågan har våra svenska makthavare iscensatt en ohyggligt kostsam och verkningslös symbolpolitik, för att förhindra att världen går under. Nästan alla är övertygade om att klimatkatastrofen är här. Också den behöver en stat med starka muskler, som har kraft att tvinga medborgarna till en dyrbar asketisk livsstil. Bort med köttätandet, bort med bilkörande, bort med pruttande kossor, bort med flyg till andra länder. Syndigt leverne skambeläggs.

Också detta slag av religiösa krav känner vi sedan tidigare. År 1226 fastställde påven karmelitordens stadgar. Enligt dessa ska bröderna bo i skilda celler, ägna sig åt bön och handarbete, leva i fattigdom, avstå från att äta kött och iaktta tystnad under en stor del av dagen. Ett annat exempel: Fransiscanermunkarna fick inte bygga sina kyrkor i lyxigt tegel utan måste använda gråsten.

Klädd i antirasism och feminism, iscensätter våra motståndare samma gamla dödsdrift som tidigare. Utopin om det jämlika samhället reser sig som fågel Fenix ur askan av elden den brann upp i. Som det heter i den visa som ofta sjöngs när jag var barn, Vi går över daggstänkta berg fallera:

Så gladeligt hand uti hand, fallera,
nu gå vi till fågel Fenix land, fallera.
Till ett sagoland som skiner
av kristaller och rubiner,
nu gå vi till fågel Fenix land, fallera.

Jag tuggar på frasen ”Till ett sagoland som skiner av kristaller och rubiner.” Men Fågel Fenix land, vad är det om inte något nedbränt och obeboeligt? Det ligger närmare till hands att sjunga om hur vi går över blodsbestänkta berg, fallera.
Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.