Rätt lag måste vinna!

Att politiker är förtjusta i ordet demokrati det vet vi, inte minst genom de beskyllningar för att utgöra ett hot mot demokratin, som de brukar rikta mot sina politiska motståndare. Däremot är de inte särskilt förtjusta i att praktisera demokrati, vilket betyder att fatta politiska beslut i enlighet med folkviljan. Här är deras avsky för Ungerns Victor Orbán talande. Han är tillsatt genom allmänna val och med en förkrossande majoritet i ryggen tillgodoser han och hans parti väljarnas intressen, när han gör motstånd mot såväl globalisering som islamisering. Med andra ord, ungrarnas och nationens intressen hamnar i första rummet, och då inte bara som lite varmluft han blåser ut över populasen. Orbán är avskydd inom EU och påstås av EU-ledare. som aldrig erövrat sina positioner i något allmänt val, vara både totalitär och odemokratisk.

Man skulle kunna tro att journalisterna hade invändningar – speaking truth to power – men så är inte fallet. De har politikernas bästa framför ögonen.

Av de svenska riksdagspartierna har socialdemokraterna drivit maktprioriteringen längst. För inte alltför många år sedan månade de om äldrevårdens gamlingar och skjutsade dem till vallokalerna, så att de kunde rösta på ”rätt” parti. Ännu tydligare blir maktprioriteringen när arbetarna sviker. Sossarna, vänstern och miljöpartiet har förstått att bidragsinvandring ger partiet nya väljare. Som tack och tillbakakaka röstar till exempel muslimerna kollektivt på det parti som imamerna rekommenderar. Till bilden hör att socialdemokraterna sedan många år tillbaka manipulerar statistiken över arbetslöshet och invandrares bidragsförsörjning. Listan på vad de tillåter sig, för att inte förlora makten, kan göras nästan hur lång som helst.

Inte fan vill svenska politiker vara folkets ombud, det gör bara deras yrkeskarriärer osäkra. De ser till att få behålla sina platser vid köttgrytorna; dumma vore de väl annars!

För någon vecka sedan, när jag slötittade på SVTs Rapport, fick jag veta att mellan 60 och 70 procent av USAs republikaner, med Trump i spetsen, fortfarande var övertygade om att det var valfusk när Joe Biden blev vald. En kvinna i övre medelåldern, som visserligen ogillade Trump men röstade republikanskt, intervjuades. Hon var övertygad om att valet var riggat till Bidens fördel. Inslaget avslutades med att journalisten påstod att frågan om valfusk hade undersökts mycket noga och det inte fanns några som helst bevis för att något sådant hade förekommit. Som om det självklart fanns en objektiv och lättåtkomlig sanning!

Varför var journalisten så säker? Vad visste väl han om möjligheterna för dem som har obegränsad tillgång till både pengar och avancerad högteknologi att både manipulera ett valresultat och sopa igen spåren efter sig? Som jag ser det finns det tre tolkningsalternativ.

Antingen är den här reportern lite dum, som rätt av köper de försäkringar om att allt gått rätt till, som det politiska motståndarlägret levererar. I den dumheten får inräknas en god portion folkförakt. Journalistens egen trosvisshet inte kan tolkas på annat sätt än att han betraktar en majoritet av de republikanska väljarna som mindre vetande konspirationsteoretiker.
Eller så säger han det enda han tror att han måste säga, om han vill behålla sitt jobb. Det gör honom till en hycklare.
Det tredje alternativet har också med dumhet att göra. Det är den cyniska dumheten, nämligen att han skiter i hur det förhåller sig.

Det finns en liknande misstanke om att det svenska valresultatet 2018 manipulerades. Valmyndighetens servrar gick ner när SD låg på 23 procent och efter omstart rasade de till 17 procent medan MP, som låg på 3.2 procent steg till 4.2. Notera också att det var första gången Skatteverket ansvarade för valet. Ska man infiltrera, sker det nog enklast vid just en omorganisation. Var det valfusk? Ingen vet utom DN, som under rubriken Faktiskt helt fel att val.se-kraschen betydde valfusk skrev:

Faktum är dock att Sverigedemokraternas resultat fortsatte ligga på runt 20 procent åtminstone fram till 21:30-tiden, när drygt 500 distrikt räknats. Det var dessutom först runt den tiden som Miljöpartiet klev över fyraprocentsspärren. Val.se hade alltså legat nere i över en timme när resultatet början likna det som kom att bli slutresultatet för valnatten. SD:s nedgång och MP:s uppgång gick gradvis, och inte plötsligt, vilket arkiverade versioner av rösträkningen bevisar.

Samma iver här att påstå att allt gick korrekt till. Mediehusen fick ju siffror i realtid trots att Val.se låg nere. Men hur vet vi att siffrorna kom från Val.se? Min datorkunskap är begränsad men så mycket vet jag att det tekniskt är ganska lätt att koppla in en annan källa, som levererar ”bättre” siffror. Det är ju inte bara besynnerligt att servern kraschar med sådan utsökt tajming utan också resultatet väcker frågor. Men inte fasen har jag sett att några etablerade journalister har varit intresserade av att gräva i den frågan. Och varför skulle de göra det? Resultatet var ju glädjande! SD fick inte så många röster som de var oroliga för och MP åkte inte ur riksdagen.

Inte vet jag mer än någon annan i dessa frågor men kan inte undgå att lägga märke till att journalister inte är särskilt angelägna om demokratin. Har de frågor och invändningar så håller de ändå tyst. Det är långt viktigare att de politiker som man hejar på vinner, än att värna om de demokratiska procedurerna.

Sverige har en mycket stark och tydlig lagstiftning när det gäller yttrandefriheten, som i konkurrens med de allmänna valen är demokratins kronjuvel. Emellertid, för såväl politiker som journalister är den mera att likna vid en sten i skon, något som skaver och man vill bli av med. Här är lagen ”Hets mot folkgrupp” bra att ha. Staten finansierar Näthatsgranskaren som finkammar nätet efter de som uttrycker sig regimkritiskt. Det är väl mest en tidsfråga innan det också blir kriminaliserat att kritisera politiker. I praktiken gäller många HMF-åtal redan nu politisk kritik. Politiker, journalister och jurister bildar en ohelig allians i kampen mot det fria ordet.

Det finns emellertid en offentlig plattform där det ännu går inte bara att föra en viktig samhällsdebatt utan också att kritisera allehanda av tidens galenskaper: Nätet. Men också där dras snaran åt.

För drygt ett år sedan stängdes Swebbteve ned från Youtube. Att de till och med hade en ansvarig utgivare hjälpte inte. Observera att då raderades inte bara misshagliga inslag. Hela Swebbteves katalog med flera hundra inslag togs bort. Det var alltså inte ett tillslag mot enskilda programinslag utan det var en snabbt växande alternativ tevekanal som tystades på Youtube. Svenska makthavare var naturligtvis angelägna om att slippa en misshaglig röst. Youtube kunde ha svarat med att de stängde ner hatretorik, men det gjorde de inte utan de gick den svenska regeringen till mötes. Det gör det legitimt att använda begreppet censur. Någon insyn medgavs inte och Youtube ansåg sig inte behöva motivera sitt beslut.

Inte heller upplyser Youtube sändarna om att deras program kommer att raderas. De bara försvinner. I stort sett samma sak hände med Granskning Sverige som stängdes ned på Youtube efter påtryckningar från Bonniermedia. Jeanette Gustafsdotter på Tidningsutgivarna (TU) blev överlycklig:

Då har Google hörsammat svenska mediehus kritik och man har tagit sitt ansvar. Målet är att stänga ned samtliga konton som gör olagligheter. Det blir en form av självreglering i stället för att man går in med lagstiftning. Men detta är det bästa sättet att hantera olagligheter.

Självreglering? Olagligheter? Det som Granskning Sverige gjorde var att ringa upp journalister och ställa dem mot väggen. Sedan lade de ut dessa uppringningar på Youtube. Ujujuj, att dra ner byxorna på journalister, så får man inte göra! Expressens chefredaktör Thomas Mattsson påstod att detta varken handlade om yttrandefrihet eller var någon form av medborgarjournalistik utan ”trakasserier av samhällsbärande yrkesgrupper”.

Google, som äger Youtube, har utformat ett repressivt system för att tysta misshagliga röster. De kan utdela strikes (varningar) för att kontoinnehavare brutit mot någon av Youtubes community guidelines. Efter tre varningar blir kanalen permanent bortplockad. Det händer också att konton plockas bort utan direkt, utan varningar. Demonitized kallas det när Youtube stänger ner reklamen och därmed förhindrar kanaler att tjäna pengar på sina inslag. Shadow banning gör det svårare att hitta videos som lagts ut. Limited state gör att innehållet inte går att klippa in i andra texter, inte går att dela och heller inte går att tjäna reklampengar på. Allmänt gäller att dessa begränsningar drabbar kanaler som bedöms ha ett politiskt inkorrekt innehåll, som alltså ifrågasätter makthavare och etablerades mediers nyhetsförmedling och samhällsbeskrivning.

I september i år är det som bekant val igen. Google har tillsatt en ny censurmyndighet ledd av 42-åriga Sara Övreby, bosatt på Södermalm. Hon kallas för samhällspolitisk chef och hennes uppdrag sägs vara att ”överbrygga gapet mellan teknik och politik”. Vad det betyder meddelade hon som inbjuden föreläsare på ”Folk och Försvars” nyligen timade rikskonferens: ” När nu många vänder sig till Google och Youtube för att hitta information kring valet är det extra viktigt att våra plattformar inte missbrukas.” Hon har också sagt att det mesta av det censurerade materialet plockas bort redan innan det läggs ut på Youtube.

Inför valet år 2018 köpte socialdemokraterna plats på Google, så att deras politiska kommentarer hamnade överst och gav ”bästa träff” för den som googlade ”Sverigedemokraterna”. En kommentar på Flashback: ”Är någon förvånad i vår Demokratur? De kryllar som kackerlackor i en Södermalmsvänsterhåla…”

I år intensifierar Google samarbetet med både ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap” och ”Myndigheten för psykologiskt försvar”. Att de stora nätaktörerna är angelägna om att vara svenska myndigheter till lags förvånar inte. Det var skattepengar som kom till bruk när de gav Facebooks serverhallar i Luleå ett etableringsstöd på 140 miljoner kr.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version