Det var lika förljuget och elakt för ett kvartssekel sedan

I månadsskiftet april-maj 1997 höll socialantropologen Kajsa Ekholm Friedman en föreläsning på en sammankomst som anordnats på ett hotell i Solna centrum, av organisationen Folkviljan och massinvandringen. De som lyssnade på henne var främst medelålders damer och herrar, oroliga för invandringens konsekvenser. På DN debatt skrev hon en vecka senare:

Hur kan man få för sig att mångkulturalism i betydelsen mångetnicitet är berikande för ett land? Mångetnicitet har i själva verket alltid inneburit grava problem, från antiken och framåt. /…/ Mångetniciteten är förödande för den sociala solidariteten, för det kitt som måste till för att ett samhälle ska fungera. I ett mångetniskt samhälle finns det inget ”vi” på den nationella nivån. Folk riktar i stället sin lojalitet mot sina egna etniska grupper med vad det innebär av brist på lojalitet och solidaritet gentemot samhället i stort och gentemot dem som inte ingår i den egna vi-gruppen.

Ekholm Friedman gav exempel från Los Angeles. Hon påpekade också att varken indianer, hawaiianer, maorier eller Australiens aboriginer uppfattar sina respektive samhällens mång­kulturalism som särskilt berikande för dem själva. Mot slutet av sin artikel använde hon ett olyckligt bildspråk:

I dag är situationen helt annorlunda. Västeuropa är på fallrepet och dessutom bryts vår tidigare homogenitet upp av tentakler utifrån. Europas koloniala förflutna gör kanske att vi inte bör beklaga oss, men vi behöver å andra sidan inte celebrera det egna sönderfallet.

Två dagar senare skrev socialdemokraten Juan Fonseca och ekonomhistorikern Mauricio Rojas i DN att artikeln var del av en svensk konspiration som syftade till att bygga upp en svensk motsvarighet till den franska Nationella fronten:

Om denna nynazistiska retorik enbart vore ett utbrott från en hatisk biträdande professors sida kunde vi lugnt lägga artikeln till handlingarna, men så är inte fallet. Tvärtom. Något viktigt håller på att hända i vårt land.

Fonseca och Rojas spar inte på brösttonerna när de avslutar sin artikel med att mana det demo­kratiska Sverige, det land vi älskar och är en del av, att visa att Sverige är ett öppet samhälle. Att de kallar Sverige för öppet innebär inte öppet med avseende på hur debatten skall föras. Utan minsta tvekan slår de fast att Ekholm Friedmans debattartikel är nynazistisk retorik. Intressant är också att de betecknar hennes prosa som hatisk, med tanke på att kritiken inte riktar sig mot invandrare utan mot en invandrings- och invandrarpolitik som Ekholm Friedman på vetenskaplig grund uppfattar som aningslös och dåligt påläst. De kunde också ha tagit hennes oro på allvar och gått in i en debatt: Är det verkligen sant att invandring och mångkulturalitet är samhällsupplösande?

Ytterligare en debattör som kämpar för ”det goda”, den kurdiske journalisten Kurdo Baksi, polis­anmäler Ekholm Friedman för hets mot folkgrupp och uppvigling. Han inleder sitt avståndstagande i DN den 12 maj så här: ”På DN Debatt skrev den alltid förvirrade anti-invandraren och biträdande professorn i socialantropologi Kajsa Ekholm Friedman att mångkulturalism alltid har inneburit grava problem”. Han meddelar att han är ”förbannad på Kajsa Ekholm Friedman och alla andra som påstår att min etniska bakgrund är ett problem”. Han anför samhällen där mångetniciteten sägs fungera – Schweiz, Kanada och Iran. Därefter räknar han upp allt möjligt ”invandrat”, från personer till saxofoner, och avslutar med den retoriska frågan: ”Vad vore Sverige utan allt detta?” På samma linje går artisten Dilba och hennes syster Dilsa när de pekar på vad invandrare av olika slag tillfört Sverige. De markerar att ”det är inte invandringen som är problemet utan de mekanismer som diskriminerar invandrarna”.

Röda Korsets ungdomsförbund och föreningen Ungdom mot rasism kräver att Lunds universitets­styrelse belägger Ekholm Friedman med yrkesförbud. Universitetsstyrelsen tog aldrig upp frågan och inte heller ledde Kurdo Baksis polisanmälan till något åtal.

Fyra ledande socialantropologer – Gudrun Dahl, Ulf Hannerz, Karl Eric Knutsson och Kaj Århem – går också till hårt angrepp på Ekholm Friedman. I DN inleder de den 12 maj på följande sätt:

Som företrädare för ämnet socialantropologi har vi med bestörtning följt debatten kring biträdande professorn Kajsa Ekholm Friedmans deltagande i ett möte med organisationen Folkviljan och massinvandringen och läst hennes inlägg på DN Debatt den 6:e maj.

Deras avståndstagande är fullständigt tveklöst. Professorerna markerar att de är upplysta och goda humanister, att ”människor som flyr från krig, förföljelse och sociala sammanbrott är värda vårt stöd och vår mänskliga omtanke”. De skriver att ”vi ska inte stödja grupper och organisationer som delar ut mentala skygglappar för att bevara en åldrande svenskhet”. Självklart är de också internationa­lister. Sverige kan inte återgå till att bli ett enkulturellt och monoetniskt samhälle. Det enda lillfinger de egentligen ger åt Friedmans perspektiv (om än inte till henne som forskare) gör de med satsen

Men när Sverige hastigt bytte fot, från att förutsätta kulturell homogenitet till att stödja organiserad kulturell mångfald, byggde kanske denna politik ännu inte på tillräckliga insikter i integrationspro­cessernas problematik. Här behövs ett fördjupat samtal, där de senaste årtiondenas erfarenheter också får sin plats.

De markerar, vilket forskare alltid gör, att det behövs mera forskning, och att denna bör handla om vår egen tid. För egen del ger de dock knappast några exempel därpå, utan den enda svenska empiri de anför är en historisk exposé som påvisar invandrarnas stora betydelse: ”Till och med Sigtuna, den svenskaste av alla platser, är en gammal kulturmötesplats där handelsmän och hantverkare från skilda kulturer möttes”.

Man förstår att om dessa professorer får bestämma, så kan Ekholm Friedman betrakta sig som utfryst ur den socialantropologiska gemenskapen. Också i andra sammanhang görs försök att stänga henne ute. I SU-nytt, Stockholms universitets interna informationsorgan (nr 5/97), kan man läsa att docenten i nordiska språk, Kristina Svartholm, inte längre vill sitta kvar i Svenska Institutets forskarstipendienämnd om Kajsa Ekholm Friedman får behålla sin plats som ledamot. Hon vill starkt ifrågasätta ”lämpligheten av att en forskare som visat så dåligt omdöme och uttryckt sig så ovetenskapligt innehar en förtroendepost …”

I Svenska Dagbladet konstaterar ledarskribenten Håkan Arvidsson den 25 maj att så gott som alla debattörer utgår från en karikatyr av Ekholm Friedmans uppfattning, som därefter avfärdas som ovetenskaplig:

Man kan naturligtvis, som alltid, diskutera vårdslösa formuleringar, och jag kan se det kontroversiella i Ekholm Friedmans ståndpunkt, men jag kan också se att hon gör träffande och tänkvärda iakttagelser. Den stora invandringen av folkgrupper med annorlunda etnisk identitet och kulturtraditioner skapar otvivelaktigt sociala spänningar. Vad handlar annars den ständigt pågående debatten om integration kontra assimilation om? Varför har vi överhuvudtaget ett gigantiskt statligt invandrarverk? Vad gör alla kommunala invandrarförvaltningar, om allting är idel problemlös harmoni? Man behöver inte vara särskilt skarpögd för att se hur de språkliga och kulturella kommunikationsproblemen tilltar i skolans värld, hur en oroande diskriminering breder ut sig på arbetsmarknaden eller hur delar av de flesta stora städer tenderar att ghettoiseras.

Arvidsson konstaterar också att alla debattörer och forskare markerar att de är öppna för en förutsättningslös diskussion, samtidigt som de tydligt visar att de inte vill föra den med Ekholm Friedman eller någon annan med liknande synpunkter. Med andra ord kan de bara diskutera med dem som har samma grundvärderingar. Håkan Arvidsson avslutar med en riktig råsop:

Svensk offentlighet har periodvis visat en förbluffande storsinthet, som då det gällt att bereda Jan Myrdal en plattform för att förkunna sitt fasta stöd till massakrer och folkmord runtom i världen. Ingenting tycks kunna rubba hans rätt till spaltutrymme. Trots att han nu upprepat sitt blodtörstiga budskap i 40 år förtröttas inte medierna. Visserligen slaktas han ständigt men likt den mytiska galten Särimner återuppstår han alltid lika fet och självbelåten dagen efter. Varför har Kajsa Ekholm Friedman inte samma rätt att uttala sina meningar och få låna vårt öra? Hon har inte stött vare sig folkmord, terror eller diktatur. Hon har – om man utgår från hennes ursprungliga DN-artikel och de två preciseringar som hon blivit pressad till, SDS 23/5 och DN 24/5 – bara velat problematisera föreställningen om det multikulturella samhället. Därvid har hon emellertid råkat såra de folkhemsintellektuellas moraliska självbild, och där går gränsen för vad vårt offentliga samtal kan uthärda.

Kajsa Ekholm Friedman återkom den 24 maj på DN Debatt och försvarade sig mot sina kritiker. Att hon måste börja med att ganska utförligt förklara att hon varken är rasist eller främlingsfientlig är ett slags mått på hur hon uppfattat den kritikerstorm hon utsatts för:

I hela mitt vuxna liv har jag varit omgiven av icke-svenskar, jag har varit nyfiken på det främmande och har haft lätt att knyta vänskapsband med ickesvenskar, särskilt afrikaner. Dessutom är jag gift med en invandrare, tillika jude, och två av mina barn är av den anledningen halvjudar och ”andragenerationens invandrare”. I vårt hem har ett stort antal icke-svenskar under årens lopp kunnat känna sig välkomna.
Beträffande mångetnicitetens destruktivitet skriver hon att det är en sak med ekonomiskt vitala samhällen som klarar att integrera eller assimilera främlingar och ett helt annat med samhällen som är på nedgång:

Det som brukar hända när ”hjulen slutar snurra” är avhomogenisering, gamla identiteter gör sig ånyo påminda, polariseringen och den sociala oron tilltar. Samtidigt som spelets aktörer verkligen skulle behöva allt sitt förnuft och all sin samarbetsvilja förlorar de båda. I stället frodas sekter och konflikter. Kan vårt samhälle undgå detta öde, det som drabbat alla blomstrande samhällen före oss?

Av de femtiotal debattinlägg som jag tog del av, fanns det inte ett enda som oreserverat ställde sig på Ekholm Friedmans sida. Däremot fanns det nyanser i avståndstagandet alltifrån de som tyckte att hon skulle avsättas, utfrysas och dömas för hets mot folkgrupp och uppvigling, till dem som ansåg att det räckte med att vederlägga hennes åsikter. Håkan Arvidsson var den enda helt avvikande rösten. Han sa det som alla redan då visste var sant.

Även om det förmodligen inte var hennes avsikt lyckades Ekholm Friedman att blottlägga vilket starkt moraliskt fält invandringen till Sverige var redan för 25 år sedan. Som Svante Nycander skrev på DN Debatt den 18/2 1998: ”Bland dem som anger tonen i Sverige råder en stor, ångestladdad fruktan att inte anses hundraprocentigt renlärig i fråga om rasism och nazism.”

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.