Söndagskrönika: Det jag förstått om Ukraina

Medierna rapporterar bra om vad som faktiskt händer i Ukraina, i synnerhet om ryska framryckningar, flyktingvågor och det lidande Putin åsamkar helt oskyldiga människor. Däremot tröttnar jag snabbt på alla dessa gråtande människor som visas upp, också journalister, liksom bristen på analyser. Jag skulle också önska lite mer sarkastiska kommentarer om den svenska PK-eliten, som den jag fick i ett mail från en vän.

Han skriver att svenska feminister rimligen borde reagera på att unga ukrainska kvinnor flyr till tryggheten i väst, istället för att stanna kvar och försvara sitt land, sida vid sida med männen. Anser svenska feminister att kvinnor ska ha precis samma möjligheter som männen och helst lite fler, så borde de väl också tycka att kvinnorna ha samma skyldigheter, det vill säga dela risken att bli lemlästade och dödade? Men icke.

Samma dubbla bokföring gäller för nationalismen. På hemmaplan är nationalism något skamligt, näst intill detsamma som nazism, men nu hyllar den svenska PK-eliten förbehållslöst de ukrainska män, som patriotiskt strider för sitt land.

Precis som jag tröttnar på att se gråtande människor i nyhetsprogrammen tröttnar jag på alla dessa känsloladdade kommentarer där Putin kallas för ett monster. Han är galen, han är en ond människa, helt i klass med Hitler. Antagligen är han också dement.

Inte så att jag har något till övers för Putin och överfallet på Ukraina men som forskare fick jag tidigt lära mig att den som vill förstå sociala förlopp måste försöka se händelseförloppet från de centrala aktörernas perspektiv. Det är till och med så, att om jag inte förstår Putins agerande så långt att jag inser att jag själv mycket väl skulle kunna handla på samma sätt, om jag befann mig i hans situation, så är analysen ofullständig. Anledningen till att detta är så viktigt är givetvis att först då kan man ha en chans att förstå vad som kommer att hända härnäst. Att bara tala om hur mycket man avskyr Putin, och hur vidrig han är, blir till en ganska meningslös godhetssignalering.

Så, precis som många andra, har jag sökt information på nätet och det här är det jag förstått och som jag tycker att alla helt vanliga svenskar som försöker förstå kriget bör veta. Jag skriver alltså inte nedanstående som någon ”expert”. Det lilla jag tror mig ha koll på, det borde jag ha fått veta av svenska media, men så är inte fallet.

Jag startar med mongolerna. De erövrade större delen av dagens Ryssland, inbegripet Ukraina. Svenskarna har också varit förbluffande nära tills det gick åt skogen i Poltava. Napoleon visade att Ryssland var sårbart. Hitler attackerade och kom riktigt långt in i Sovjetunionen.

Den 3 mars I år förkunnade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov att Napoleon och Hitler hade målet att behärska hela Europa och nu försöker USA. Den ryske utrikesministerns har till och med sagt att USA är en ny invasionsmakt i Europa, i Napoleons och Hitlers fotspår. Ryssarna bär med sig det förflutna in i nutiden, de kapar inte bort historien, som moderna västerlänningar gör. När Putin i dag talar om att ha en buffertzon mellan sig och Nato, så är det en direkt fortsättning på Warszawapakten, som på 1950-talet skapades av Sovjetunionen, just för att få en sådan buffert mellan fienden och sig själva. Enligt Putin förlorade ryssarna inte det kalla kriget, eftersom det aldrig tog slut. Han har också sagt att Sovjetunionens fall var århundradets geopolitiska tragedi. Man bör minnas att han var medlem av både kommunistpartiet och KGB.

Ryssland är svårt att försvara och ryssarna har alltid en känsla av att vara hotade eller på väg att bli attackerade. Opposition i Ryssland är detsamma som västvärldens konspiration och många ryssar tror på ryska medier när de påstår att Navalnyj är en västerländsk agent.

Första gången 2006 bestämdes att Georgien och Ukraina skulle integreras i Nato, om de sökte medlemskap. Ryssarna svarade direkt att de inte accepterade att Georgien och Ukraina gick med i Nato eftersom de då skulle omges av en fientlig stormakt. Nästa steg var att integrera Ukraina i EU och omvandla Ukraina till ytterligare en västorienterad liberal demokrati. Ryssland gjorde helt klart att inte heller dettas var de beredda att acceptera.

Ryssland har inga demokratiska traditioner. Under sovjeteran var landet detsamma som under tsarernas tid, en autokrati. När Sovjetunionen föll var det i ryska ögon inte en befrielse utan ett nederlag som till stor del kunde skyllas på en svag ledare, det vill säga på Gorbatjov. Om jag förstått rätt är han i dagens Ryssland mindre populär än till och med Stalin, som uppskattningsvis tog livet av 20 miljoner ryssar. Närmare 40 procent av ryssarna ser Stalin som en stark och bra ledare. Tänk er hur orimligt det skulle vara om motsvarande antal tyskar hade en positiv uppfattning av Hitler. Minns också hyllningarna till Lenin, som om möjligt var en ännu vidrigare politisk ledare än Stalin och vars enda förtjänst egentligen var att han dog i unga år.

Under 1990-talet är Ryssland som mest ”demokratiskt”. Det är en tid med kaos och värsta sortens rövarkapitalism. Gorbatjov och Jeltsin, de är svaga ledare. Så kommer Putin till makten och det blir ordning i landet igen. Det betyder att Putin som envåldshärskare är långt mer accepterad i Ryssland än han skulle vara i ett demokratiskt västland. Envälde är med ryska ögon bättre än demokrati, det vill säga kaos. Ryssarna förstår att statens viktigaste uppgift är att behålla makten och accepterar att den politiska eliten inte är särskilt intresserad av vanliga ryssars liv. 20 miljoner ryssar lever under fattigdomsgränsen. 22 procent av befolkningen kan bara köpa nödvändig mat. Putin är enligt vissa källor världens rikaste man.

Det postsovjetiska Ryssland har vid tre tidigare tillfällen tydligt visat att de går i krig för att bevaka sina nationella intressen. Det lilla muslimska Tjetjenien med en och en halv miljon invånare i sydvästra Ryssland prövade att bryta sig loss när Sovjetunionen kollapsade 1991. Ryssland invaderade 1994 och fred slöts två år senare. Det som utlöste det andra kriget 1999 var att två hyreshus i Moskva sprängdes, varvid cirka 300 människor dödades. Putin, som nyss tillträtt som premiärminister, skyllde dådet på tjetjenska separatister. Många misstänker att det var Putin själv och KGB:s efterföljare FSB som låg bakom, för att få en anledning till att invadera Tjetjenien. Putin meddelade att ”terroristbaserna i Tjetjenien” skulle krossas en gång för alla. I dag har Tjetjenien en Moskvatrogen regering under den hårdföre Ramzan Kadyrovs ledning.

Ryssarna anser att när de slogs i Tjetjenien var det också för att rädda Europa från islam. Europa förstår inte hur stort hot islam är och hur mycket Ryssland gör för Europa. De räddade Europa från Napoleon. De räddade Europa från Hitler. Kanske kan de också rädda Europa ur sitt nuvarande förfall och dekadens? Det är det perspektivet som lockat en del högernationalister i Europa, bland andra Orbán. Tillnyktring pågår förhoppningsvis.

Därefter Georgien, som erövrades av Tsarryssland år 1801 och är politiskt mest känt för att Stalin föddes där 1878. Det lilla landet med drygt tre miljoner invånare utropade 1991 sin självständighet och fick medlemskap i FN året därpå. Georgien började ansöka om medlemskap i Nato 2004 och en av regeringspartiets viktigaste frågor i presidentvalet år 2008 var just medlemskapet i Nato.

Samma år invaderade Ryssland och de ryska styrkorna är fortfarande kvar. Inte heller då erkände Ryssland att det var ett krig utan kallade det för en humanitär intervention för att garantera sydossetiernas säkerhet. Ungefär 20 procent av landet är ockuperat och ryssarna bryr sig inte ett skvatt om att en lång rad internationella organ, bland andra EU och Nato betraktar ockupationen som illegal.

Ukraina, som lär betyda ”gränslandet”, har närmare 50 miljoner invånare och är, efter Ryssland, det största landet i Europa. Inget pytteland som Tjetjenien och Georgien. Också Ukraina deklarerade sin självständighet år 1991. En konfliktfylld tid följde. 2014 iscensatte den politiska oppositionen en statskupp och tvingade den visserligen korrupte men demokratiskt tillsatte moskvatrogna presidenten Viktor Janukovytj att lämna landet. Ett stort antal parlamentsledamöter från regeringspartiet tvingades också samma dag bort från Kiev. Några dagar senare valde de kvarvarande parlamentsledamöterna en ny och USA-vänlig premiärminister.

Förloppet är komplicerat men sammanfattningsvis så svarade Ryssland med att invadera Krimhalvön. Eller, med ett ryskt perspktiv, de tog tillbaka Krim. Det var en orättvisa när Krim år 1954 fördes till Ukraina. Donetsk och Luhansk, med det starkt industrialiserade området sydöst om städerna, utropades till separatistiska proryska republiker. Putin deklarerade öppet att ambitionen var att skapa en rysk lydstat i sydöstra Ukraina. Med andra ord, ryssarnas signaler om vad de accepterar och vad de inte kan acceptera har varit väldigt tydliga.

Trump-regimen och Nato försåg Ukraina med vapen. De diplomatiska relationerna med USA förstärktes. Ukrainska militärer tränades också av ”rådgivare” från USA och Nato, vilket förmodligen är en anledning till att de idag är förhållandevis framgångsrika i sitt försvar av Ukraina. Särskilt skrämde det ryssarna när Ukraina började använda drönare i striderna med ryssarna i Donbass. I mars 2021 kallade president Biden Putin för ”a killer”. Tre dagar senare meddelade Ukrainas president Zelensky att Ukraina planerar att ta tillbaka Krim. Han skulle inte säga det utan att vara övertygad om att ha USA och Nato i ryggen. Med Putins perspektiv är det en direkt krigsförklaring. Putin har fått nog och ryska trupper börjar mobilisera mot Ukraina.

För vilka är Ukraina verkligt viktigt, för ryssarna eller för USA? Svaret är att Ukraina är inte särskilt viktigt varken för USA eller Nato, inte alls jämförbart med hur viktigt det är för Ryssland. För amerikanerna är det ingen existentiell fråga om Ukraina vinner eller förlorar, men det är det för ryssarna.

Vi kan inte alls vara säkra på att kärnvapenhotet stannar vid ett hot, om ryssarna drivs in i ett hörn och fruktar för sin existens.

När Putin aktiverar kärnvapenhotet så skickar han en signal om hur allvarligt de ser på risken för Nato och Västvärldens inblandning. Här bör man veta att Ryssland inte bara har flest kärnvapen i världen utan också de modernaste. I många avseende ligger de militärt efter Västvärlden men inte när det gäller kärnvapen. Vi kan inte alls vara säkra på att kärnvapenhotet stannar vid ett hot, om ryssarna drivs in i ett hörn och fruktar för sin existens.

Vi bör minnas vad som hände när Sovjet 1962 ville placera kärnvapen på Kuba. Hade Chrusjtjov inte inför USA:s hot vänt de sovjetiska fartygen hade kanske ett tredje världskrig startat. Flera av Kennedys rådgivare var beredda att använda kärnvapen mot Sovjet.

I Bulletin skriver Ann Charlott Altstadt att Nato borde ha ingripit i Ukraina. Är det något Putin förstår så är det maktpolitik och eftersom han inte är någon galning som kommer han inte att ta till kärnvapen.

Men stöter Putin på militärt motstånd från Nato eller dess allierade så väntar troligtvis förhandlingsbordet. Det skulle så klart betyda att han tappade ansiktet. Men det skulle inte leda till missilregn över Europa utan till att han kräver de östra delarna av Ukraina för Rysslands räkning.

Jag tänker, och om det nu är fel, vilka blir konsekvenserna om Putin faktiskt tar till kärnvapen? Och om Ukraina delas, vilken framtida risk är det inte med att Ryssland och Nato inte har någon buffertzon emellan sig utan kommer att stå öga mot öga med varandra, skilda åt av en delad nation. Det allra dummaste vore förödmjuka Putin och Ryssland. Vet inte Ann Charlott Altstadt vad som blev konsekvensen av att Tyskland förödmjukades i Versaillesfreden? Det är tydligen lätt att göra Ryssland till fiende – mycket svårare att bygga vänskap. Men jag kan inte förstå annat än att Europa behöver Ryssland som en vänskapligt sinnad nation. Hur det ska gå till vet jag inte men det är den enda rimliga målsättningen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.