Söndagskrönika: Varning för begreppet liberal demokrati

Jag är inte ensam om att intressera mig för Ungern, ett land som med en stark ledare, stödd av folkmajoriteten, lyckas hålla stånd mot globaliseringen och den samhällsupplösning som sprider sig i västvärlden. Efter 12 år vid makten vann Viktor Orbán och Fidesz i april återigen en förkrossande seger i det ungerska valet. De flesta förståsigpåare trodde att valet skulle bli mycket jämnt och hoppades att Orbán skulle bli bortröstad, men så blev det inte. Viktor Orbán och hans parti Fidesz vann en jordskredsseger, de fick till och med en kvalificerad majoritet.

Den där typen av journalistiskt önsketänkande såg vi också prov när Donald Trump till journalisternas förvåning segrade över deras favorit, Hillary Clinton. Det snällaste man därvid kan säga är att medierna har svårt att begripa sig på folkviljan.

Mindre än en vecka efter att det ungerska folket utsett Viktor Orbán till sin ledare kallade Dagens Nyheter Orbán för en autokrat, vilket är en synonym till diktator, envåldshärskare, självhärskare, tyrann och despot:

Sedan Orbáns Fidesz tog makten för andra gången 2010 har den liberala demokratin i Ungern i praktiken monterats ner. Domstolarna lyder numera under regeringen. Omkring 80 procent av nationella nyhetsmedier kontrolleras direkt eller indirekt av Fidesz, enligt en genomgång av European Federation of Journalists.

I Värmlands folkblad kunde man läsa att Orbán, sedan han kom till makten år 2010, ”framgångsrikt raserat demokratin” och att den ungerska regeringen är antisemitisk, eftersom den stängt George Soros universitet i Budapest. Jag suckar. Så fort kritik riktas mot något judiskt är det numera alltid i mediernas ögon antisemitism. George Soros och Centraleuropeiska universitetet motarbetades inte utifrån någon antisemitisk agenda utan därför att de är fiender till det traditionella värdekonservativa samhälle som Viktor Orbán vill stärka och upprätthålla – det politiska program som han har folkets mandat att genomföra. Vad har George Soros i den vägen, utom alla de pengar som han lyckats korpa åt sig via hedgefonder och genom att spela på olika valutor, också den svenska? Skickligt men knappast särskilt hedersamt. Dock framför allt, i en demokrati bör det inte vara gångbart som politisk valuta.

En av de personer som jag intresserat mig för, i syfte att få veta mer om Ungern, heter Frank Furedi, en engelsk sociologiprofessor med ungerskt ursprung. På 1970-talet tillhörde han den revolutionära vänstern men har uppenbarligen blivit klokare med åren. 2017 skrev han en bok med den talande titeln: Populism and the European Culture Wars. The Conflict of Values Between Hungary and the EU. Det ledde till att inbjudningarna till olika evenemang och föreläsningar glesnade betänkligt. Eftersom han berättade något positivt om Ungern var det nästan som att han över en natt blev persona non gata:

Jag är ingen apologet. Jag har aldrig sagt att den ungerska regeringen är några änglar och att de inte gör misstag. Allt jag sa var att det hade organiserats en rätt frånstötande propagandakampanj som går helt på kollisionskurs med vad som i verkligheten händer i Ungern.

Med anledning av en annan av Frank Furedis böcker, 100 years of Identity Crisis: Culture War Over Socialization intervjuades han i november 2021 av Peter Whittle på bloggen The New Culture Forum. Samtalet är videofilmat och finns utlagt på Youtube. Där säger han bland annat:

EU kritiserar Ungern för att vara auktoritärt och putiniserat. Men gör en jämförelse mellan hur den ungerska regeringen hanterar en protestdemonstration och hur Macrons regering i Frankrike gör. När de gula västarna demonstrerar i Frankrike riskerar demonstranterna livet. Omkring 12 personer har blivit dödade under de senaste åren och det polisvåld som demonstranterna utsätts för är omfattande. När hundratusen demonstranter i Budapest gapar och skriker mot regeringen och det handlar om en rätt militant demonstration. så tittar polisen bara på och begränsar sig till att se till att ordningen upprätthålls. Där finns inget våld och med tanke på att Ungern beskylls för att vara auktoritärt medan Frankrike betraktas som superdemokratiskt och superliberalt, så måste man dra slutsatsen att det tillämpas dubbla måttstockar. Det går att ge många exempel. Det mest groteska och det som verkligen upprör mig är när det påstås att den ungerska regeringen är antisemitisk. Budapest har den näst största judiska befolkningen i Europa och där finns en blomstrande judisk kultur. När mina engelska vänner hälsar på mig i Budapest så lägger de märke till alla dessa reklamaffischer för judisk klezmermusik och andra judiska aktiviteter och det finns absolut inget klotter på dem. Föreställ dig, säger de, att liknande affischer skulle sättas upp i östra London eller i Bradford. De skulle förstöras så gott som omedelbart. Ett annat exempel är att det finns åtta eller nio judiska restauranger i Budapest. Inte en enda av dem har polisskydd. De behöver inte skyddas. Om du åker till Bryssel eller Paris så är det otänkbart med en judisk restaurang utan att det står ett par poliser eller vakter utanför, för att skydda den. Det är ett slags dubbla måttstockar där det målas upp en bild av Budapest och Ungern som är en rent disneyfierad fantasi.

Så mycket för lögnen om antisemitism. Ännu konstigare är emellertid beskyllningarna mot Orbán, att han är en autokrat. I mina ögon är Ungern ett mycket mer demokratiskt land och Orbán en mer demokratisk ledare än kanske någon annan av EU:s alla politiker och höga byråkrater. Jag har en nämligen en ”primitiv” och deskriptiv syn på vad en demokrati är och tolkar ordet bokstavligt, det vill säga som folkstyre. Den ledare som tydligast i allmänna val får folkets förtroende är den mest demokratiska. Sedan finns det för mig också en fyrdelad skala, när det gäller hur demokratin är uppbyggd:

  1. Bäst: Direktval och beslutande folkomröstningar
  2. Mycket bra: Representativa val och beslutande folkomröstningar
  3. Ganska bra: Representativa val och rådgivande folkomröstningar
  4. Bra, men ett minimum: Representativa val

Det är svårt att gå emot mig och andra som har denna demokratisyn, men det går att trixa med själva demokratibegreppet. Det är det som Dagens Nyheter gör när de skriver att den liberala demokratin har monterats ner i Ungern. De syftar nämligen på de ideal som EU kämpar för och där globaliseringen, antinationalismen och mångkulturen är sådant som en demokrati måste bejaka.

1997 introducerades i en artikel i den amerikanska tidskriften Foreign Affairs ett intressant motbegrepp; den illiberala demokratin. Utgångspunkten var en fråga som diplomaten Richard Holbrooke ställde alldeles efter att kriget i Jugoslavien avslutats:

Antag att valet var öppet utlyst och korrekt genomfört men att de som valts är rasister, fascister och separatister som är öppna motståndare till fred och återintegrering – det är dilemmat.

I samma artikel citerades också den högt respekterade statsvetaren Samuel P. Huntington:

Val, öppna, fria och rättvisa, är kärnan i demokratin, det oumbärliga sine qua non. Regeringar som kommer till makten genom allmänna val kan vara ineffektiva, korrupta, kortsiktiga, oansvariga, dominerade av speciella intressen och oförmögna att anta en politik som efterfrågas av allmännyttan. Dessa egenskaper gör sådana regeringar oönskade men de gör dem inte odemokratiska. Demokrati är en offentlig dygd, inte den enda, och demokratins förhållande till andra offentliga dygder och laster kan bara förstås om demokrati tydligt separeras från andra karakteristika hos politiska system. (The third wave: democratization in the late twentieth century. Norman: University of Oklahoma Press 2019).

Därmed blev det tydligt att begreppet liberal demokrati stod för en moralisering av det deskriptiva demokratibegreppet. Det är en stöld helt på linje med den som Östtyskland och Nordkorea iscensatte när de påstod att deras stater var demokratiska.

Det är med denna uppfattning av vad som är demokrati som DN:s ledare påstår att Viktor Orbán, EU:s med det klassiska demokratibegreppet mest demokratiska ledare, är odemokratisk. Det är också detta synsätt som gjorde det möjligt för Stefan Löfven att påstå att Sverigedemokraterna, det politiska parti som nu har den största folkrörelsen bakom sig, är odemokratiskt. Det politiskt oanständiga ligger i att medan det klassiska demokratibegreppet handlar om folkets vilja, så refererar begreppet liberal demokrati till elitens vilja.

År 2014 definierade Viktor Orbán själv sin politik och Ungerns framtid som illiberal. Han genomskådade demokratibegreppets moralisering, det vill säga att begreppet liberal står för det mångkulturella, globalistiska och (faktiskt) demokratifientliga byråkratstyre som Europa med EU har hamnat i. Han är dessutom tillräckligt gammal för att se släktskapet med Sovjetunionen, som också styrde medborgarna med hjälp av moraliska diktat. Det är bara drygt trettio år sedan Ungern slapp kommunismen och ungrarna är uppenbart glada över att ha fått tillbaka sitt land och sin kultur. De ser hur EU visar upp skrämmande likheter med kommunistryssland.

Om ungrare i gemen också har genomskådat begreppet liberal demokrati är inte lätt att säga, men de förstår värdet med en stark politisk ledare som sätter det egna folket i första rummet. En fråga som är värd att utreda är varför inte svenskarna gör det.

Nu växlar jag ner till en avgörande politisk fråga som i Sverige är näst intill tabuerad: Hur ska problemet hanteras, att det inte föds tillräckligt många barn i Europa för att befolkningen ska vidmakthållas? Det finns två vägar. Antingen kan man, vilket är EU:s, Sveriges och den liberala demokratins linje, fylla på med immigranter. Eller så kan man, som Ungern, välja en familjepolitik som uppmuntrar medborgarna att föda fler barn.

Den ungerska regeringen har därför infört ett program med det uttalade målet att det ska födas fler ungerska barn. Flerbarnsfamiljer har möjlighet att få huslån utan att behöva betala ränta. De kan också få dessa lån om de förbinder sig att föda minst tre barn. Kvinnor som föder fyra eller fler barn är på livstid befriade från att betala inkomstskatt. Barnfamiljer kan få 80 000 kronor i bidrag till att köpa bil – men bara om den har minst sju säten. Dessa och andra införda förmåner har resulterat i att barnafödandet ökat med nästan 25 procent under det senaste decenniet, från 1,25 till 1,55 barn per kvinna.

Robert och hans fru Kata har fått 20 miljoner forint i lån från staten, det motsvarar ungefär 660 000 kronor, till en ränta som är bättre än någon av de kommersiella bankerna kan erbjuda. Hälften av pengarna behöver de aldrig betala tillbaka, men bara om de uppfyller sin del i kontraktet.

– Det är lite konstigt för den där känslan av tvång finns ju där, säger Kata, som berättar att hon efter första barnet kände sig tveksam till om det skulle funka att skaffa tre, men att hon nu efter det andra barnet känner sig mer trygg med att det kommer funka.

Programmet har inte bara med åldersstrukturer och befolkningspyramider att göra utan det handlar också om att Ungern ska fortsätta befolkas av ungrare. Det finns således en önskan att bevara det ungerska folket. För svenska vänsterpolitiker och debattörer är detta provocerande. Ledarskribenten Sofia Nerbrand tyckte att det var stötande ”att staten letar sig in i livmodern”. Hon skrev att ”Nu går skam på torra land” och att en ”retorik och politik som premierar det egna folket och stänger ute andra ska inte ha en plats i dagens Europa”. Hon ansåg att policyn för tankarna till Nazityskland.

Den socialdemokratiska socialförsäkringsministern Annika Strandhäll tyckte samma sak och twittrade att dessa förslag ”osar 30-tal” samt att Viktor Orbán ”skapar dimridåer för vad den här typen av politik gör med den självständighet kvinnor kämpat för”.

Vad är det då dessa båda vänsterfeminister angriper? Svaret är att Ungerns regering, till skillnad från Sveriges, förstått att den låga nativiteten är ett demografiskt problem. Med andra ord, det Annika Strandhäll egentligen skrev var att Ungerns familjepolitik påminde om den som svenska socialdemokrater framgångsrikt förde på trettiotalet.

Att Ungerns regering ilsknade till och att vice statsministern Zstolt Semjen kallade Annika Strandhäll för ”en sjuk varelse” är inte förvånande. Det omdömet förtjänade hon.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.