Söndagskrönika: Om dumheten


I hela mitt liv har jag haft svårt för dumhet. Dumma medmänniskor gör mig ensam. Dumhetsallergin har styrt både mitt privatliv och mitt yrkesliv. Hade jag inte haft en inre moralisk kompass, så hade jag kunnat acceptera diverse orättvisor och lögner. Hade jag jamsat med eller hycklat hade jag varit mer framgångsrik. Nu blev det inte så.

Under närmare två decennier betraktades jag som expert på romerna och deras liv. Som bisyssla till min tjänst som universitetslärare reste jag land och rike runt och förklarade hur romerna tänkte och varför de levde och gjorde som de gjorde. Jag var sakkunnig för Invandrarverket och skrev bland annat på deras uppdrag en liten bok som besvarade de vanligaste av de frågor som restes inom skolan och sjukvården samt av myndigheter som polis och socialtjänst.

Att vara utsedd till expert var lönsamt på flera plan. Först ekonomiskt naturligtvis, därför att det är välbetalt att föreläsa utanför universitetsvärlden. Det var också egobefrämjande, att ständigt få applåder och blir respektfullt behandlad. Och inte minst det tredje: genom de diskussioner och exemplifieringar som följde på föreläsningarna fick jag veta mer och kunde fördjupa mina kunskaper.

Det var rätt sällan jag mötte kritik, antagligen därför att åhörarna förstod att jag var imponerad av romernas kulturella kompetens och deras förmåga att överleva under mycket hårda villkor. Det betydde dock inte att jag stack under stol med kriminell försörjning eller andra frånstötande drag. Jag sa som det var. Eller mera precist: hur jag uppfattade att det var. Det gjorde att åhörarna både vågade fråga och berätta vad de hade problem med. De måste inte väga sina ord på guldvåg. Deras okunnighet störde mig inte, därför att de som frågade hade ett genuint behov av att få veta. De var vetgiriga på det sätt som jag också är. De var alltså inte dumma. Efterföljande samtal och diskussioner gjorde att jag tyckte om mina åhörare.

Efter ett årslångt fältarbete publicerade jag 1998 mitt magnum opus i detta ämne: Svenskar och zigenare. Som jag tidigare redogjort för utsattes jag för ett mediadrev med intensiv smutskastning. Jag ska inte upprepa mig, men det är och förblir ett av mitt livs trauman. Konkret ledde det till att jag som föreläsare och expert på romer (zigenarexpert kallades det på den tiden) förpassades ut i kylan.

För mig var det både bittert och paradoxalt. När jag skrev en tjock bok som visade att jag behärskade mitt ämne så ledde det inte till fler uppdrag utan färre – ja nästan inga alls. Innan detta var ett faktum tänkte jag, lite naivt, att så dumma är nog inte folk. De förstår att jag blir skändad för att jag är kunnig, inte därför att jag är okunnig. Det syns ju att de som dömer ut mig ingenting kan. Det gick inte att dölja att de oftast inte ens läst den bok som de hällde saltsyra över. Lärare, barnmorskor, socialsekreterare, jurister och kommunala bostadsförvaltare behövde även i framtiden få romernas beteende förklarat för sig. Det skulle de inte få av föreläsare som beskrev hur de rasistiska svenskarna förtrycker romer. Det gav ju inte svar på deras frågor.

Jag misstog mig och minns att det var en insikt som gjort riktigt ont och som jag inte ville ha. Precis så dumma är folk, åtminstone de som engagerar föreläsare! Därmed inleddes resten av min livsresa, med återkommande bekräftelser på dumhet. Jag ska ge två exempel. De kan lika gärna beskrivas som elakhet eller ondska. För mig bara är det bara varianter av dumhet. Oförmågan att förstå att de både skadar sin egen sak och dem som de skändar är dumhet. Lögn är också dumhet.

Den första exemplet gäller ”det ideologiskt förbjudna”, det vill säga förbudet mot att ta del av kunskap som av etablissemanget stämplats som kontroversiell, alltså kunskap av samma slag som den jag beskrivit ovan. Den här gången gäller det kulturmarxismen.

Frankfurtskolan bildades på 1920-talet. Jag ska inte upprepa dess historia, den finns lättillgänglig på nätet. Så gott som alla medlemmarna hade judisk bakgrund och alla var marxister: Max Horkheimer, Theodor Adorno, Wilhelm Reich, Eric Fromm och Herbert Marcuse, för att nämna de största namnen i den första generationen. Alla var på det klara med att bolsjevismen hade misslyckats. Visst, i Ryssland hade en revolution genomförts men Västeuropas arbetare var kallsinniga. De valde treenigheten nationen (framför klassen), religionen (opium för folket) och familjen (kapitalismens och patriarkatets fundament). De valde också den socialdemokratiska revisionen framför den kommunistiska revolutionen.

Den nya strategin blev att istället för revolution gå ”den långa vägen” och erövra det västerländska samhällets institutioner. För Frankfurtskolans medlemmar, som alla var intellektuella med överklassbakgrund, var det antagligen inte särskilt smärtsamt att skifta fokus från arbetarna till borgarna. De var mera bokmalar och teoretiker än revolutionärer och praktiker.

Efter andra världskriget och nazismens brott mot judarna uppdagats i sin skrämmande omfattning, blev drivkraften för Frankfurtskolan att aldrig mer skulle judarna eller någon minoritet inom det västerländska majoritetssamhällets domäner behöva riskera marginalisering, förföljelse eller utplåning. Den europeiska överklassens möjlighet att förtrycka sina medmänniskor måste förstöras. Rasismen blev huvudfienden.

Om detta fick jag inte skriva, det borde jag ha förstått. En Expo-skribent som jag inte visste vem det var, Daniel Vergara, påstod att ”Arnstberg har på sin blogg skrivit att judiska intellektuella har en ”dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni”. Så här lyder den text han refererade till:

När Frankfurtskolans medlemmar efter att nazisterna kommit till makten 1933 såg sig tvingade att fly till USA och fick möjlighet att återupprätta sitt forskningsinstitut vid Columbia University i New York, så fick de visserligen en fristad, men de var helt på det klara med att också USA var ett rasistiskt samhälle med starka judefientliga strömningar. Den samhällskritik som de förde fram fick därför omedelbart gehör i USA:s politiskt liberala kretsar, i synnerhet de judiska. Frankfurtskolan föreföll att ha ett recept för framtidens samhälle, befriat från kapitalet, nationen, patriarkatet, religionen och rasismen. De hade också en individuell befriande terapi att erbjuda medelklassen: psykoanalysen. Med andra ord: full pott! I förordet till ”The Authoritarian Personality” från 1950 med Theodor Adorno som huvudförfattare skriver projektets ledare Max Horkheimer: ”Vårt mål är dock inte bara att beskriva fördomarna utan även att förklara dem, i syfte att bidra till deras utrotning … Utrotning innebär omskolning, vetenskapligt planerad på basis av vetenskapligt uppnådd förståelse och skolning är i strikt mening till sin natur personlig och psykologisk.”

Till detta ska läggas den dolda agendan: att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni. Här kommer skuldtänkandet in. Europas och USAs västerländska makt- och kulturelit hade en skuld till alla jordens förtryckta. Aldrig mer skulle någon minoritet inom det västerländska majoritetssamhällets domäner behöva riskera marginalisering, förföljelse eller utplåning. Den europeiska överklassens möjlighet att förtrycka sina medmänniskor måste förstöras.

Här gäller det att läsa rätt. Det är väl belagt att Frankfurtskolan hade som agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni. Betänk att detta hände åren under och kring andra världskriget och de hade all anledning att kämpa för sin egen överlevnad. Det hindrar inte att man kan diskutera frågan, men observera att det inte är på det sättet som Expo citerar mig. Enligt dem skriver jag att: judiska intellektuella har en dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni. Märk skillnaden i subjekt (Frankfurtskolan, inte judiska intellektuella) och tempus (hade, inte har). Min text handlar inte om nutid utan om Frankfurtskolans historia. Dessutom, detta är en av flera texter i ett av mina återkommande teman, nämligen sökandet efter rötterna till det som den brittiske journalisten och politiske kommentatorn Douglas Murray fångat med sin boktitel The strange death of Europe.

Nedan det andra exemplet.

I mars 2017 ringde riksdagsledamoten Anna Hagwall upp mig. Hon hade just blivit utesluten ur Sverigedemokraterna men satt kvar i riksdagen som politisk vilde. Till skillnad från andra politiska vildar ville hon fortsätta att göra skäl för sin lön och initierade en seminarieserie. Hon frågade om jag kunde tänka mig att föreläsa i riksdagen. Det är ju inte precis vilken plats som helst. Vi bestämde att jag skulle tala om yttrandefrihet. Om det var jag eller hon som valde ämnet minns jag inte.

Aftonbladet rapporterade att liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, kallade seminariet för motbjudande och krävde att Hagwall ställde in arrangemanget. Motbjudande? Ett föredrag om yttrandefrihet!

Som forskare och debattör rör jag mig inom ett område som är impregnerat/infekterat av politik: etniska minoriteter, kulturmöten (eller snarare kollisioner), mångkultur, feminism, invandrarfrågor, politisk korrekthet. Naturligtvis kan man säga att jag sysslar med politik men det är inte min egen uppfattning. Jag vill hävda att jag tillämpar vetenskapligt tänkande och vetenskapliga konventioner på områden som är starkt politiserade. Det betyder att jag inte ansluter mig till något parti och heller inte ställer upp på vad jag betraktar som aktivism. Däremot kan jag tänka mig att tala för vilka församlingar som helst. Jag har inga problem med att hamna i så kallat dåligt sällskap. För det första kanske det inte är så dåligt som påstås. För det andra har jag ett starkt politiskt immunförsvar. För det tredje är det väl bättre att de som har andra åsikter får höra vad jag har att säga, än de som redan tycker som jag. Plus att jag strävar efter att förutsättningslöst lyssna till deras argument.

Det handlade om en öppen föreläsning och jag var nyfiken på vilka som skulle dyka upp. Kom några riksdagsledamöter från SD? (det gjorde det inte, partiledningen förbjöd dem att delta). Eller kanske från något annat parti? (Det gjorde det inte heller) Det bör också sägas att i mina ögon hedrade det Anna Hagwall att hon efter uteslutningen fortsatte med politiskt arbete, istället för det som vanligen är fallet med politiska vildar, att de enbart stannar kvar för att kunna kvittera ut sina höga löner.

Jag frågade Anna om det inte var lite obetänksamt att kritisera Bonniers. Hon svarade att det hade hon aldrig gjort. Hon hade inte nämnt Bonniers vid namn utan bara påpekat risken med att en ägare samlar på sig så mycket mediemakt – något som är väl känt och nog generellt uppfattas som både sant och ett problem. Det har i sig inte med ”det judiska” att göra. Antagligen var det så att SD-ledningen helt enkelt ville ha in en annan person på hennes riksdagsplats och såg en möjlighet att bli av med henne. Men hade hon sagt att Bonniers var en av de stora ägarna och att det fanns en judisk koncentration inom ägandet av svenska medier, precis som på Wall Street och i Hollywood, så hade det också varit sant. Och eftersom jag som forskare anser att jag befinner mig i sanningsbranschen, är det varken antisemitiskt, rasideologiskt eller ens kontroversiellt med ett sådant konstaterande.

Ett samhälle där det är förbjudet att påtala sakförhållanden, och där det är legitimt för agendajournalister att både sprida lögner och skända meningsmotståndare, är ett samhälle där de intellektuella bör hissa varningsflaggan. Detta ska inte tolkas som att jag ägnar mig åt eller skjuter in mig på frågor om judisk maktkoncentration. Det gör jag nämligen inte. Jag är varken kunnig eller särskilt intresserad.

Nåväl, jag höll en föreläsning där jag inte i detalj minns vad jag sa, men jag är helt säker på att den varken var rasideologisk eller antisemitisk, därför att några sådana strängar finns inte på min lyra. Salen var fullsatt. Jag kände igen en och annan, bland andra en professor som flugit ner från Umeå för att lyssna till vad jag hade att säga. I en paus bjöd Anna Hagwall på kaffe och smörgåsar (som hon själv bekostade) och jag blev intervjuad av någon som jag förmodade var med i Nordiska motståndsrörelsen. Skulle jag ha sagt att ”dig vill jag inte tala med”, hade jag inte varit bättre än mina vedersakare.

Jag svarar så gott jag kan på frågor som jag får. Alltid och utan undantag, bara jag har tid. Hur de tolkas och vilken kontext mina svar placeras in i, kan jag inte styra och det intresserar mig heller inte särskilt. Det betyder inte att jag stöder Nordiska motståndsrörelsen och heller inte att jag gillar dem. Men observera, jag passar inte heller nu på att tala om att jag tycker illa om dem. Vad jag anser om dem, det kan jag skriva i ett relevant sammanhang, vilket jag vid några tillfällen också gjort. Men eftersom jag inte sysslar med politik utan med opinionsbildning på samhällsvetenskaplig grund, är mina politiska preferenser irrelevanta.

Det kan tilläggas att när jag sent på kvällen kom hem, efter att bland annat med stigande upprördhet lyssnat till en lågmält sorgsen kvinna som av sin dotter förbjudits att träffa sina barnbarn därför att dottern ansåg att mamman var rasist, blev jag av min mycket upprörda och gråtande hustru anklagad för att vara ”högerextremist”. Hon tyckte att jag borde ha tackat nej till att hålla föreläsningen. Den kvällen när jag gick till sängs malde tankarna. Jag kände mig vanmäktig inför denna kompakta dumhet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.