Söndagskrönika: Polishatet

Påskens kravaller verkar ha kommit som en total överraskning för medierna, men det var ju inte första gången. Ett likartat scenario utspelade sig i Husby 2013, efter att en knivbeväpnad man skjutits ihjäl av polis. 2017 samma sak i Rinkeby. Donald Trump pekade ut Sverige som ett skräckexempel.

Kravallerna 2017 blev en världsnyhet. Den amerikanske journalisten Tim Pool tog sig till Sverige och Rinkeby, där han förföljdes. Unga maskerade män var hotfulla mot honom. På Twitter skrev han att han trodde att han skulle kunna gå runt i områden utan problem men att han hade fel. Det finns en video utlagd på Youtube med 145 000 visningar. Där säger Tim Pool ”I am sorry Sweden, but I find you creepy”.

Den första torsdagen i februari 2018 intervjuades den nya rikspolischefen Anders Thornberg i SVT:s Aktuellt. Han beskrev ett katastrofläge där ingenting såg ut att bli bättre. Gängkriminaliteten blomstrade. Våldtäkterna steg snabbt i antal men många utreddes inte ens. Morden gick före. Allt fler poliser gav upp och letade rätt på ett annat jobb. Eftersom det tar tid att utbilda poliser tedde sig framtiden mörk. Bilder från knarkförsäljning i Vårberg visades. En polis konstaterade att vårt rättssystem inte klarar att hantera tonårsbrottslighet. En femtonåring som haffas för att han säljer knark släpps, och dagen därpå är allt som vanligt.

För mig var detta hemmaplan. Jag bodde då ännu i Vårberg. Också yrkesmässigt hörde jag hemma i förorten. Vid millennieskiftet skrev jag en bok med titeln Miljonprogrammet. Långt tidigare, 1978, gav jag tillsammans med en fotograf ut en bok om Skärholmen. Då var det främst en stadsdel för inflyttare från landsbygden och trångbodda stockholmsfamiljer i närförorter. Min syrra med man och två barn flyttade dit från Solberga och fick ett rum till. Men invandrarna blev fler för varje år och jag minns från början av 1980-talet hur vi forskare diskuterade hur hög procent invandrare en förort kunde tåla. När nådde man en ”tipping point” och allt började gå utför? När började invandrare ta över och etniska svenskar att flytta? En siffra vi gissade på var 35 procent invandrare.

Vi såg också skillnaden mellan förorterna som låg söder om Stockholm. Mälarhöjden var den burgna och mycket svenska förstaden med dyra villor. Inte i klass med Saltsjö Duvnäs men heller inte så långt efter. Blonda barn lekte på skolgårdarna. Så är det fortfarande. Därefter började ”orten”, som man säger i dag. Längre tillbaka sa man miljonprogrammet, trots att detta egentligen innefattade allt bostadsbyggande under en viss period och inte bara de storskaliga förorterna.

Tunnelbanestationerna blev till ett signalsystem med allt hårdare livsmiljöer, ju längre bort från ”stan” de låg. Bredäng med sina gigantiska skivhus, Sätra, Skärholmen och Vårberg. Skärholmens dåliga rykte var grundmurat men Vårbergs var värre. Vårbergsborna i sin tur gillade inte att bli hopblandade med dem som bodde i Vårby gård. Och sedan kom de värsta platserna: Fittja och Botkyrka.

I början av 1990-talet skrev jag en bok om den polske invandraren Kristoffer, som fortfarande är en av mina bästa vänner. Han kom till Sverige pank och med ett falskt körkort i ena skon. Det gick bra för Kristoffer och det var en framgångssaga. Jag var glad i den boken men det var som att jag ägnade mig åt ”fel” sorts berättande. Jag bestämde mig för att på samma sätt följa och skriva om en ”värsting”, som var beteckningen på den tiden. Kristoffer och hans verkstad följdes ett par år senare av John John och hans värld.

Trots att jag var dubbelt så gammal som John John blev också vi nära vänner under det år som vi umgicks. Han var född i Sverige, med portugisiska föräldrar som då bodde i Vårby gård. John John var inte precis Guds bästa barn, en charmfull tuffing som bland annat ägnade sig åt thaiboxning på rätt hög nivå. Jag träffade honom tio år senare i en livsmedelshall. Han skrek mitt namn över hela hallen. Vi halvsprang mot varandra och kramades hårt. Han hade just muckat från ett tvåårigt fängelsestraff. Därefter har jag inte sett honom.

På den tiden jag följde John John umgicks jag också rätt mycket med en politiker som hade suttit i regeringen. När jag hörde min vän politikern resonera kände jag emellanåt ett stänk av obehag, därför att det var så tydligt att han först och främst tänkte principiellt och med samhällets bästa för ögonen. Dessutom, för honom var staten och samhället i stort sett utbytbara begrepp. Han vägleddes av uppfattningen att det som är bra för samhället också är bra för medborgarna och brydde sig inte alltid om att ”tänka färdigt”, det vill säga pröva vad olika åtgärder får för konsekvenser i människors vardagstillvaro. Samhället i form av den svenska staten var mycket närvarande när vi träffades, nästan oavsett vad vi pratade om. Det var ”samhället” som skulle genomföra den ena eller andra åtgärden, samhället borde markera ett bestämt förhållningssätt etc. Medborgarna var mer diffusa. De avtecknade sig som ett ansiktslöst och rätt okänt kollektiv.

Med John John var det tvärtom. I sitt resonerande utgick han från det individuella, vardagliga och konkreta. Problem skulle inte lösas av samhället. När man inte klarar av dem på egen hand, så löser man dem med stöd från familjen, vänkretsen eller i allianser, som hade som minsta gemensamma nämnare att medlemmarna visade familjeliknande solidaritet med varandra. Han var artig och respektfull mot alla – det är man vanligen bland människor med kort stubin. Ibland fällde han privata kommentarer till mig, som ”Var försiktigt med honom, han har mördat två killar”.

Samhället och dess åtgärder var något som fanns ”där borta” och när samhället ville John John något, så ledde det vanligen för honom till en känsla av att vara skändad eller illa hanterad. I sina egna och vännernas ögon var John John en vinnare. Han var en ung snygg kille, socialt skicklig med rena naglar, fräscha kläder och ett stort våldskapital. Han hade en tjock silverkedja om halsen och en Suzuki GSX-R750, en motorcykel man skaffar ”om man vill ta livet av sig”. Han tillbringade ett par tre timmar dagligen i gymmet och var vanligtvis medelpunkten bland dem han umgicks med, inte minst beundrad av tjejerna. I samhällets ögon var han om inte precis en förlorare så ändå en väldigt obetydlig person.

Exempelvis, när han gjorde ett bra jobb som kamratstödjare på en skola, så blev han ändå plötsligt försatt i en sådan situation att han måste säga upp sig, därför att något hänt däruppe i den högre hierarkin, något som han varken hade insyn i eller inflytande över. Han mötte samhället mera i dess beslut än i de resonemang som föregick besluten. I John Johns perspektiv var samhället ofta en kravmaskin och alltid ”något” som han inte kunde kontrollera.

Under januari och februari 1995 fick John John kontakt med polisen i tre olika sammanhang. Det första var när han som vittne blev kallad till förhör. Det gällde en knivskärning av två flickor, som skett under hösten. Nu hade polisen gripit en person som John John visste var oskyldig. De ville höra John John, dels för att få veta om det var rätt person, men de ville också ta del av hans version av själva händelseförloppet. John John hade varit på plats och till och med gripit förövaren, men tvingats släppa honom.

Från mitt perspektiv tedde sig detta vittneshörande som okontroversiellt, men John John var orolig. Man vet aldrig vad polisen kan få för sig. Först och främst ville John John inte vara någon som vittnar det är näst intill samma sak som att ”gola”, dvs att tjalla inför polisen. Att tjalla är rent principiellt något mycket betänkligt. Till en del handlar det om att tjallare kan räkna med att på ett eller annat sätt få plikta för sin lösmynthet (svenskt rättsväsen är inte särskilt bra på att skydda vittnen) men att tjalla är också i sig en diskrediterande handling. Gola eller tjalla reducerar en persons heder. Det är därför något som man helt enkelt inte ska göra.

För John John var det viktigt att göra rätt. Men av det följde inte uppfattningen att världen som helhet bör vara rättvis. John Johns tyckte inte att knivskärningen var hans grej. Genom att vittna tog han bara en onödig risk. Därför, han ville helst slippa ifrån. När vi diskuterade detta var det uppenbart att vi tänkte olika. Jag tyckte själva brottet var av stor betydelse. Den kille som knivskar de båda flickorna hade gjort något så vidrigt, att jag inte skulle tveka en sekund för egen del med att vittna. I den meningen refererade jag tjallandet till någon form av nödvändighet, eller samhällsnytta om man så vill.

John John hade invändningar. ”En av tjejerna slängde faktiskt en flaska i skallen på honom så att den gick sönder och han blödde”.
”Jamen”, sa jag, ”det är väl inte skäl nog för honom att hugga kniven i dom. En flaska i skallen är väl inte så farligt! Det är inte jämförbart.”
”Han blödde”, sa John John. ”Det var nog svårt för honom att veta hur skadad han faktiskt var.”

Avgörande för hur John John skulle förhålla sig var i första hand de personer som var inblandade. Kompisar skall alltid skyddas, det är en grundregel. Och att sända någon till ett flerårigt fängelsestraff på grund av ett krogbråk, det verkar nästan aldrig rimligt. Dessutom, våld eller inte våld, det beror på situationen. Våld är en metod som visserligen skapar, men ibland också löser problem. John John hade i grunden ett ”öga för öga, tand för tand”perspektiv.

Nå, John John blev tvungen att infinna sig till vittnesförhör. När det var över var han ännu mer orolig än tidigare. Den polis som skötte förhöret hade föreslagit att de skulle träffas igen, till och med frågat om han fick hälsa på John John. John John visste inte vad polisen ville, men när jag tyckte att det väl bara var att avvisa förslaget, så såg han osäker ut. Med poliser, det sa honom samtliga hans instinkter, så måste man vara mycket försiktig. Det var till och med så att John John sov dåligt på nätterna på grund av detta. Att han en tid senare fick genomgå ett nytt förhör om samma händelse gjorde inte saken bättre.

Fjorton dagar senare blev han kallad till rättegång i ett helt annat sammanhang. Han hade under föregående år fått sin bil stulen och i samband med återfinnandet debiterats en bärgningsavgift. Nu krävdes det att John John var med på rättegången för att hävda sina intressen. Bilen var av föga värde och den struntade han i, men begripligt nog hade han ingen lust att stå för bärgningskostnaderna. Det slutade med att John John ringde till rätten och slapp närvara, vilket fick honom att känna sig lättad.

Kort därefter blir han återigen kallad till förhör, i ett tredje sammanhang. Den här gången gäller det en före detta arbetsgivare som står åtalad för väpnat rån. John John berättar i telefon för mig att han blivit förhörd i flera timmar.
”Misstänker dom dig för något” frågar jag honom.
”Jag vet inte”, säger John John. Jag hör på honom att han är orolig och lite uppgiven. Polisen ska man ha så lite att göra med som möjligt.

Vid ett senare tillfälle åker vi i min bil och tar en otillåten genväg. En polisbil med tre unga pojkar dyker upp från ingenstans och stoppar oss. John John sjunker ner i sätet, och väser till mig ”Erkänn ingenting!” Jag blir full i skratt och svarar att det är ju meningslöst. Vi är tagna på bar gärning. Jag vevar ner fönstret och säger hej till poliserna. John John stirrar rakt framför sig. Han vill absolut inte att någon av poliserna ska intressera sig för honom. Jag erkänner och får böter på fyrahundra kronor utskrivna.

John John är upprörd, lite grann över att jag erkänner förseelsen men framför allt över att poliser ägnar sig åt något så oväsentligt. Den väg vi använt oss av är främst avstängd för att hindra trafikströmmar i rusningstid. Mitt på dagen är avstängningen omotiverad och svårförståelig bland bilister, eftersom den tvingar dem att ta en ganska lång omväg.

I mitt perspektiv måste medborgarna i ett rättssamhälle stå ut med en del korkade beslut. Det är åtminstone ingen privat ”maffialedare” som tar tull av de trafikanter som ska passera, utan de böter jag betalar går till ett rättssamhälle som jag bekänner mig till. Jag håller därför tillbaka min irritation.

För John John är detta övergripande rättssamhällesperspektiv inte synligt utan det som han uppfattar och som gör honom förbannad är den akuta orimligheten. Därutöver, för honom finns en annan slags generalisering: han avskyr poliser. Poliser har andra kriterier för vad som är rätt och fel än dem han själv bekänner sig till. Poliser är inte rättvisa – de utövar ju inte sin makt med referens till det egna, utan till samhällets förnuft. För John John är poliser människor som har mycket makt men föga omdöme. De har ett stort våldskapital och vill inte sina medmänniskor något gott. De passar inte in i John Johns mall att ”Rätt ska vara rätt och fel är fel”.

Samhället presenterar sig på ett helt annat sätt för John John än det gör för mig. Samhället är farligt och långt ifrån alltid begripligt. Plötsligt riskerar John John att bli indragen i någonting som han inte kontrollera och där det inte finns några möjliga vinster att göra, endast förluster. Att polisen representerar samhället och därmed också honom, det ser han inte. Han tolkar dem på sin egen nivå, som medlem av ett annat gäng. Som fiender.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.