Söndagskrönika: Detta djävla virus!

2016 bildade några elever vid Konstfack i Stockholm ett anonymt konstnärskollektiv som kallade sig Brown Island. De beskrev sig som ett separatistiskt POC-kollektiv. POC ska därvid uttolkas som Person of Color. Namnet syftade på hur det kunde kännas att vara rasifierad (utpekad på grund av sin avvikande ras) på konsthögskolan. I form av en brun ö seglade de runt i ett vitt människohav.

Som konstnärskollektiv har Brown Island varit flitiga. De har kurerat utställningar, arrangerat offentliga samtal samt publicerat en handbok för ”rasifierade på konsthögskolor”. Eftersom de har förblivit anonyma är det svårt att veta om de som i dag är aktiva ens går kvar på skolan.

I en 13 sidor lång skrivelse väckte de 2018 frågor om strukturell rasism, diskriminering och hur Konstfacks gemensamma utrymmen kunde upplevas som exkluderande. Bland annat föreslog de att Konstfacks samlingsplats och utställningslokal Vita havet skulle byta namn, eftersom namnet var förtryckande och rasistiskt.

Namnet Vita havet på Konstfack utställningssal har emellertid ingen som helst koppling till rasism. Det tillkom i början av 1950-talet när skolan låg på Mäster Samuelsgatan. Högst upp i huset fanns en större lokal som emellanåt delades upp i mindre ateljéer med hjälp av masonitväggar. För att släppa in mer ljus revs väggarna och salen målades vit. Spontant kallades lokalen för Vita havet, kanske som en republikansk blinkning till det största rummet i Kungliga slottet, med samma namn.

Förslaget om namnbyte hörde hemma i den identitetspolitik som likt ett virus spritts över västvärlden och i synnerhet fått fäste på universitet och högskolor. I dag är den politiska korrektheten och woke-rörelsen vid Europas och USA:s konsthögskolor så väl etablerad att den kan kallas för mainstream. Kritiken mot provocerande konst och krav på censur kommer inte längre från en upprörd allmänhet utan inifrån konsthögskolorna. Såväl lärare som elever vill ha mer obligatorisk queerteori, feminism, antirasism, antikapitalism, postkolonial teori och icke-västliga konstformer. Det är särskilt viktigt att släppa fram BIPOC-konstnärer (Black, Indigenous and People of Colour).

På Konstakademin i Köpenhamn hade en gipsbyst av kung Fredrik V, akademiens grundare, skruvats loss från sin plats i festsalen. Gruppen Anonyma bildkonstnärer dumpade den därefter i Köpenhamns hamninlopp, där den lösts upp.

Aktionen videofilmades och i den förklarande text som följde med videon påstods det vara en solidaritetshandling med alla de konstnärer och studerande som ”varit tvungna att leva i efterdyningarna av den danska kolonialismen”. Rektorn fick sparken.

Konsthögskolan i Oslo hade för mer än tio år sedan köpt in ett fotografi av Vanessa Beecroft utan att det var något särskilt med det. Det pekades i samma veva av studenter och lärare ut som sexistiskt och rasistiskt.

Mer än 130 studenter undertecknade ett öppet brev som krävde bland annat obligatorisk BIPOC-representation i utbildningen. En grupp doktorander kopplade bilden till Black Lives Matter och skrev i ett brev till ledningen om vikten av att ta bort kolonialistiska och rasistiska monument: ”Protester och krav om att få slut på institutionell rasism och polisvåld sker över hela världen.” Rektorn sade upp sig.

Den här typen av identitetspolitiska utspel skedde också på andra platser. Sommaren 2020 skrev en grupp anställda på Sveriges Radio ett upprop där de pekade ut sin arbetsplats som rasistisk. Ett annat exempel är hur speedwaylaget Indianerna blev anmälda till diskrimineringsombudsmannen och bytte namn. De följde i spåren på klubbar i USA, Edmonton Eskimos och Washington Redskins, som bytt namn.

Brown Islands förslag om att byta ut Vita havet var ett av flera förslag på hur Konstfack skulle kunna lyfta frågan om exkludering och koloniala strukturer på skolan. Det stöttes och blöttes i nämnder och råd. En lärare föreslog till och med på fullt allvar att utställningssalen skulle döpas om till Bruna havet.

Brown Island hade rektorn med sig. 2019 tillsatte hon arbetsgruppen OSVR (Our Spaces/Våra rum). Den skulle synliggöra och motverka strukturell rasism och ojämlikhet på skolan samt komma med förslag på åtgärder.

En av högskolans professorer, Sara Kristoffersson, lät sig inte förföras av det identitetspolitiska bländverket. Det fanns ju inte någon koppling mellan namnet och rasistiskt tänkande. Hon var öppen med sin kritik och gjorde ingen hemlighet av att hon som DN-skribent tänkte skriva om kritiken mot Vita havet. Det gjorde hon också i en stort uppslagen krönika i Dagens Nyheter kulturdel, i början av februari 2021.

Namnet Vita havet på Konstfack saknar emellertid helt och hållet beröringsytor med rasism. I en föreställningsvärld där vit per automatik står för rasism spelar det dock ingen roll men kan få förödande konsekvenser. Betyder det att man inte kan drömma om en vit jul? Och vad gör vi med Beatles ”White album” och andra vita rum som rockgruppen Creams klassiker ”White room”? Raderar från låtlistan? I identitetspolitiken har känslor företräde. Vi lever i ett samhälle där ”kränkt” blivit ett mantra och ängsligheten för att kränka banar väg för orimliga eftergifter. Vithet är minströdd mark. Men för att koppla ihop vithet med mer eller mindre dolda maktstrukturer måste det kunna relateras till rasistiska tänkesätt. När det gäller Vita havet är det inte möjligt ens med livlig fantasi.

Vad konstfacksprofessorn nog inte fullt ut förstod var att de som förespråkade namnbytet hämtade sina argument från postkolonial teori, som utgår från att samhället genomsyras av rasism. Förekomsten av rasism behöver inte beläggas, den är tagen för given. Istället för sakargument påstår man att motståndarna är reaktionära eller något ännu fulare, eftersom man inte har några sakargument. Det drabbade också Sara Kristoffersson som till slut sjukskrev sig.

Sådana här ytterligt perifera frågor kan kulturskribenter frossa länge i och såväl i DN som i andra medier debatterades frågan. De flesta stod på Sara Kristofferssons sida. Här två kommentarer hämtade från DN:s kommentarsfält:

Barack Obama var modig som vågade bo i Vita Huset. Är alla vita rasister? Är vita något fult? Jag är vit och svensk och stolt över det! Varför har ni bruna eller bruna öar inte undertecknat med namn? Vågar ni inte stå för era åsikter? Jag har ett helt liv arbetat mot rasism men jag uppfattar Brown Island som rasister. Har jag rätt att vara vit och svensk i mitt eget land? Var håller rektorn till på Konstfack? Det är dags för henne att träda fram och sätta ner foten. Att låta sådana här stolligheter fortgå tyder på att rektorn behöver bytas ut och ersättas med en person som står för demokratiska värderingar där alla människor är lika mycket värda även vita, svenskar boende i Sverige talande svenska i generationer och inte engelska. Jag är inte villig att betala skatt till en så stollig skola utan en fast ledning som visar var skåpet ska stå. Tar ni inte in elever efter konstnärlig skicklighet? Missgynnas vita medelklassare, barn till Akademiker vid intagning till Konstfack?

I sin iver att göra sig av med allt rasistiskt så blir man själv rasist som ser rasistiska undertoner där de inte finns. Man kan inte se klart. Och varför använder de inte samma tänk mot människor? Borde inte alla vita avskaffas på nåt vis? Förbjuda vita att föröka sig kanske? Varför käbbla om en skitsak som ett rum istället för att gå på de som skapat rummet. De vita människorna.

I en ledare i Göteborgs-Posten skrev Adam Cwejman:

Rasaktivisterna har skapat ett slutet system där de alltid får rätt och aldrig kan ifrågasättas. Tankefiguren känns igen från maoist-vänstern från 1960-talet. Kritiker ”förnekar problem” eller ”utövar sin makt”. Det krävs därför ett speciellt sorts mod under svenskt 2000-tal för att ta risken att betraktas som rasistisk medlöpare. Att säga ifrån när kollegorna springer åt samma håll kan ha ett högt pris.

Den form av sunt förnuft som visades i kommentarerna ovan stod emellertid inte högt i kurs på konsthögskolan. Brown Island fick eldunderstöd från en nära nog enig lärarkår på Konstfack. Dagens Nyheter publicerade en text med sju undertecknare, men bakom den stod inte mindre än 44 professorer, lektorer, adjunkter och doktorander. De menade att Sara Kristoffersson förlöjligade dem genom att göra debatten offentlig. Brown Island gjorde bara vad de hade fått i uppdrag att göra. Detta var ju en intern debatt på skolan! Så här byråkratiskt, platt och föga konstnärligt formulerade de sig:

Myndigheter har en skyldighet att verka inkluderande och arbeta för att förebygga kränkande särbehandling och diskriminering. Att högskolor, och i synnerhet konstnärliga högskolor, fortfarande brottas med social snedrekrytering är ett faktum och ett demokratiskt problem. Ofta sker det här arbetet som en pålaga till det ”egentliga” uppdraget, mer sällan går vi på djupet med de tanketraditioner och organisatoriska strukturer som skapar ojämlikhet i grunden.

Att majoriteten i denna personalgrupp inte med namn vågar stå för sin uppfattning är totalt diskvalificerande. Och den sociala snedrekrytering de nämner, vad består den av? Brown Island är ju en grupp som antagits och utbildats vid högskolan. De har inte bara rektorn utan så gott som hela lärarkollektivet med sig. De framstår snarare som både respekterade och priviligierade, trots sin extremism. Den svenska ”vithet” som angrips är för övrigt inte alls densamma som i USA. Den svenska etniska identiteten (vitheten) är historiskt inbäddad i ett hav av självklar vithet (sic!): Skandinavien och Europa i alla väderstreck. Till det kan läggas att som kolonialmakt var Sverige helt värdelös. Man får verkligen pressa de få exemplen för att kunna döma ut Sverige som kolonialmakt.

I tidskriften Fokus intervjuade Nina Solomin några personer från högskolan. De var alla väldigt angelägna om att få vara anonyma. Hon tolkade det som att de helt enkelt var rädda. Den som inte rättar sig i leden och tänker identitetspolitiskt rätt får inte vara med. Mina kommentarer inom parentes.

Det vore en katastrof om det läckte att jag hade pratat med dig. Det är läskigt att en känner så, men det skulle bli oerhört ensamt. En blir utfryst. (Observera att ”man” ersatts med ”en”, som en markering mot patriarkatet).

Det är väldigt smalt, vad en får tycka och uttrycka. Tvärtemot ambitionen om mångfald. En undviker också att diskutera vissa ämnen, håller låg profil.

Hur många på Konstfack som jag vågar vara uppriktig mot? Hm. Max tre på hela bygget. Man testar gärna lite, för att kolla var den andra står. Man kanske nämner någon händelse eller något uttalande kopplat till de antirasistiska, normkritiska diskussionerna och ser hur den andra reagerar. Om hen verkar hålla med, så säger man inte vad man egentligen tycker och tänker. (Observera ”hen”)

Jag upplevde att rektorn tog parti för dem som drev den här antirasistiska agendan (det gjorde hon). Man sätter inte gränser för dem som för den kampen. Jag känner en student som blev anklagad för att vara rasist av andra elever, det var helt absurda och grundlösa anklagelser. Men läraren stod inte upp för hen, utan lät dem hålla på.

De ser rasism i saker som inte är rasism. Säger man emot blir man stämplad som rasist. Ledningen lyfter vissa grupper på bekostnad av andra. Arma män säger jag bara. Vet inte om de känner sig påhoppade. Men kritiken kan bli väldigt ensidig.

Vi brukade skoja om att ställa sig upp i rummet och säga att man är ’folkpartist’. Då skulle man bli typ stenad av kollegerna.

Jag är inte ens säker på vad den här strukturella rasismen är. Men jag fattar att det kan vara gynnsamt karriärmässigt att rida på den antirasistiska vågen. Problemet är att det här smala urvalet av åsikter som får finnas, gör att det inte alls är högt i tak, som det borde vara på en akademisk högskola.

Jag tror inte att någon sökande till Konstfack diskrimineras på grund av hudfärg. Däremot finns det gott om förakt för det smaklösa och töntiga. Ett klassförakt. Sådant tror jag är mycket farligare på konstskolor.

Åtminstone två rapporter har skrivits om Vita havet. Den första kom från tankesmedjan Tiden och är skriven av studenten Niklas Andersson: Stormen på det vita havet. En fallstudie i identitetspolitik. Han skrev att rädslan för att uppfattas som rasistisk ”låg som ett moln” över alla ”bagatellartade diskussioner”. Den andra, som kom nu i maj 2022, är skriven av professorn som utlöste debatten, Sara Kristoffersson: Hela havet stormar: fallstudie inifrån en myndighet. Det gillar svenska kulturskribenter. Nu kan de veva det här struntet ännu ett varv.

En kommentar till, från DN: Jag har en katt som heter Vitis. Det var mina barn som gav katten namnet. För katten är vit. Kritvit. Försökte lägga in en annons på Blocket för att placera om henne. Men hennes namn ansågs rasistiskt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.