Söndagskrönika: Asyl i första klass

En äldre släkting hade en favorithistoria som han flera gånger berättade för mig. Det var en man som skulle fria och tog med sig sin fulaste kompis. ”Varför ska jag följa med”, frågade han. ”Jo, därför att när hon ser dig så tar hon mig”. Så där jäkla kul var den nu inte, i varje fall inte fjärde gången jag fick höra den, men den passar in på ämnet för dagens krönika: kvotflyktingar.

När hundratusentals varje år beviljas asyl, trots att de ofta inte ens har några identitetshandlingar att visa upp, ter sig det som kallas för kvotflyktingar som en föredömlig form av flyktinginvandring. När jag googlar begreppet hittar jag nästan ingen kritik alls, varken i mainstream eller sociala medier. Detta trots att det verkar gå sämre för kvotflyktingar att integreras och hitta ett arbete. Det är begripligt – de som på eget bevåg och med en stark drift att skaffa sig ett bättre liv på egen hand tar sig till Sverige är nog – om uttrycket tillåts – av bättre virke.

Läser man Migrationsverkets presentation, så förstår man varför så gott som ingen kritik alls riktas mot kvotflyktingar. Det är ordning och reda. UNHCR gör urvalet, de flygs till Sverige och de kommuner där de hamnar förbereder mottagandet och ordnar boendet, så att det är klart när flyktingen anländer.

Dock har ukrainakriget strött grus i maskineriet. I mitten på mars i år krävde moderaterna att Sverige omedelbart fryser mottagandet av kvotflyktingar för att kunna lägga alla resurser på flyktingar från Ukraina. Integrations- och migrationsminister Anders Ygeman menade att det var för tidigt att tala om ett stopp, men att ett sådant alternativ inte kan uteslutas.

Föga förvånande var Sverigedemokraterna först. Inför valet 2018 krävde de att kvotflyktingarna stoppades och att man istället satsade en miljard på återvandring. Detta till skillnad från moderaterna som då ville plussa på antalet kvotflyktingar. Så sent som 2015 ville också SD öka antalet kvotflyktingar för att ”poängtera att det finns lagliga vägar till Sverige”.

Redan år 1950 började Sverige att ta emot kvotflyktingar. Den siffra som gäller i dag är 5.000 per år. Det låter ju inte så mycket men det gör Sverige världens fjärde största mottagarland av kvotflyktingar, efter USA, Kanada och Tyskland. På grund av covid fylldes inte kvoten under år 2020 men det reparerades året därpå. 2021 tog Sverige emot 6 411 kvotflyktingar. Omkring hälften av dem var kvinnor och barn. Närmare 70 procent kom från Syrien, Afghanistan och Kongo. Danmarks kvot har legat kring 200 per år.
I december 2019 reste DN:s agendajournalist Niklas Orrenius tillsammans med fotografen Lotta Härdelin till Nairobi för att göra ett reportage om Peter Wandeka, en utfattig 27-årig homosexuell man från Uganda, som levde i Nairobis stinkande slum. Varför han blivit utvald är oklart, men förmodligen beror det på att hans partner blivit knivhuggen till döds och själv var han också nära att stryka med. Niklas Orrenius skriver:

Fotograf Lotta Härdelin och jag träffade Peter första gången i december, på FN-kontoret i Nairobi. Han satt i väntrummet och fingrade på en svensk flagga som tjänstemän från Migrationsverket hade hängt upp på väggen. I knät hade han en fotobok med Sverigebilder som någon tjänsteman lagt ut i väntrummet. Peter bläddrade bland foton av skärgård, röda stugor och skog.

Niklas Orrenius och Lena Härdelin var också med under Peter Wandekas första timmar i Sverige, en februarimorgon med kall blåst. Han får en flygande start in i det svenska samhället. Som FN-utvald kvotflykting slipper han vänta på en flyktingförläggning och oroa sig för ett avslag på sin asylansökan. Flyktingsamordnaren Anders Lindström möter honom på Landvetter och säger ”Vi måste fixa en jacka åt dig”. Snart befinner han sig utanför sin nya lägenhet i västgötska Viskafors. På postfacket står hans namn och han förses med en nyckel till sitt nya hem. Det är viktigt att han känner att den är hans, att han bor där. Enrummaren, som ligger i ett ombyggt äldreboende, är möblerad. Flyktingsamordnaren har laddat kylskåpet med ägg, mjölk, yoghurt, smör och juice. I skafferiet finns ris, pasta, te, frukt och ett paket kakor. I frysen ligger köttfärs. På köksbordet står en ros i en kruka och ett kort med texten ”Welcome Peter”. Niklas Orrenius skriver:

Peter går in i sitt nya badrum. På handfatet ligger tandborste, tandkräm och tvål – Anders verk igen. Peter ler stort när han får syn på duschen. I slummen var det svårt att hålla sig ren. När regnen kom blev allt lerigt.

Det är ett solskensreportage. Säkert är det många som läser det och känner sina svenska hjärtan klappa av stolthet över det fina mottagande som Peter Wandeka får av sitt nya hemland. Det gäller emellertid inte för frilansjournalisten Thorsten Fridlizius som skriver ett mail till Niklas Orrenius:

Hej Niklas,
Studsade för den enorma uppslagsbilden på Peter Wandeka. Intressant också att du fångat upp honom i Kenya och följt honom från Landvetter till den fina lilla lägenheten i Viskafors. Du redovisar ett välfyllt kylskåp och en shampoflaska som väntade. Var det presenter från kommunen?
Ändå saknas det som majoriteten svenskar frågar: Vad kostar resan, vad kostar lägenheten och vad får han för bidrag (med återbetalningsplikt som ett studiebidrag?) Vad finns för tandläkarbehov och vad betalar han för den servicen om nu tänderna skulle vara angripna. Varför detta avståndstagande till ekonomiska realiteter? Ekonomi i form av löner, bidrag och skatter är ju en väsentlig del i svenskarnas tillvaro. Alltså; vad kostar en kvotflykting som nu gratis flyter in i vårt nu ansträngda samhälle. Hen får ju tydligen allt. Fortsätt alltså med historien om Peter Wandeka – och hans ekonomiska situation i Sverige. Du skulle med en sådan redovisning kunna bli en tydlig och ärlig journalist i motsats till dina kolleger som inte vågar knysta om denna realitet. Egendomligt nog är kostnaden för vår invandring tabu hos journalistkåren. Inte tillräckligt gulligt kantänka.
Fint också om du och Lotta kan fortsätta att berätta om hans första besök hos arbetsgivaren. Peter verkar vara en ambitiös kille som både vill lära sig svenska och skaffa sig ett jobb enligt egen utsago.
Tro nu inte att jag är rasist för att jag vågar ta upp det för våra stora medier tydligen känsliga ämne: Invandringens kostnader. Under flera år satt jag i styrelsen för KESFA, Kenya Sweden Friendship Association och samlade pengar till en dövskola, Hola vid Tana river. Det blev en mönsterskola som tydligen senare har kopierats av regeringen. Och säkert många barn, utslagna genom sin dövhet, har istället blivit nyttiga medborgare utan att komma till Sverige för att uppleva arbetslöshet och svåra anpassningsproblem. Skall bli spännande att läsa om ert förnyade möte med Peter. Säg om ett par år.
Bästa hälsningar
Thorsten Fridlizius

PS Min dotter flaxade genom 23 eller var det 25 andrahandslägenheter innan hon kunde köpa en egen för svarta pengar. Hon arbetade extra för att finansiera studierna men fick ändå en mindre studieskuld att betala av under åren. OK hon bodde inte i slum och var inte jagad med knivar, men fick varken bostad, bostadsbidrag eller fickpengar från samhället. Konstigt om inte många, många unga tittar på Peter Wandekas lägenhet med avund, helt oförstående inför ett samhälle som bara ger bostäder till invandrare. Skriv gärna om det.

På det mailet får han inget svar och skriver därför i slutet av juli år 2020 till Borås tidning:

Hej Borås Tidning,
I DN:s lördagsbilaga jag tror det var den 21 mars fanns en enormt stort uppslagen artikel om en kille som hämtats från Kenya, Peter Wandeka. Niklas Orrenius och den kvinnliga fotografen beskrev i detalj resan och hans nya miljö ända in i kylskåp och badrum. Kommunen hade till och med en egen anställd som skulle se till att etableringen skulle gå smidigt.

Jag var förvånad då det inte med ett enda ord stod vad det hela kostade och vem som stod för kostnaderna: kommunen, staten eller någon privatperson? Jag ansåg att kostnaderna var av stort intresse för svenska folket och skrev till Niklas om detta (bifogas), speciellt i dessa tider med stor arbetslöshet. Jag fick inte svar. Möjligen upplever han sig själv som en stor journalist i landets största morgontidning och som inte skall och bör låta sig påverkas. Tydligen gillade han inte att jag skulle gräva i dessa kostnader. Och hans egna (?)

Då Peter Wandeka uppenbarligen var en kvotflykting eller snarare en kvotinvandrare och svenska regeringen åtagit sig att ta hand om 5 000 försökte jag hjälpa Niklas med några ekonomiska uppgifter. Bland annat kostnaden för flygbiljetten som han borde ha koll på själv (bifogas).

Då jag inte hörde något från Niklas tog jag kontakt med Borås kommun för att se om de kunde hjälpa till med information. Kvotinvandringen är ju något som kommer att beröra de flesta av landets kommuner. Speciellt nu då många går på knäna på grund Coronapandemin. Kommunen var inte ovänlig men jag fick känslan av att ”det där har du inte med att göra”. Hoppas att jag har fel!

Idag googlade jag på Peter Wandeka och fick reda på att adressen var Källebergsgatan 31. Jag hade också hoppats på att han blivit anställd och pluggade på SFI. Om detta fanns ingen uppgift däremot fick jag reda på att adressen hyste 16 boende med ”främmande” namn. Inklusive Peter Wandeka. Borde inte det här utredas? Vem äger huset? Kan det vara så att staten betalar hyra och omkostnader för dessa? Eller är de etablerade och försörjer sig själva?

Bifogar också en liten (gammal) artikel om mannen med de tre fruarna. Vill med denna visa det problematiska med invandringen och framförallt; skall den stora slanten läggas här med magert resultat eller utomlands med stort resultat. Det verkar som nuvarande regering lunkar på i gamla fotspår – med förhoppningen att allt skall ordna sig – utan att förstå konsekvenserna.
Tycker
Thorsten Fridlizius
Freelancer

Inte heller på det mailet fick han något svar. Thorsten Fridlizius skrev ännu ett mail till Niklas Orrenius:

Hej Niklas,
jag har tittat på flygbiljetter från Kenya. Fanns bara till Sthlm ej Landvetter. Den billigaste kostade 25 733 kronor. Om nu 5 000 kvotflyktingar kommer från Kenya innebär det en kostnad på 128 miljoner 665 tusen kronor (128 665 000:-)
Anser du att jag är ute och cyklar får du gärna redovisa Peter Wandekas biljettkostnad och vem som betalade.
Och Peters lägenhet; vad kostade den med möbler och service? Ett genomsnittspris på lägenheter i Sverige kanske ligger på 3 miljoner. Om så är fallet kostar lägenheterna för de fem tusen 15 miljarder (15 000 000 000:-) Den kostnaden är sannolikt liten i jämförelse med vad bidrag, fickpengar, läkarvård, skola osv kräver.
Som jag ser det gör du dina läsare en otjänst genom att inte redovisa kostnader. Spekulationerna och mumlet hos större delen av svenska folket kommer bara att öka. De får ju inte veta. Och de som försöker diskutera får bara glåpord i den mån diskussioner tillåts.
Själv gråter jag när jag ser hur alla dessa invandrarmiljarder förvandlas till anpassningssvårigheter, arbetslöshet eller passivitet och kriminalitet om man så vill. Tänk vad många skolor och sjukhus med lyckliga människor det kunde blivit av alla dessa miljarder.
Tyvärr är vi svenskar otroligt okunniga om hur vi skall hjälpa dem med behov. Ofta har vi dessutom perfida idéer. Bodde tre år på Sri Lanka när en familj kom ner för att lära lankeserna demokrati, för så hade regeringen bestämt. Bara det att statschefen hade placerat 300 släktingar på de viktigaste posterna. Hur intresserade av demokrati var dessa?!
Oj vad mycket det finns att skriva om.
Bästa hälsningar och lycka till.

Våren 2022 får han faktiskt svar:

Hej Thorsten,
Bra idé med en uppföljning. Jag har tillbringat större delen av våren i Ukraina, och bevakar nu Sveriges inträde i Nato. Det sker stora saker i vår turbulenta tid. Ska se om jag kan hinna besöka Peter i höst, kanske.
Bästa hälsningar
Niklas Orrenius

Så nu väntar vi spänt på nästa Orreniusartikel i Dagens Nyheter. Hur går det i Viskafors för Peter Wandeka? Och hur mycket har han så här långt kostat svenska skattebetalare?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.