Söndagskrönika: Glappet

På nätet finns en bok från 2015 av Edward Dutton och Bruce C. Charlton med titeln The Genius Famine. Att översätta famine till svenska är i sammanhanget inte helt enkelt men underrubriken förklarar alldeles utmärkt vad det handlar om: Varför vi behöver genier, varför de dör ut och varför vi måste rädda dem. För fyra år sedan skrev jag om boken här på bloggen, men hade då bara tillgång till en recension. Nu har jag också läst boken.

Edward Dutton (född 1980) är adjungerad professor i religionsantropologi vid Uleåborgs universitet i Finland. Han dras till kontroversiella ämnen som intelligens, ras och religion och beskrivs av sina kritiker som en högerextrem excentriker. Bruce G Charlton är en pensionerad professor i teoretisk medicin. Åren 2003 till 2010 var han redaktör för Medical Hypotheses, en månatlig internationell tidskrift som publicerade kontroversiella och ibland roliga idéer och teorier inom och utanför medicinen. Jag har med stor behållning läst några små tunna böcker han skrivit om politisk korrekthet, framför allt Thought Prison – The Fundamental Nature of Political Correctness (University of Buckham Press 2011).

Den definition Dutton och Charlton gör av ett potentiellt geni är att det är en person med hög intelligens, inre motivation och intuitivt tänkande. De kallar dessa tre egenskaper för Den kreativa triaden och menar att den förklarar varför européerna står bakom majoriteten av alla viktiga vetenskapliga och konstnärliga prestationer mellan klassisk tid och 1950. Folken i nordöstra Asien kommer på andra plats, men deras bidrag är relativt litet. Detta trots att de har en högre genomsnittlig intelligens än européer. Förklaringen är förmodligen att de saknar eller socialt inte bejakar det intuitiva tänkandet. Kravet på social anpasslighet var mycket hårdare än det var i Europa.

När Dutton och Charlton skriver att kopplingen mellan den kreativa triaden och genialitet är potentiell markerar de att det inte finns något absolut samband mellan de nödvändiga förutsättningarna och vilka som faktiskt gör något gott för mänskligheten. Att det handlar om att göra gott är en viktig markering, eftersom populärkulturens genier ofta är onda. Dutton och Charlton menar att verklighetens genier är altruistiska. De vill göra tillvaron bättre.

Dutton och Charlton lyfter fram att genier har en endogen personlighet. Begreppet kommer från de grekiska orden endo och gen, som betyder innanför och produktion. I vardagsspråk: drivkraften kommer inifrån. Exogen är motsatsen och står för något som genereras utifrån. Exogena personligheter söker hög status och världslig framgång och det som driver dem är belöningar som pengar, sex, berömmelse och popularitet. Exogena personligheter anpassar sitt beteende till gruppens normer.

Endogena personer framstår ofta som nördar eftersom de sysslar med sådant som ingen eller få andra är intresserade av. Många av dem visar upp drag som ligger inom autistspektrat. För att formulera sig metaforiskt så är de ointresserade av att färdas på vägar som redan byggts. De är helt upptagna med att bygga nya vägar. När det behövs går de motströms och utmanar konventioner. Ofta har de en extremt utvecklad förmåga inom ett avgränsat område men är mindre skickliga inom andra områden. Einstein, till exempel, var tidigt så matematiskt avancerad att han redan som tolvåring utvecklade ett originellt bevis för Pythagoras sats. Hans språkliga förmåga var dock ännu så bristfällig att han inte klarade inträdesprovet till det federala tekniska institutet i Zürich.

Tyvärr är endogena personer ofta asociala och besvärliga, ibland till och med obehagliga. De är dåligt synkroniserade med vår tids alltmer byråkratiserade och forskningsfientliga universitet. Det är till exempel svårt att tänka sig att den matematiske fysikern Paul Dirac skulle kunna bli forskare vid ett av dagens prestigeuniversitet, som Cambridge eller Harvard. Han sa nästan aldrig något. Eller ta filosofen Ludwig Wittgenstein som vägrade att umgås eller ens äta med sina kollegor och bara undervisade sina studenter och doktorander efter eget huvud. Vad andra filosofer kunde tänkas bidra med var han helt ointresserad av. Alan Turing är ytterligare ett knepigt geni, som jag ska återkomma till. Det har skrivits ett antal böcker om honom, liksom gjorts åtminstone en väldigt bra film, The imitation game. Turing hade just inga vänner, var mycket skygg, saknade social kompetens och hanterades rätt illa av sina kollegor. Att han var dem skyhögt överlägsen som matematiker och logiker gjorde honom inte precis populärare. Jag ska inte dra hans levnadshistoria, den är välkänd och lättåtkomlig, utan bara peka ut att han trots allt fick verka i en akademisk miljö, både Princeton och Cambridge. Det är inte alls säkert att han skulle beredas en plats vid något universitet i dag.

Dagens akademiska rutiner, med sina peer reviews, betygsjakter, konferenser och publicerandet av svårlästa uppsatser som bara de närmast sörjande läser, bygger inte miljöer som gynnar framväxten av genier. Varken Francis Crick eller James Watson, de två genier som upptäckte strukturen hos DNA-molekylen, skulle i dag få något stöd i den akademiska världen. Runt om i västvärlden frossar högskolor och universitet i politisk korrekthet. Längst har det gått i USA men svenska högskolor ligger inte så långt efter.

Dutton och Charlton påstår att senmedeltidens och renässansens Europa blev rena växthuset för genier. Denna tillväxt ledde i England, och senare på andra håll i Europa, till 1700- och 1800-talens agrara och industriella revolution. Resultatet blev en enorm ökning av effektivitet och produktion, baserad på ånga, järn och stål, maskiner och transporter.

Genombrott kräver genier, även när dessa geniers identitet är okänd eller osäker, vilket ofta var fallet inom jordbruket. Från slutet av medeltiden och genom renässansen – särskilt från omkring 1600 och framåt – blev genialiteten mer och mer uppenbar inom europeisk vetenskap, konst, musik, litteratur, matematik och filosofi. De med bäst gener överlevde och muterande gener klarade sig inte lika ofta som de gör i dag. Intelligensen höjdes – ungefär 80 procent av intelligensen är lagrad i generna. Detta fortsatte in på 1900-talet, särskilt inom vetenskaperna – med en särskilt häpnadsväckande konstellation av genier inom fysiken. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hittar vi namn som Clark Maxwell, Albert Einstein, Ernest Rutherford, Werner Heisenberg, Erwin Schroedinger, Max Planck, Niels Bohr, Paul Dirac och många fler.

Samma utveckling ser vi ännu tydligare i den klassiska musiken – på 1800-talet fanns Beethoven, Schubert, Schumann, Mendelssohn, Chopin, Debussy, Berlioz, Weber, Verdi, Wagner, Mahler och Brahms. Listan kan göras lång. I början av 1900-talet finns det några få musikaliska genier som Schönberg, Stravinsky och Richard Strauss. Lite senare Shostakovitch. Därefter nästan inga alls.

Dessa genier stod inte bara för de ojämförligt största och snabbaste framstegen i människans historia utan också, paradoxalt nog, för fördumningsprocessen. Det finns nämligen flera skäl att tro att intelligensen sjunker, och detta har blivit allt tydligare från mitten av 1900-talet tills det nu är svårt att förneka det – eftersom det finns mycket få erkända genier överhuvudtaget. Det är inte bara antalet genier som har minskat utan även deras genialitet.

På vissa områden finns det inga genier alls. Detta trots ett mycket större befolkningsunderlag, bättre ekonomiska trygghet och mycket högre materiell standard. Dutton och Charlton skriver att när det gäller intelligens befinner sig den genomsnittliga engelsmannen från år 1900 bland de 15 procent av befolkningen som ligger i topp år 2000. Skillnaden skulle vara ännu större om vi extrapolerade tillbaka till omkring år 1800.

Vad finns det då för samband mellan de problematiskt låga födelsetalen och bristen på genier? Dutton och Charltons förklaring ser ut så här: Före den industriella revolutionen fungerade vad som i ett brutalt darwinistiskt språk kan kallas för det naturliga urvalet. Till skillnad från i dag – barnadödligheten i västländerna ligger kring en procent – dog upp emot hälften av barnen innan de var vuxna, men detta drabbade i första hand samhällets mindre bemedlade. De rika och mer framgångsrika skaffade ändå flera barn än de fattiga, i medvetande om att långt ifrån alla nådde vuxen ålder. Fler av deras barn överlevde än barn med fattiga föräldrar.

En delförklaring är också att pesten på 1300-talet dödade bortåt hälften av Europas befolkning. Detta ledde till att den europeiska intelligensen fick en betydande skjuts uppåt, eftersom de mest intelligenta klasserna och grupperna hade den lägsta dödligheten.

I dag är situationen helt annorlunda. Högt utbildade och framgångsrika människor avstår ofta från att skaffa barn. När de har barn så är det ett eller två, vilket inte är tillräckligt för att de ens ska reproducera sig själva. Särskilt skrämmande är statistiken när det gäller högintelligenta och högutbildade kvinnor. Ju intelligentare och mer välutbildad en kvinna är, desto färre barn kommer hon att föda. I Tyskland är 30 procent av alla kvinnor barnlösa. Av tyska kvinnor med universitetsutbildning är 40 procent barnlösa, vilket inte bara gäller Tyskland. Frankrikes president Macron var väl medveten om detta när han sa: ”Visa mig en välutbildad kvinna som har bestämt sig för att skaffa sju, åtta eller nio barn.”

Eftersom den allmänna intelligensen till cirka 80 procent är ärftlig leder detta att de mest intelligenta människorna (särskilt de mest intelligenta kvinnorna) skaffar så få barn till att den genomsnittliga intelligensen minskar. Vid varje generationsskiften dräneras genpoolen på högintelligenta gener.

Också andra faktorer spelar roll. Den förlängda formella utbildningen till mitten och slutet av tjugoårsåldern resulterar i sena familjebildningar. Det sänker födelsetalet. Den genomsnittliga åldern för kvinnor när de får sitt första barn ligger i Västvärlden nu kring 30 år, vilket inte gagnar familjer med många barn.

Det finns också en snedfördelning mellan sekulariserade och religiösa grupperingar. Religiösa människor tenderar att ha större familjer, eftersom antalet barn inte är föräldrarnas val, utan ”Guds vilja”. Svenska kvinnor födde enligt SCB 2021 i snitt 1,62 barn men då handlar det alltså om snittet för alla svenska kvinnor. Där ingår muslimska kvinnor Jag har sett en uppgift om att deras snitt ligger på 2,8 men den uppgiften kommer inte från SCB.

P-pillret och andra effektiva sätt att hindra oönskade graviditeter har givetvis också sin betydelse. Tillgången är god och i sekulariserade miljöer är de socialt accepterade. Många svenska skolor och ungdomsmottagningar delar ut gratis p-piller och kondomer. Det är troligt att de används effektivare av de mer intelligenta och välutbildade. Legaliseringen och massanvändningen av abort är ännu en faktor som sänker födelsetalen.

Summan av kardemumman är att sedan mitten av 1960-talet har nativiteten inte bara i Europa utan också i andra delar av världen sjunkit under reproduktionsnivån, som brukar anges till 2,1 barn per kvinna. Och för att spetsa till det så är det inte längre de smartaste bland oss utan de dummaste som står för återväxten.

Jag har en invändning mot Dutton och Charltons resonemang, men en allvarlig sådan, nämligen att de kanske letar efter genierna på fel ställe. Efter kriget var Turing en av frontfigurerna inom utvecklingen av världens första elektroniska, programlagrande datorer och han var också en pionjär inom ämnena artificiell intelligens och artificiellt liv. Varför lämnar de Turing, datoriseringen och den artificiella intelligensen utanför sitt resonemang? Datoriseringen är kärnan i vad som ibland kallas för Den tredje industriella revolutionen.

Någonstans har jag läst att bland datanördarna i Silicon Valley ligger IQ på minst 130 och jag misstänker att under de senaste tre decennierna har det drällt av genier där. Steve Jobs och Bill Gates är de mest framträdande namnen. De står båda för världsomvälvande uppfinningar. Steve Jobs kan visserligen beskrivas som en nörd men det gäller knappast för Bill Gates. Hans geni har egentligen inte legat så mycket i programkonstruktion som i marknadsföring och i att göra pengar på andras idéer. Ett annat geni är Elon Musk, som blivit världens rikaste man (om inte Putin är det) genom att förverkliga spetsforskningen inom artificiell intelligens. SpaceX och Tesla (döpt efter ännu ett av världshistoriens stora genier) är de mest välkända resultaten av hans genialitet.

Det som redan inletts är en fjärde industriell revolution. Snart sagt alla verksamheter digitaliseras i ett globalt samordnat system där artificiell intelligens har kontrollen. Ta till exempel machine learning, maskiner som genom komplexa datorsystem blir självlärande, intelligenta och vet när det är dags för underhåll, att byta ut komponenter och liknande. Människan blir inte längre överordnad utan reduceras till en av flera komponenter i ett system där komponenterna kommunicerar med varandra i realtid. Oavsett vad man tycker om detta är det svårt att tro att den fjärde industriella revolutionens spetskompetenser är korkade.

Antalet genier kanske minskar, men i världen finns det ändå tillräckligt många supersmarta människor för att tillgodose behovet. Dessutom är det möjligt för dem att arbeta i team, de är inte längre ”one-of-a-kind”, som Duttons och Charltons genier.

Det verkliga problemet är inte bristen på genier utan att vanligt folk blir allt dummare. Vi får ett expanderande glapp mellan en global världselit som på världsmarknaden köper den intelligens de anser sig behöva och nationella befolkningar som blir allt dummare och som inte förstår att värna sina egna intressen. Ett exempel är smartphone, ett genialt verktyg som ger oss alla möjlighet att ha hela världens kunnande i fickan. Men som Maria Ludvigsson skrev i ett ledarstick i SvD den 14 juni i år: ”Människan fick allt, men hon valde porr, Johnny Depps rättegång och att fotografera sig själv.” Glappet mellan det geniala och normala växer. Det är det stora problemet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.