Söndagskrönika: Den svarta tårtkvinnan och negerkungens återkomst


Den 19 april 2012 deltog den moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth i firandet av World Art Day, som anordnades på Moderna museet av Konstnärernas Riksorganisation. Till denna begivenhet hade konstnären Makode Linde bakat en stor tårta i form av en svart kvinna. Konstverket kom senare att kallas för Painful Cake. Han gjorde tårtan i form av en svart Venus från Willendorf, men med sitt eget huvud sminkat som en klassisk karikatyr av svarta personer, en så kallad golliwogg.

Kulturministern leddes ovetande fram till tårtan och blev uppmanad att skära för sig en bit ur tårtskulpturen, vilket hon gjorde. Konstnären själv tillhörde installationen och jämrade sig högt varje gång någon skar i tårtan. Bilder spreds över världen, journalister från andra länder hörde av sig och Makode Linde fick sina ”15 minutes of fame”.

Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) kritiserade tårtkalaset och krävde kulturministerns avgång. Däremot ville de inte kritisera konstnären. Makode Linde, som är utbildad konstnär, är visserligen född i Stockholm men har något mörkare hudfärg än de flesta andra svenskar. Ordförande för ASR, Zakaria Zouhir, sa att ”Konst är konst och det är någonting som konstnärerna själva får diskutera.” Han sa också:

Nu har vi ett black face och en afrikansk kvinnokropp. I min värld ska man visa respekt för de här kvinnorna, och hänsyn, och inte bete sig på det där sättet att man står och skrattar åt deras lidande.

Tebogo Monnakgotla, en cellist och tonsättare som är född och uppvuxen i Uppsala, ville delta i debatten. Att hennes pappa flydde från Sydafrikas apartheidregim på 1960-talet förbättrade säkert hennes chanser att bli publicerad. I Dagens Nyheter skrev hon den 24 maj år 2012 att afrosvenskarna devalverade ordet rasism:

Första gången jag hörde talas om Afrosvenskarnas riksförbund var när de polisanmälde afrosvenska komikern Marika Carlssons föreställning ”En negers uppväxt” för hets mot folkgrupp. En självbiografisk föreställning där hon driver med rasistiska föreställningar. Att organisationen nu går ut och kallar Makode Lindes tårtinstallation rasistisk är föga förvånande, men rätt sorgligt, och visar på ett obehagligt sätt hur man ser på afrikaner. /…/ När Kitimbwa Sabuni deltar i en debatt i TV 4 förmedlar han mest av allt bilden av den afrosvenska gruppen som ett gäng kuvade Onkel Toms som ska vara glada att de har vältalige Sabuni som kan ge luft åt deras tankar och känslor. Som självständigt tänkande subjekt (eller som person med annan åsikt än Sabunis) ingår konstnären Makode Linde inte i gruppen afrosvenskar utan är i den världsbild Sabuni vill göra gällande endast talesman för sig själv.

Tebogo Monnakgotla kunde gärna ha satt punkt där, men en saklig kommentar bör i en kulturartikel följas av en passus som visar att författaren är moraliskt anständig. Så här kommer den:

Det får mig att tänka att koldioxidskatt kanske inte är det bästa verktyget för att få oss svenskar att leva mer miljövänligt, kanske skulle Thailandsresandet minska betydligt om det innebar en tio timmar lång flygresa med avgrundsvrål från dem som får ta de faktiska konsekvenserna av växthuseffekten. Kanske skulle inte så många köpa en Iphone i julklapp till sin tioåring om telefonerna utrustades med en app som var femte minut informerade barnet om vilka kinesiska arbetare som begått självmord i fabrikerna i Kina till följd av arbetsvillkoren under tillverkningen.

Enligt Wikipedia tog Makode Linde efter installationen resterna av tårtan med sig hem. Man ska ju helst inte slänga mat. Efter den stora uppståndelsen postade Makode Linde ett inlägg där han skrev ungefär ”Jag har lite tårta om någon kommer över med några Valium”, på vilket Lena Adelsohn Liljeroth svarade ”Tack, jag är mätt”. Makode Linde och Lena Adelsohn Liljeroth hade aldrig någon konflikt om händelsen och blev vänner på Facebook.

Afrosvenskarnas riksorganisation är en liten grupp med aktivister som påstår sig representera 150 000 afrosvenskar. Antagligen är den siffran i underkant. Tobias Hübinette anger att det finns 350 000 afrosvenskar i landet. Åren 2011 till 2017 lyckades de få årliga organisationsbidrag på cirka en kvarts miljon från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Längre tillbaka, år 2001, fick de 300 000 kr i bidrag från Integrationsverket, efter att ha uppgivit att de hade 1 226 medlemmar. En intern rapport angav siffran 47. Enligt Wikipedia antogs i en revision dessutom varje kvinnlig medlem ha tre barn. Dessa schabloniserade barn räknades som medlemmar oavsett om de existerade eller ej. På sin blogg skriver Rebecca Weidmo Uvell 2 juli 2020:

Det är ändå beklämmande hur lätt det är för framför allt ”antirasist”-organisationer att få vänsterpolitikers öra, pengar och politiska beslut. Jag skriver ”antirasist” för tesen många av dem driver inte alls är antirastisk. Att vilja fokusera MER på hudfärg och dela in människor i olika grupper är nämligen inte det.

Så är det ofta i aktivistkretsar. Ett fåtal, kanske bara en handfull engagerade medlemmar, lyckas skrämma politiker, myndighetspersoner och diverse arrangörer genom att påstå att dessa inte fullt ut deltar i den heliga kampen mot rasismen. Det brukar löna sig.

Det var samma grupp som år 2007 kallade seriealbumet Tintin i Kongo för rasistiskt. Hoppar vi lite fram i tiden, till år 2020 så var det då på modet bland vänsteraktivister och antikolonialister att kritisera statyer som ansågs rasistiska. ASR:s talesman Kitimbwa Sabuni – eh, förlåt, talesperson – drog sitt strå till stacken genom att ifrågasätta Gustav III:s staty på Skeppsbron, eftersom kungen hade köpt den lilla ön Saint Barthélemy från Frankrike. Redan vid köpet fanns slaveri på ön, men antalet slavar ökade under det svenska styret. Fy på sig, Gustav III!

Tillbaka till tårtan. Makode Linde sa att ASR missförstått hans verk. Tårtan var en del av hans konstverk som syftade till att ställa västerländska föreställningar om Afrika i kontrast till den verkliga bilden av slaveri och förtryck. Nu utbröt en av alla dessa pseudodebatter som i synnerhet älskas på kulturredaktioner. Dagens Nyheters kulturskribent Stefan Jonsson såg sig föranlåten att yttra sig och tyckte liksom ASR att kulturministern var olämplig och borde avgå. När hon inte förstod att hon borde ha avstått utan skar i tårtan, så hade det likheter med hur vita människor skändar mörka kroppar i krig:

Nu har alltså Linde visat att en vit kvinna som skär i en svart kvinna är en vit kvinna som skär i en svart kvinna. Och då ser vi plötsligt: den vita skär i den svarta. Samt att vår kulturminister deltar och att detta är en del av ordningen, en naturlig del av ordningen, att vita människor skrattande skär sönder en attrapp av en svart kvinnokropp. Vilket i sin tur betyder att rasismen är en del av ordningen. Men vi har upphört att märka den. Det fordrades att Linde gjorde sin aktion. Den svarta kvinnan är fejkad och hennes lidande fejkat. Men de flabbande och fnissande vita ansiktena är på riktigt. Äkta är kamerornas iver att dokumentera alltsammans, liksom ministerns nervösa njutning när hon sätter kniven i den svarta massan.

Man skulle kunna tro att Stefan Jonsson befann sig på plats. Han förefaller ju med egna ögon ha sett vad som hände, exempelvis ministerns nervösa njutning. Han eldar upp sig själv och jämför med det koloniala förtrycket. Han talar om för oss att han minsann vet vad han talar om, för han har tillgång till ett åttabandsverk om bilden av svarta i västerländsk konst. Han har sett en utställning i Paris om uppfinnandet av vilden:

Bör kulturministern avgå? En person som så aningslöst deltar i en ceremoni med sådan innebörd är knappast lämplig som kulturminister. Och innebörden är ju inte okänd. På mitt bord ligger den nya, avslutande delen av åttabandsverket The Image of the Black in Western Art från Harvard University Press. I Paris såg jag nyligen den pågående utställningen L’Invention du sauvage, uppfinnandet av vilden. Det är bara de senaste i raden av alla inventeringar av västvärldens brutala nyfikenhet på och behandling av de mörka undersåtarnas kroppar. Upphör kavalkaden någonsin? Människor fångas in, misshandlas, exponeras, beundras, piskas, skändas, lynchas; kropparna dissekeras, konserveras, stoppas upp, reproduceras, bakas om och ställs ut på nytt i ett rysligt kretslopp. I stället för att tala om detta svängde Lena Adelsohn Liljeroth hanteringen ytterligare ett varv.

Men hallå, vad är det som har hänt? Utanför Stefan Jonssons överhettade hjärna, alltså. En minister har förletts till att skära för sig en bit ur en tårta. Om hon nu åt av den, vilket vi får anta, blir hon då också en kannibal? Hon kanske borde ha anat argan list och avstått därför att tårtan var formad som en svart kvinna men eftersom det handlade om konst och de närvarande verkade tycka att hon skulle ta för sig av tårtan, så gjorde hon det. Som en annan av DN:s dåvarande kulturskribenter, Kajsa Ekis Ekman, konstaterade:

Hur groteska bilderna på en vit person som står och skär i en svart person än ter sig, så var Adelsohn Liljeroth i detta fallet inte mer än en bricka i ett konstnärligt spel. Hon kom till Moderna, gavs en tårtspade, tänkte förmodligen ”underligt” men gjorde som hon blev tillsagd. Det hela säger inte särskilt mycket om hennes karaktär. Att börja ropa avgång för det är som att kräva att en skådespelare sparkas för att rollfiguren är osympatisk. Det är inte bara missriktat. Det är framför allt elakt. Just därför att någonstans vet de flesta att det var en oöverlagd handling från kulturministerns sida, att om något visade hon oförmåga att tänka snabbt. Hon blottade en mänsklig svaghet snarare än någon medveten rasistisk politik. Och jag blir oroad när människorättsförsvarare som Afrosvenskarnas riksförbund och humanister som Stefan Jonsson så instinktivt attackerar någons svaga punkter. På symboliska fiender snarare än verkliga.

I januari år 2016 var det tänkt att Makode Linde skulle ställa ut på Kulturhuset i Stockholm. Han hade döpt utställningen till Negerkungens återkomst. Kulturhusets chef Benny Fredriksson var orolig för hur titeln kunde uppfattas och ville byta ut namnet men det gick inte Makode Linde med på. Han menade att han ju valt titeln därför att den var problematisk och gick att tolka på olika sätt:

Jag bestämmer titeln på mitt verk, tack så mycket! Jag vet inte vad folk fått för sig att min konst är någon slags demokratisk process där kreti och pleti ska liksom kunna få tycka till som någon slags eurovisionsschlagerfestival där det populäraste alternativet vinner. Och det går inte att komma ifrån att det är en vit man som talar om för mig att jag inte får använda n-ordet.

Benny Fredriksson gav emellertid inte med sig. Godkände han namnet kunde det uppfattas som att Kulturhuset legitimerade rasistiska begrepp. Han gick dock med på att Makode Linde kunde använda titeln inne i utställningen.

Den här striden vann Benny Fredriksson. Namnet ändrades till det koncisa Makode Linde. Det löste namnfrågan men inte själva utställningen där två anställda på Kulturhuset anmälde sina chefer till diskrimineringsombudsmannen. De ansåg sig ha tvingats arbeta med utställningen mot sin vilja.

Även om dessa båda på ideologisk grund verkade ha härsknat till så verkar det ha varit en rolig utställning. I DN skriver Birgitta Rubin med den sedvanliga lite kryptiska kulturjargongen:

Den svarta ”rånarluvan” med röd mun, som besökare erbjuds att maskera sig med, räckte bara till en handfull i pressuppbådet. I stället för att bli en del av Lindes pågående projekt ”Afromantics”, med black face-mask på allt och alla, fick vi ljusbruna pappkassar att dra över huvudet. Med valfritt stora ögonhål. /…/ Effekten är omedelbar. Symboliskt får man ”skygglappar”, världen begränsas och sikten skyms även konkret, som för burkabärare. Samtidigt är man gömd bakom huvan eller ”filtret”, anonym likt en Klu klux klan-anhängare, hårdför aktivist eller ett nättroll. /…/ Här kryllar det av tankeväckande, skojiga och svidande inlägg – svarta dockor i folkdräkt eller med snara runt halsen, en svart hand som höjer en vit flagga mot ett (slav)skepp med svarta segel, styckade och lynchade kroppar, en totempåle med grinande black face-figurer. /…/ En basketboll kedjad som ett ben till en fotboja, är en slagkraftig passning till föreställningar om alla svarta som idrottsatleter. Han kan också kommentera skilda livsbetingelser med materialval som korrugerad plåt på en typisk svensk stuga och saxa in siluetten av den afrikanska kontinenten i en överklassig medaljongtapet. /…/ Som vitskalle kan jag aldrig fullt ut förstå hur detta känns eller alla nivåer i debatten. Så jag är tacksam över den omedelbara videon ”Maid in black” som avrundar utställningen, en gerillaperformance i Venedig i fullt dagsljus. Linde och pojkvännen är utklädda till ett stort, svart gosedjur med fylliga röda läppar och afroflätad päls, som sopar turiststråk och Markusplatsen med en trasa. Man både skrattar och gråter.

I maj 2017 befinner sig Negerkungens återkomst i Malmö, omdöpt till Galerie Neger. Både utställningen och galleriet polisanmäldes för hets mot folkgrupp.

Jag ser Makode Linde som en skojfrisk kusin till den islamfientlige aktivisten Rasmus Paludan. Han provocerar den svenska kultursekten på samma sätt som Paludan provocerar muslimer. Han gör det inte med någon koranbränning utan med begreppet neger, detta ord som är så giftigt att det endast får refereras till med språkliga missfoster som n-ordet. Han frilägger hur löjlig, distanslös och ideologiskt skitnödig den svenska kulturvänstern är. Birgitta Rubin är ett undantag genom att tillåta sig att ha kul på Makodes utställning, men också hon är väl medveten om vikten av att hålla tungan rätt i munnen. Minsta felsteg eller snubbel kan leda till en ny debatt och risken att bli utsparkad från åsiktskorridoren.

Svenska kulturskribenter skulle kunna lyfta blicken och diskutera de stora samhällsfrågorna med flera infallsvinklar. Det gör de inte. De är en bedrövlig PK-sekt, paniskt livrädd för att bli beskylld för rasism. Samtidigt är de rovlystna, beredd att lyncha kättare. Det vet svenska politiker och säkrar sig genom att ge ekonomiska anslag till öppet rasistiska aktivistgrupper som Afrosvenskarnas Riksförbund. Det räcker med att dessa påstår sig bekämpa rasismen. Jag lyfter på hatten för Makode Linde, men de svenska kulturdebattörerna vänder jag ryggen, i förakt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.