Söndagskrönikan: Vem sköt vilka, med vilket motiv?


I juni 2022 publicerade forskare vid Nordicom, Göteborgs universitet, en genomarbetad rapport där de slår fast att svensk Public Service i sin nyhetsrapportering är opartisk. Efter att forskarna gått igenom ett stort material, där det mesta handlar om hur public media bevakat allmänna val, drog de slutsatsen att det inte finns någon systematisk slagsida i den politiska journalistiken, varken åt vänster eller höger. Detta stöds också genom Mediaakademins så kallade Förtroendebarometer, där Sveriges Radio och SVT brukar ligga i topp bland svenska medier.

I synnerhet är bokens första kapitel intressant. Bengt Johansson är tydlig i sitt svar att det inte finns något empiriskt stöd för att innehållet i public service-medierna är vänster- eller högervridet. Dock petar han in en brasklapp i sin redovisning:

Att forskningens svar är att det inte förekommer någon systematisk partiskhet som kan förstås i termer av höger- eller vänstervridning betyder inte att förekomst av politisk partiskhet i public serviceutbudet kan uteslutas. Allt är ju inte undersökt! Studierna jag har redogjort för handlar i första hand om valrörelser, med fokus på nyhetsmaterial och partiledarintervjuer. Dessutom har intresset mest riktats mot hur politiska partier behandlats (beröm, kritik, avbrott i intervjuer m.m.), även om vissa analyser av dagordningen och andra innehållsdimensioner också har diskuterats. Men frågan om partiskhet i public service-mediernas utbud är, om sanningen ska fram, bra mycket större än så. Det finns debatter, fördjupningsprogram, granskningar och annan samhällsbevakning som forskningen inte har studerat med samma intresse, åtminstone inte utifrån frågan om partiskhet.

Journalister älskar att få veta att forskare anser att de är objektiva, vilket inte är så svårt att förstå. De får ju veta att de gör ett bra jobb. Jag blir emellertid misstänksam, eftersom jag tydligt urskiljer fyra slags styrningar:

  1. Språkbruket. Exempel: Nu börjar det svänga men medierna har under många år föredragit att kalla Sverigedemokraterna för det pejorativa högerextrema istället för det korrekta nationalkonservativa.
  2. Tabuerade områden, de som journalisterna undviker därför att det för dem innebär ett risktagande. Exempel: Massinvandringen (ett förbjudet men högst relevant begrepp) och dess samhällsdestruktiva konsekvenser.
  3. Förnekandet av samband. Exempel: Skjutningar, gängbildningar och kriminalitet hanteras som fenomen i sig, utan att – vilket vore det korrekta och mer informativa – kopplas samman med migrationen från mellanöstern och Afrika, i synnerhet Somalia.
  4. Urvalet som gäller både vad som får sägas och vilka källor som får användas. Exempel: det finns en växande och viktig analytisk dissidentlitteratur som ligger långt före den politiskt korrekta litteratur som Main Stream Media väljer att informera om. Där är tystnaden total. Vid enstaka tillfällen skändas den. Såväl författarna som böckerna kallas genomgående för nazistiska, främlingsfientliga etc. Journalister tycker dessutom att vänsteraktivistiska Expo är en utmärkt källa.

Till detta kan man lägga den moraliserande kontexten som många nyheter placeras i. Konsumenterna får inte bara en mediagodkänd version vad som hänt utan också anvisningar på hur de ska förstå händelser och de personer som är involverade. Här är paradexemplet bevakningen av det amerikanska val där Donald Trump blev president. Svenska journalister, som ägnat mycket energi åt att i sin nyhetsrapportering skriva ner honom, blev totalt överraskade när Trump blev vald till president. Hade de gjort ett bra jobb så hade de bättre kunnat förutse valresultatet.

Jag befann mig på Centralstation i Stockholm, väntade på ett tåg och blev slumpmässigt tillfrågad av utsända journalister från SVT:s Rapport vem jag trodde skulle vinna. Jag svarade att jag höll på Trump. När de i Rapport sände det korta klippet passade de på att beskriva mig som högerextremist. Så stod det till med den sakliga rapporteringen.

Nu ska jag berätta om virtuella fårstängsel och jag tror att läsarna av denna blogg omgående förstår varför jag anför detta i en diskussion om mediernas opartiskhet.

I en hage på Gotland har tio får försetts med ett halsband som först ger dem tre ljudvarningar, om de inte håller sig inom ett bestämt område. Därefter, om de ändå försöker ta sig förbi det virtuella stängslet, får de en stöt. Halsbanden laddas kontinuerligt genom solceller och styrs via en app i mobilen eller i datorn. Förbluffande snabbt lär de sig var de är tillåtna att vara. Det finns inga synliga hinder för dem, men eftersom de straffas när de rör sig på fel område, så håller de sig där bonden vill att de ska vara. Överlag är den gotländska gårdens lantbrukarpar nöjda med testerna.

Jag är övertygad om att fåren glömmer bort det virtuella stängslet. De håller sig på rätt plats utan att reflektera över det.

Journalistflocken gör sitt jobb innanför sina virtuella stängsel. Det är självklart för dem vad de får skriva om och hur de får skriva. Lika lite som fårflocken ser de stängslet. Hur skulle de kunna göra det när stängslet finns innanför deras pannben? Men de kan nog alla berätta om kollegor som ignorerat stängslet och de vet hur illa det gick för dem.

Nu ska jag ge mitt eget lilla empiriska exempel på hur stängslet fungerar. På bilradion fick jag en förmiddag veta att två personer mördats och elva skadats i ett skjutdrama i centrala Oslo. Jag spetsade öronen och den fråga jag först av allt vill få svar på av medierna var: Vem sköt vilka och med vilket motiv?

Den Sverigedemokratiska nyhetskanalen Riks, som finns på Youtube, gav följande koncisa svar. Det levererades på 43 sekunder:

Natten till lördag mördades två personer och elva skadades vid en gaybar i centrala Oslo då en person började skjuta med ett vapen. En muslimsk invandrare, 42-årige Zaniar Matapour greps nära platsen och är misstänkt för attacken. Ett vittne har uppgett till norska Dagbladet att Matapour vrålade ”Allahu Akbar” i samband med attacken. Zaniar Matapour är norsk medborgare. Han kom till Norge som 12-åring från kurdiska delen av Iran. Matapour är dömd för flera brott. Det har också framkommit att han är känd för norsk säkerhetspolis och är radikaliserad muslim med kopplingar till islamistiskt nätverk under många år. Zaniar Matapour har en historia av psykisk ohälsa. Han har i en tidigare dom konstaterats lida av paranoid schizofreni. Norsk polis utreder attacken som ett hatbrott och uppger att Mataours syfte var att ”sprida fruktan”.

Jag menar inte att det är tillräckligt med denna information men den besvarar den första fråga som de flesta ställer sig. Nedan ska jag visa att denna i sin objektivitet saklighet och informationsmättnad är överlägsen den information som levereras av SVT, Sveriges Radio, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet.

SVT rapporterar:

Enligt den norska polisen är den misstänkta gärningsmannen 42 år, norsk medborgare med ursprung i Iran och bosatt i Oslo. Han är nu misstänkt för mord, mordförsök och terrorbrott. Det sistnämnda baserar polisen på antalet skadade och döda.
– Utifrån en samlad bedömning menar vi i nuläget att det finns grund att anta att han har haft för avsikt att skapa allvarlig fruktan hos befolkningen, säger Christian Hatlo på norska polisen.
Den misstänkta mannen är känd av såväl polisen som säkerhetspolisen sedan tidigare, bland annat för narkotikabrott. Han har hittills inte velat svara på några frågor. Motivet är oklart, men polisen utreder flera tänkbara hypoteser – bland annat psykisk ohälsa och hatbrottsmotiv.

Det enda som den rapporteringen – i jämförelse med Riks rapportering – tillför är att mannen inte velat svara på några frågor. I övrigt är Riks rapportering överlägset informativ. Där får man också veta mannens namn, att han enligt norsk säkerhetstjänst är en radikaliserad muslim, att han enligt ett vittne ropat ”Allahu Akbar” och att han kom till Norge som 12-åring från den kurdiska delen av Iran. Han har också kopplingar till ett islamistiskt nätverk och i en tidigare dom har han konstaterats lida av paranoid schizofreni. Det kan tilläggas att både Riks och SVT har samma källa, det vill säga det som den norska polisen informerat om.

Sveriges Radio är betydligt sämre än SVT i sin rapportering.

Av dem får man veta att gärningsmannen är norsk medborgare med iranskt ursprung och sedan tidigare känd av både norsk polis och säkerhetspolis. De fyller på med att han är misstänkt för mord, mordförsök och terrorbrott – helt överflödig information, eftersom något annat hade varit ytterst förvånande. Sveriges Radio tycker också att det är viktigt med en politisk blajkommentar. Det är Stortingets talman Masud Gharahkhani som säger ”Vi får aldrig tillåta att vi splittras som nation av dem som genomför hatbrott”.

Så här skrev Dagens Nyheter i ett ledarstick:

Den chockartade nyheten kom natten till lördag. Två personer har dödats och ett 20-tal skadats i skjutningen i Oslo, som ägde rum vid ett känt uteställe för hbtq-personer. I skrivande stund vet vi ingenting om gärningsmannens motiv, bara att han var känd för polisen och säkerhetstjänsten sedan innan.
Men vi vet att handlingen utreds som ett islamistiskt terrorbrott. En attack på en gaybar kvällen innan Prideparaden gör att ”många påminns om det hat som alltför ofta riktas mot hbtq-personer”, med statsminister Magdalena Anderssons ord.
Hon har redan erbjudit sitt fulla stöd till Norge. Och den norske statsministern Jonas Gahr Støre vände sig direkt till Norges queera under lördagsmorgonen: ”alla står enade med er i det här”.
Polisen har nu kallat in all tillgänglig förstärkning. Paraden är inställd men aktivister understryker redan vikten av att den genomförs vid en annan tidpunkt.
Det är ljusglimtar att hålla fast vid under en i övrigt nattsvart dag.
Att hbtq-personer fortfarande är en utsatt grupp är dådet en tragisk illustration av. Men det norska samhällets reaktion visar också vilka enorma landvinningar som har gjorts på bara en generation.
Årets festival firades med särskild högtidlighet eftersom det var 50 år sedan sex mellan män avkriminaliserades i Norge. På 60- och 70-talen skrev aktivisterna som drev igenom avkriminaliseringen pamfletter och drack öl i undangömda lokaler i Oslos ruffigare gränder.
Nu vajar regnbågsflaggor över hela huvudstaden. En hel nation samlas bakom vad som för bara ett par decennier sedan var en utstött och förkastad minoritet.
För detta finns Pride till. Låt arrangörens budskap eka över Norge: ”Vi kommer snart att vara stolta och synliga igen.”

För Dagens Nyheter är indoktrineringen viktigare än nyhetsrapporteringen. I en artikel inne i tidningen får vi också veta att den misstänkte är en 42-årig norsk medborgare, bosatt i Oslo. Han har funnits på säkerhetstjänsten PST:s radar sedan 2015. Han kom från Iran som flykting i början av 1990-talet och har rört sig i islamistiska kretsar. Sedan tidigare finns han i brottsregistret.

Så här skrev Svenska Dagbladet:

Två dödades och flera skadades svårt när en man öppnade eld bland barer i centrala Oslo. Lördagens prideparad ställs in – och nu höjs den bedömda terrorhotnivån i Norge.
”Vi ska tillsammans fortsätta kampen att få älska den man vill, och vara den man vill”, säger statsminister John Gahr Störe.
Det här är vad man får veta om förövaren:
Enligt den norska polisen är den gripne mannen 42 år och norsk medborgare och bosatt i Oslo. Han misstänks nu för mord, mordförsök och terrorbrott. Mannen är känd av polisen sedan tidigare och även av säkerhetspolisen PST.
”Han har en lång historia av våld och hot. PST har haft kännedom om gärningsmannen sedan 2015”, säger PST-chefen Roger Berg på en pressträff. /…/ Enligt PST har 42-åringen ingått i ett extremt islamistiskt kontaktnätverk och säkerhetspolisen har sedan 2015 misstänkt att han radikaliserats.

Aftonbladets rapportering var sämst:

Den misstänkte gärningspersonen greps fem minuter efter att larmet inkommit, uppger polisens insatsledare Tore Barstad enligt VG. Dådet rubriceras inte som ett terrorbrott i nuläget. Motivet är ännu okänt.

Det är som jag befarade, alltså inte någon överraskning. Main Stream Media, inklusive Public Service, levererade en sämre rapportering än pyttekanalen Riks. Eftersom jag länge följt och jämfört hur Fria Medier klarar konkurrensen från de största och etablerade medierna vet jag att så här ser det vanligen ut. Journalisterna är fårskallar, de håller sig innanför det virtuella stängslet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.