Söndagskrönika: A-barnen


I slutet av 70-talet brukade min flickvän och jag emellanåt ringa till Margaretha Falkudds telefonsvarare för att få höra hennes utgjutelser över det ena eller andra. Det var ofta upptaget så vi fick ringa flera gånger innan vi kom fram. Som jag förstår det nu, när jag många år senare kollar upp henne, så var hon något av en rikskändis. Det finns fortfarande en och annan som kan telefonnumret till denna, som det allmänt ansågs, ”tokiga kärring”.

Anledningen till att jag ville veta mer om henne är att jag minns att hon talade om A-barn, som är ämnet för denna söndagskrönika. Den enda gången som hon påstod sig ha haft sexuellt umgänge med sin man var när de avlade en son, givetvis ett A-barn. Också hon själv hade varit ett A-barn. Nu var hon en A-kvinna och på sin telefonsvarare kunde hon säga sådant som:

Föd ett A-barn och satsa helhjärtat på detta A-barn. Så gör jag. Sverige behöver ett sunt, vackert, intelligent och välutbildat A-folk. Det förstår vi ju alla eller hur? Avla med ansvar!

Margaretha Falkudd hyste ett särskilt hat mot plattbröstade kvinnor. Sina egna bröst var hon oerhört stolt över. Hon påstod att hennes eget bystmått var 110 cm och av fotografier att döma kan det stämma. Hon gillade att visa upp sig i bikini. En minnesbild från en kvinna som kände henne:

Måste berätta om ett av tillfällena när jag pratade med henne. Hon hade ju flyttat till ett hus precis där inflygningen går till Örebros nya flygplats. Jag jobbade där och trodde hon skulle skälla över bullret rakt över hennes huvud. Men det var inget problem, enligt henne. Hon var istället livrädd för att bo där. Varför då, frågade jag. Jo, svarade hon, för jag går så ofta topless här utanför huset och eftersom piloterna flyger precis över kåken på låg höjd så är jag rädd för att de störtar rakt ner på mig eftersom de blir så exalterade när de ser mina stora bröst.

Kvinnor med bröst som ”inte var större än två vändstekta ägg” saknade det vackraste kvinnliga attributet och födde absolut inga A-barn. De blev bleksiktiga och blodfattiga. På sin telefonsvarare kunde hon meddela:

Du kvinna med bystmått över 90; föd ditt A-barn idag.
Kvinnor med byst under 90 centimeter kan inte föda några A-barn och bör omedelbart sterilisera sig.
Det finns 3 sorters mammor: A-mammor, B-mammor, och C-mammor. A-mammor har stora bröst och föder A-barn.

Margaretha Falkudd kallade sig själv för en kristen lärare med raka åsikter. Hon var oerhört förbittrad över att hon på grund av sina åsikter 1971 fick sparken från Markbackens skola i Örebro. För skolan var det nog ingen stor sak, eftersom hon inte var omtyckt av eleverna. En efter en sökte de sig till andra klasser. Det ryktades om att hon hade visat sina bröst för eleverna men det är nog en skröna.

Margaretha Falkudd var vältalig i sin telefonsvarare när det gällde det allmänna moraliska förfallet i landet: ”…tjuvar och bedragare överallt, horor på gatorna, horor i hemmen; så kallade sambor”. Om invandringen tyckte hon inte alls. Hon sa till exempel: ”Vit och röd och gul och svart, alla är lika har Jesus sagt. Ja, det har han; men han har inte sagt att alla ska bo i Sverige!” I mitten av 1980-talet bildade hon Svenska Patriotpartiet, som i det då aktuella riksdagsvalet erhöll tre röster. En gång uppmanade hon Sveriges regering och militärmakt att hjälpa USA och Israel att stjälpa djävulens anhang, araberna, i Medelhavet.

1987 åtalades den kristna rösten från Vintrosa för hets mot folkgrupp, dömdes till dagsböter och den riksbekanta telefonsvararen togs i beslag. Det blev slutet på epoken ”Sanningens röst, Sveriges samvete”.

År 2017 doktorerade Mathilda Hallberg vid Linköpings universitet på en avhandling med titeln Barn till beskådan. Familj, välfärdsstat och nation i fototävlingar och fotoböcker 1930-44. Det är en saklig och utmärkt avhandling, som ger förklaringen till Margaretha Falkudds fixering vid A-barn.

Det på den tiden liberalkonservativa och tyskorienterade Aftonbladet arrangerade 1938 och 1944 två tävlingar om Stockholms A-barn. Beteckningen verkar de ha hittat på själva. Stolta föräldrar till barn mellan två och fyra år vid den första tävlingen, och tre till fyra år vid den andra, uppmanades att beskriva sina barn och skicka in fotos, helst också nakenbilder så att det inte gick att dölja eventuella skavanker. Det här var ju före pedofilimedvetenheten men föräldrarna var ändå rätt restriktiva med nakenbilder. 1938 tävlade 300 barn, 1944 var antalet 360. Vid den senare tävlingen skrevs också att ”endast svenska barn kan komma ifråga”. Tävlingsredaktionen förklarade:

Präktiga, glada, friska och välskötta barn äro inte endast sina föräldrars och vårdares stolthet utan ett helt lands framtidsgaranti. Efter barnens skötsel och utseende bedömer man i våra dagar ett lands standard och kultur. Trasiga, spinkiga, övergivna ungar, lekande på bakgårdar och i rännstenar sätta en mycket ful fläck på nationens sociala anseende. Barnavården har därför blivit ett lika ömmande kapitel för folket i sin helhet som för föräldrar och hem.

Sveriges födelsetal hade under trettiotalets depression sjunkit kraftigt och var i början av decenniet lägst i Europa. I synnerhet fanns det bland socialdemokraterna, som bar ansvaret för landets framtid, en väl förankrad oro för vad som skulle bli den låga nativitetens konsekvenser. År 1934 gav Gunnar och Alva Myrdal ut sin berömda bok Kris i befolkningsfrågan där de propagerade för ökat barnafödande, för att motverka ”släktets självmord”. De hade räknat ut att om inte utvecklingen bröts skulle Sverige i slutet av 1970-talet ha nästan dubbelt så många åldringar som människor i arbetsför ålder. Något måste göras, så att svenskarna började föda barn igen. De var inte alls lika förtjusta i tanken på invandring. ”Invandrare från främmande folkraser(!) skulle omforma vårt dyrbara kulturarv och landet skulle blottläggas för rovlystna erövrare”. Så tillåts inte en politiker formulera sig i dag, men om man bortser från språkbruket så var det en anmärkningsvärt realistisk profetia.

I anslutning till tävlingarna producerades också fotoböcker. En bar titeln Stockholms A-barn och andra bra barn (1938), en annan Sveriges barn Sveriges framtid (1942). Där medverkade flera kända personer som ”barnspecialister”, bland andra det blivande socialdemokratiska statsrådet Alva Myrdal, journalisten Barbro ”Bang” Alving, radioreportern och programledaren Sven Järring, konstnären Molly Faustman och journalisterna Erik Lundegård (Eld) och Maud Adlercreutz. Med andra ord idel ädel opinionsadel. Majoriteten av artikelförfattarna var kvinnor eftersom barn- och familjefrågor ansågs tillhöra den kvinnliga samhällsdomänen.

Såväl till höger som till vänster i politiken ansågs det att svenskarna måste föda fler barn. Och när de väl kommit till världen måste dessa barn tas mycket väl om hand. Föräldrarna skulle få all behövlig support av experter som barnmorskor, barnläkare, pedagoger, psykologer etc. Här fanns ett tydligt markerat modernitetsperspektiv. Det var inte den ”sköta-barn-kompetens” som traderades från mor till dotter som gällde. Experterna ansågs veta bättre.

A-barnstävlingarna introducerades för läsarna med rubriken: Har Ni Stockholms A-barn? skrivet i fet stil överst på tidningssidan. Att tävlingen riktade sig till stockholmare var ingen slump. Under 1930-talet omvärderades staden. Tidigare ansågs den otrygga, smutsiga och eländiga stadsmiljön göra barnen sjuka. Nu blev den, inte minst som ett resultat av Stockholmsutställningen år 1930, en symbol för utveckling och framsteg. Moderna människor bodde i städer men det var fortfarande mycket viktigt med ljus och luft. I tävlingen 1938 förklarade den kände barnläkaren och sedermera professorn Curt Gyllensvärd:

Ingen människa sätter sina blommor i mörker! Hur bleknar inte ett barn av i småbarnsåldern, när det inte får gå ut! Ett spädbarn behöver solljuset lika väl. De ultravioletta strålarna skydda mot engelska sjukan och stärka kroppens motståndskraft genom att aktivera skyddsämnen i huden. /…/ Den ”friska” luften härdar också luftvägarnas slemhinnor mot förkylningssjukdomar.

Tävlingen år 1938 landade i att tio A-barn gick till final, efter att ha blivit läkarundersökta. Den största skillnaden mot den tävling som anordnades sex år senare var att då var det trettio barn som gick till final. Tävlandet filmades av SF journalfilm och visades på biografer runt om i landet. De barn (och föräldrar) som vann, efter nästan två månaders tävlan, belönades med pengar, presentkort och diverse hedersutmärkelser. De visades också upp i tidningsreportage, tillsammans med motiveringar till vinsten. De barn som inte vann fick varsin banan.

Trots världskriget fanns det under trettio- och fyrtiotalet en stark framtidsoptimism. Den kopplades till ”folkhemmet”, begreppet som Per Albin Hansson norpade från den konservative politikern Rudolf Kjellén. Som ersättning för den konservativa nationalismen med kungahuset i spetsen fick vi ett slags välfärdsnationalism. Mathilda Hallberg skriver:

Befolkningsfrågan bestod inte av ett problem att lösa, utan var en fråga som knöt samman barn- och familjepolitiken med folkhälsosatsningar, rashygien, arbetsmarknadspolitik och nationsbyggande. Den visar även att det fanns ett intresse från både höger och vänster om att få definiera barn- och familjepolitiken och att barn hade en central funktion, både som medel och som mål, för politiska ambitioner och projekt.

I dag tycks ambitionen vara den motsatta, att bygga ett Sverige med invånare som är sämre rustade än dagens. Tystnadskulturen, ungdomskriminaliteten, wokeviruset och den metabola pandemin sprider sig. Läkemedelskonsumtionen stiger, i synnerhet av lyckopiller. Det mentala tillståndet hos i synnerhet unga flickor framstår som djupt problematiskt. Självklart inte alla, men skrämmande många. Har de inte klimatångest så är de drabbade av ätstörningar, könsdysfori eller något annat elände. Och den konsumtion av droger som driver den organiserade kriminaliteten, gängen och dödsskjutningarna tycks vara gigantisk. Inte föder heller svenskarna tillräckligt många barn för att reproducera sig själva och den politiska eliten gör just det som makarna Myrdal varnade för, nämligen en massimport av nya invånare från helt andra delar av världen.

Rapporterna om hur svenskarna mår visar upp ett förvirrat folk, som saknar både viljan och förmågan att sträva efter en bättre framtid. Som jag förstår det sa den ”tokiga” Margaretha Falkudd en del vettigt, som: Sverige behöver ett sunt, vackert, intelligent och välutbildat A-folk. Det förstår vi ju alla eller hur?

Nej, det där förstår verkligen inte alla. Vi är mycket långt från folkhemmets tid. Med rashygien och tvångssteriliseringar passerades en etisk gräns, det handlar om fruktansvärda övergrepp. Men måste vi köra över från det ena diket till det andra? När jag läser om A-barnen har jag problem med att döma ut ambitionen, det vill säga att Sverige i framtiden skulle ha en befolkning som var vid god hälsa och hade de bästa möjliga förutsättningar för att skapa ett bra samhälle för alla och ett gott liv för sig själva.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.