Söndagskrönika: Fega svenskar?


Den här söndagskrönikan från Academy of Ideas (After School) passar skrämmande väl in på Sverige och svenskarna. Den är så tänkvärd att jag översatte och skrev ut den. Den ger ett av flera möjliga svar på varför svenskarna inte försvarar sin egen samhällsform, utan låter landet ruineras av en elit som inte går att lita på därför att den sätter världens framför nationens intressen.

Utgår vi från partilojaliteter, ser vi tydligt att en majoritet av väljarna inte vill ta några risker. Socialdemokraterna får flest röster trots att de mer än något annat parti bär skulden för Sveriges förfall. Man vet ju vad man har (vet man?) men inte vad man får (jodå, det syns). Sverigedemokraterna tycks stanna på en tredjeplats. Som alla partier har Sverigedemokraterna brister men de har ändå förstått att massinvandringen är drivbänken där de flesta av landets missförhållanden växer sig stora. Emellertid, att ge dem förtroendet att leda landet, det är otänkbart. Vilket risktagande!

Många av de svenskar som förstår att det i en rasande takt går utför med välfärdssamhället skulle aldrig drömma om att ge SD sin röst. Ännu mindre tar de risken att öppet visa att de förstår vad som händer. Jag känner rätt många som mellan skål och vägg är både klarsynta och upprörda, men absolut inte vill ”komma ut” därför att kostnaden är för hög. Det är en erfarenhet jag delar med andra dissidenter. Dessa svenskar förstår inte att deras oförmåga/feghet/tystnad har en ännu högre kostnad, som barnen, också deras, får betala.

***

Vår tidsålder har kallats för många saker, men feghetens tidsålder är nog den bästa benämningen, med tanke på den enorma rädsla, ångest och hjälplöshet som de flesta människor visar upp inför till och med obetydliga hot. Vi är inte en generation som rör oss djärvt och hjältemodigt mot en osäker framtid. I stället är de flesta människor rädda för framtiden. De föredrar säkerhet, komfort och ett liv där de inte behöver anstränga sig framför risktagande, experimenterande och frihet. Sociologen Frank Furedi skriver:

Ungdomar fostras till att känna sig bräckliga och till att tycka det är svårt att leva i denna osäkra värld. Som ett resultat av detta har sårbarhet blivit det utmärkande draget för vårt århundrades västerländska personlighet. Även om samhället fortfarande hyllar ideal som självbestämmande och autonomi, trumfas dessa allt oftare över av budskapet att svaghet är människans natur.

Om sårbarhet verkligen är det definierande kännetecknet för det mänskliga tillståndet, leder det till att det är helt normalt att vara rädd för allt som kan hända. Emellertid, att känna osäkerhet och rädsla inför framtiden och att se sig själv som sårbar, svag och bräcklig är varken ett recept för individuellt eller socialt välbefinnande. Istället främjar detta sätt att leva psykisk ohälsa och banar väg för ett auktoritärt styre. Världen skulle må bra av att fler människor var villiga att leva lite farligare. Risktagandet är livsbefrämjande. Det krävs för att uppnå värdefulla mål, liksom i försvaret av frihet, rättvisa och fred. Som den romerske historikern Tacitus uttryckte det: Längtan efter säkerhet hindrar stora och ädla idéer från att förverkligas.

Alla samhällen sätter inte säkerheten lika högt på värdeskalan som den moderna västvärlden. Många blomstrande samhällen i det förflutna betraktade säkerhet som ett underordnat värde. Invånarna visade en anmärkningsvärd förmåga att ta risker inför en osäker framtid. De mötte faran med mod och tapperhet. Historiskt sett var några av de mest välmående samhällena – antikens Aten, renässansens Italien och 1800-talets Storbritannien – de samhällen som var mest inriktade på experiment och risktagande.

Om man väljer den motsatta inställningen och visar en stark preferens för säkerhet framför risktagande, utnyttjas inte den mänskliga potentialen. Tvärtom så hämmas den. För att kunna utvecklas på individnivå och för att kunna avancera som folk är det nödvändigt att utforska det okända och experimentera med nya sätt att samspela med världen. Detta innebär att man måste ta risker och möta faror. Det är ett pris som måste betalas, eftersom alternativet är stagnation innanför gränserna för en allt trängre bekvämlighetszon.

Den som undviker att ta risker försämras både till kropp och själ. Risken för ångest, depression och andra förtvivlans sjukdomar ökar. Ytterligare en risk på lite längre sikt är att säkerhetsprioriteringen jämnar vägen för ett totalitärt eller till och med tyranniskt styre. USA:s förste finansminister Alexander Hamilton konstaterade med några ofta citerade ord, att om medborgarna ville bli mer säkra, så var kostnaden att de blev mindre fria.

När ett samhälle upphöjer säkerheten till ett värde av första ordningen degraderas friheten med nödvändighet till ett värde av andra ordningen. Historien ger många exempel på makthavare som har dolt sina tyranniska avsikter med påståenden om att de vill göra samhället säkrare. Risken ökar om ett samhälle socialiserar människor till överdriven rädsla för osäkerhet och att vara rädda för framtiden. Det leder till att de välkomnar och till och med kräver att auktoriteter skall skydda dem. Som Frank Furedi påpekar är det ett återkommande tema i de auktoritära samhällsskickens historia att de, för att få människor att känna sig trygga, ”befriar” dem från friheten.

Med tanke på att ett samhälle som förhärligar säkerheten också är ett samhälle som öppnar sig för tyranni, måste de som förespråkar frihet att inta en mer heroisk inställning till livet. När hotfulla moln av auktoritärt styre förmörkar horisonten, måste fler människor vara villiga att ta risker och möta faran och försvara värden som frihet, rättvisa, fred och social gemenskap. I annat fall kommer tyrannernas grepp att bli allt hårdare. Liberalismens största namn, John Stuart Mill, formulerade risken så här:

En man som inte har något som han är villig att kämpa för, inget som han bryr sig mer om än sin personliga säkerhet, är en eländig varelse. Han har inte någon chans att vara fri, om han inte befrias eller hålls fri genom kampen från män som är bättre än han själv.

Som förebilder för uppgiften att leva mer heroiskt kan vi se på de gamla grekerna, en civilisation som med rätta ansåg att säkerhet inte var ett primärt utan sekundärt värde och därför såg risktagande och att möta faror som moraliskt lovvärda. Den franske författaren Albert Camus skrev att faran adlar människan och att all storhet har sin grund i risktagandet. Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche var också en förespråkare av denna klassiska inställning till livet och han hyllade Perikles, den atenske statsmannen som i sitt berömda begravningstal för stadsstatens döda försvarare lyfte fram atenarnas likgiltighet och förakt för säkerhet, kropp och liv.

Jämför detta med vår moderna tillvaro där vi, för att citera den brittiske professorn i Internationella Relationer, Christopher Coker, tenderar att straffa de djärva risktagarna och förstöra deras liv, om det behövs för att trygga våra egna små liv.

Lyckligtvis behöver vi inte vänta på att politiker ska anta en lagstiftning som förespråkar en djärvare inställning till livet. Det räcker med att vi lever på det sättet. Vi måste se den osäkra framtiden inte bara som en källa till hot utan också som en källa till hopp och möjligheter. Vi måste se risktagandet som berättigat när det försvarar grundläggande värden, eller strävar efter värdefulla mål. När vi degraderar säkerheten till dess rättmätiga plats, som ett sekundärt värde, behöver vi inte längre leva som hjälplösa varelser som från ungdom till ålderdom måste hållas vid gott mod av auktoriteter. Vi kommer att återfå förmågan att själva forma vårt liv. Vi kommer att mogna psykologiskt och bli bättre rustade för att klara av vad som än händer i framtiden. För som Nietzsche förklarar, är det endast faran som gör oss medvetna om våra egna resurser, våra dygder, vår rustning, våra vapen, vår anda och tvingar oss att vara starka. Första principen: Man måste vilja vara stark, annars blir man aldrig stark.

Att ta större risker och flirta med faran kan förkorta livet, men det kan vara bra att komma ihåg att ett långt liv inte nödvändigtvis är ett bra liv. Ett säkert liv utan verkliga utmaningar och utan äventyr är trögt och leder till att kropp och sinne förtvinar. Det leder till upprepning, tristess och stagnation. Detta är inte att leva, det är att bara existera, eller som den romerske stoikern Seneca uttryckte det:

Det finns ingen anledning för dig att tro att någon människa har levt länge för att han har gråa hår eller rynkor. Han har inte levt länge. Han har existerat länge.

Förutom att hjälpa oss att leva mer fullständigt kan en modig vilja att ta risker och flirta med faran göra oss till stora välgörare för mänskligheten. Så länge de värderingar som vägleder oss och de mål vi eftersträvar är ädla och livsbefrämjande, visar modet på en omsorgsfull inställning till andras välbefinnande. Till skillnad från en fegis, som i första hand oroar sig för sin egen säkerhet och som kräver att alla andra ska anpassa sig till hans eller hennes neurotiska önskemål, är hjälten villig att riskera liv och lem i tjänst för värden som för samhället framåt, eller som moralfilosofen Alasdair MacIntyre formulerar det:

Om någon säger att han eller hon bryr sig om en människa, en grupp människor eller något annat, men inte är villig att riskera skada eller att utsätta sig för fara för dess räkning, kan det ifrågasättas om den påstådda omsorgen och omtanken är äkta. Viljan att riskera skada eller fara för sig själv har sin roll i det mänskliga livet på grund av kopplingen till omsorg och omtanke. Om vi därför vill ha ett tillfredsställande liv, vårda vår psykiska hälsa och ta hand om vårt samhälles framtid måste vi handla med mod och inte placera säkerheten på altaret för vår dyrkan. Vi måste ta risker i livets tjänst, främja värderingar och inte hålla fast vid uppfattningen att ett säkert liv är ett bra liv. För tro mig, skrev Nietzsche, hemligheten med att skörda de största frukterna och tillvarons största glädje är att leva farligt. Bygg era städer på Vesuvius’ sluttningar, skicka era skepp ut i obekanta farvatten. Snart kommer den tid att vara förbi då ni kan nöja er med att leva gömda, som skygga hjortar.

Fritt översatt och återgivet av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.