Söndagskrönika: Vill man ändra människors åsikt måste man prata med deras elefanter

Den amerikanske psykologen Jonathan Haidt är en av vår tids mest intressanta tänkare. Förlaget Fri Tanke har på svenska i år gett ut hans drygt 400-sidiga populärvetenskapliga studie av moral: Det rättfärdiga sinnet.

En fråga som Haidt vrider och vänder på är hur det går till när vi fattar beslut och agerar. Han konstaterar att de flesta människor skiljer på förnuft och känslor. Det går tillbaka till de grekiska filosoferna. De satte förnuftet i högsätet och föraktade känslostyrda människor. En man som behärskar sina känslor kommer att leva ett liv i förnuft och rättvisa och kan räkna med att födas på nytt i en överjordisk himmel av evig sällhet medan den man som behärskas av sina känslor kommer att reinkarneras som kvinna – åtminstone om man får tro Platon.

Haidt gillar metaforer och beskriver det delade sinnet som en ryttare på en elefant. Han valde en elefant istället för en häst därför att elefanter är så mycket större och smartare än hästar. Ryttaren är ditt förnuft och för de flesta av oss förefaller det som om det är förnuftet som styr. Eller, det är i varje fall det önskvärda. När vi inte orkar tänka så är det känslorna som styr. Vissa människor är bra på att hålla känslorna stången och fatta rationella beslut. Andra ger efter för sina känslor och då kan det barka hän vart som helst.

I Haidts metafor över tänkandet är det elefanten som bestämmer, även om det händer att han eller hon är öppen för ryttarens övertalning. Ryttaren är väldigt liten och elefanten väldigt stor. Ryttarens uppgift är att tjäna elefanten. Haidt skriver:

Ryttaren är våra medvetna resonemang – de ord- och bildströmmar som vi är fullt medvetna om. Elefanten är de övriga 99 procenten av våra mentala processer – de som sker utan att vi är medvetna om dem men som faktiskt styr det mesta av vårt beteende. Ryttaren och elefanten samarbetar, ibland mindre effektivt, medan vi stapplar genom livet i jakt på mening och sammanhang.

Automatiska processer styr människohjärnan, precis som de har styrt djurs hjärnor i 500 miljoner år. När människan någon gång under de senaste av miljoner år utvecklade förmågan till språk och resonerande slutledning programmerade hjärnan inte om sig själv för att lämna över tömmarna till en ny, oerfaren kusk. Det var snarare så att ryttaren fick vara med därför att den kompletterade med något som elefanten har nytta av. Haidt skriver:

Det tänkande systemet är inte rustat att styra – det har helt enkelt inte kraft nog att få saker att hända – men det kan vara användbart som rådgivare. Ryttaren är en uppmärksam tjänare, som alltid försöker förutsäga elefantens nästa rörelse. Om elefanten lutar det minsta åt vänster, som om den förbereder sig på att ta ett steg, tittar ryttaren åt vänster och börjar förbereda sig på att assistera elefanten i dess kommande rörelse åt vänster. Ryttaren tappar då intresse för allt som sker på höger sida.

Elefanten behöver ryttaren bland annat för att denne kan se längre in i framtiden, se konsekvenserna av elefantens handlingar. På så sätt kan den hjälpa elefanten att fatta bättre beslut i nuet. Den kan lära sig nya färdigheter och bemästra nya tekniker, som kan användas för att hjälpa elefanten att nå sina mål och undvika katastrofer. Och, viktigast av allt, ryttaren agerar språkrör åt elefanten, även om det inte nödvändigtvis betyder att den vet vad elefanten verkligen tänker. Ryttaren konstruerar efterhandsförklaringar för allt vad elefanten har hittat på.

Här kompletterar Haidt med en annan metafor. Nu är elefanten en politiker och ryttaren dennes heltidsanställde pressekreterare vars uppgift är att presentera politikerns uppfattningar och agerande på ett positivt sätt, men också att försvara politikern. Däremot är pressekreteraren inte mottaglig för argument. Något du aldrig kommer att få höra är ”Nämen du, där har du faktiskt en poäng! Vi kanske ska ta oss en funderare på det här beslutet.” En pressekreterare har inte befogenhet att fatta eller revidera politiska beslut.

Intelligenskvoten är den överlägset viktigaste variabeln för hur bra människor argumenterar. Smarta människor kan bli väldigt bra pressekreterare, men de är inte bättre än andra på att komma på argument för den motsatta sidan. Människor använder sin intelligens till att stödja sina egna argument snarare än till att utforska hela frågan mer uttömmande och opartiskt.

Återvänder vi till elefanten och ryttaren så är ryttaren bra på att finna skäl som rättfärdigar vad elefanten tänkt göra härnäst. Så snart människor utvecklat språket och börjat använda det till att skvallra om varandra blev det extremt värdefullt för elefanterna att bära runt ett slags heltidsarbetande PR-företag på sina ryggar. Haidt skriver:

Man kan se hur ryttaren tjänar elefanten när människor blir moraliskt förstummade. De har starka magkänslor för vad som är rätt och fel, och de kämpar ständigt med att skapa efterhandskonstruktioner som rättfärdigar känslorna. Även om tjänaren (det resonerande förnuftet) återvänder tomhänt ändrar dess herre (intuitionen) inte sin bedömning.

Det som styr elefanten är intuitioner, nedärvda och erfarenhetsbaserade kognitioner. De består inte av resonemang som leder till ett beslut. Vi gör alla våra första bedömningar blixtsnabbt. Mindre än en sekund efter att ha sett, hört eller träffat en annan människa har elefanten redan börjat luta åt eller bort från denna, och den lutningen påverkar vad den tänker och gör härnäst. Intuitionen kommer först. Elefanten lyssnar visserligen till ryttaren men bara om denne säger något som elefanten vill höra. Annars slår elefanten dövörat till.

Förnuftet är intuitionernas tjänare. Beslut tas av både djur och människor på samma sätt, genom intuitioner. Den ständiga frågan för elefanten på färden genom livet är hur den ska förhålla sig till den information som den får om tillvaron via sina sinnen och från ryttaren. Ska den vara positiv, vilket Haidt beskriver som att den lutar sig lite närmre, eller ska den vara negativ och avvisande, alltså luta sig bort.

Haidts metaforiska beskrivning av hur det går till när vi känner, resonerar och fattar beslut har ett stort förklaringsvärde för den som vill veta hur det går till när människor håller fast vid eller ändrar sin uppfattning. Se framför er en riksdagsdebatt där ett antal politiker agiterar mot varandra. Inte en chans att någon av dem ändrar åsikt. Elefanterna lutar sig bort från motståndarna och ryttarna anstränger sig frenetiskt för att vederlägga motståndarnas påståenden. Däremot finns det en liten chans att vi som i våra teveapparater följer debatten ändrar åsikt. En pytte-, pytteliten chans, därför att också hos oss är det elefanterna som styr och vi lyssnar inte förutsättningslöst. Vi är skickliga på att finna fel i andra människor uppfattningar men urusla på att ta till oss argument som utmanar våra egna ståndpunkter.

Haidt skriver att vi alla har ett konfirmeringsbias, tendensen att söka upp och tolka nya bevis så att de bekräftar det vi redan håller för sant. Folk är rätt bra på att ifrågasätta påståenden som andra gör, men är det din övertygelse, så känns det som din egendom – nästan som ditt barn – och då vill du skydda den, inte ifrågasätta och riskera att förlora den.

Chansen ökar om vi diskuterar frågan med våra vänner, eller om vi lyssnar till en debatt mellan ett antal vänner. Då är vi positivt inställda. Är det sedan så att det är vänner som vi högaktar och beundrar, då är givetvis chansen ännu större. Elefanten ändrar sällan riktning till följd av invändningar från sin egen ryttare, men den kan ibland styras av blotta närvaron av vänliga elefanter, eller av goda argument som den får av ryttarna på de vänliga elefanterna. Elefanterna bestämmer, men de är varken dumma eller despotiska. Haidt skriver:

Men vänner kan göra vad vi inte själva klarar: de kan utmana oss, ge skäl och argument som ibland triggar nya intuitioner och därmed gör det möjligt för oss att ändra inställning. Det händer att vi gör det när vi själva grubblar över ett problem – när vi plötsligt ser saker i ett nytt ljus eller från ett nytt perspektiv. De flesta av oss ändrar inte åsikt i en moralisk fråga varje dag eller ens varje månad helt utan påtryckningar från andra.

Haidt kallar ryttare som är skickliga på att tala med elefanter för elefantviskare och lyfter fram både den förre presidenten Bill Clinton och författaren Dale Carnegie som skickliga elefantviskare. I sin berömda bok Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning uppmanade Carnegie läsarna gång på gång att undvika direkta konfrontationer. Istället rådde han dem att ”börja på vänligt vis”, att ”le”, att ”vara en god lyssnare” och att »aldrig säga ”du har fel”. Övertalarens mål bör vara att uttrycka respekt, värme och en öppenhet för dialog innan han eller hon framför sin egen syn på saken. Haidt skriver:

Det är en sådan självklar sak, men ändå är det få som tillämpar den i sin moraliska och politiska argumentation, eftersom vårt rättfärdiga sinne har så lätt att koppla in stridsläge. Ryttaren och elefanten arbetar smidigt tillsammans för att avvärja angrepp och kasta egna retoriska granater. Föreställningen kanske imponerar på våra vänner och visar våra allierade att vi är lojala lagmedlemmar, men hur vattentät logiken än är kommer den inte att förändra våra motståndares inställning om de också är i stridsläge. Vill man verkligen förändra någons åsikt i en moralisk eller politisk fråga behöver man se saker från både den personens synvinkel och sin egen. Och om man verkligen ser det på den andra personens sätt – djupt och intuitivt – kan det rentav hända att man känner sin egen åsikt förändras. Empati är rättfärdighetens motgift, även om det är väldigt svårt att känna empati om den moraliska klyftan är stor.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.