Söndagskrönika: You can’t handle the truth!

En av Hollywoodfilmens mest ikoniska repliker är när överste Nathan R. Jessup (Jack Nicholson) tappar kontrollen i en militärdomstol där han förhörs av försvarsadvokaten Daniel Kaffee (Tom Cruise). Repliken lyder You can’t handle the truth. Filmen är från 1992 och heter A few good men (Svensk titel: På heder och samvete). Två marinsoldater ställs inför en militärdomstol anklagade för att på överste Jessup’s order ha mördat Santiago, en rekryt som inte höll måttet för att bli marinsoldat. Replikväxlingen:

Kaffee: Överste Jessup, gav ni order om kod röd?

Domaren: Ni behöver inte svara på den frågan!

Jessup: Jag ska svara på frågan. Vill du ha svar?

Kaffee: Jag tror att jag har rätt att kräva ett svar!

Jessup: Vill du ha svar?

Kaffee: Jag vill veta sanningen!

Jessup: Du kan inte hantera sanningen! Lille vän, vi lever i en värld där länder omgärdas av skyddsmurar, och de murarna måste bevakas av män med vapen. Vem ska göra det? Du? Du, löjtnant Weinberg? Jag har ett större ansvar än vad du kan föreställa dig. Du gråter för Santiago och du förbannar marinsoldaterna. Det kan du kosta på dig. Du kan kosta på dig att inte veta vad jag vet, att Santiagos död, även om den var tragisk, förmodligen räddade liv. Och det jag gör, även om det är groteskt och obegripligt för dig, det räddar liv! Du vill inte veta sanningen, för innerst inne, på platser som ni inte pratar om på era fester, vill du ha mig stående på muren. Du behöver mig på muren. Vi använder ord som heder, kod, lojalitet. Vi använder dessa ord som ryggraden i ett liv som ägnats åt att försvara något. Du använder dem skämtsamt, för att få andra människor att skratta. Jag har varken tid eller lust att förklara mig för en man som sover tryggt under just den filt av frihet som jag ger, och sedan ifrågasätter det sätt på vilket jag ger den! Jag skulle hellre se att du bara sa ”tack”, och gick din väg. Om inte, föreslår jag att du tar upp ett vapen och ställer dig på post. Hur som helst, jag bryr mig inte ett dugg om vad du tycker att du har rätt till!

Filmen slutar med att överste Jessup tänker lämna rättssalen. Han blir arresterad och ställer frågan om han har begått ett brott. Han har hållit ett lysande försvarstal och i egna ögon förtjänar han en medalj. I domarens och rättssamhällets ögon har han gjort sig skyldig till ett mycket allvarligt brott, beordrat ett mord.

På youtube finns det en intervju med en erfaren jurist som får frågan hur pass realistiskt detta meningsutbyte är.

Bland annat konstaterar han att ingen vrålar på det här sättet i en rättegång. Det finns också ett antal travestier. Här är en med Simpsons. Här är en annan med en busringning som jag skrattade åt. Och här är en tonsatt version.

Jag återvänder emellanåt till den där repliken, därför att det är så jag ofta känner. För egen del skedde det till exempel när journalisten Gunnar Sandelin och jag lyckades få in en stor annons i Dagens Nyheter om vår bok ”Invandring och mörkläggning”. Varken politiker, journalister eller opinionsbildare kunde hantera de beska sanningar vi serverade. Ett tidigare tillfälle var när jag publicerade min forskningsrapport ”Svenskar och zigenare”, som renderade mig titeln ”Sveriges mest utskällde professor”. Det var inte så att jag hade fel, utan tvärtom. Det var det som var problemet. Bara för att jag hade rätt så måste det vara något fel på mig. Antagligen var jag nazist.

Forskare sysslar med sanningen men sanningen är långt ifrån alltid välkommen. Ett av de mer kända exemplen är när Galileo Galilei förde fram sin heliocentriska världsbild. Inkvisitionen tillät inte sanningar som krockade med religionen och Galilei fick sitta i husarrest i resten av sitt liv. I dag vet de flesta forskare, som rör sig inom ett infekterat problemområde, att det gäller att servera oproblematiska ”sanningar”.

Det är givetvis inte bara forskare som sysslar med sanning. Det händer att djupt erfarna poliser – andra yrkesföreträdare onämnda — tar bladet från munnen och säger som det är. Nedanstående text är ett utdrag ur en beskrivning som en amerikansk polis gjorde, efter lång erfarenhet från att arbeta i ett svart ghetto, en mexikansk/sydamerikansk barrio och ett vitt övre medelklassområde. Han jämför arbetsvillkoren i de tre olika områdena och hans beskrivning bär trovärdighetens prägel. Den som gjorde en liknande beskrivning från ett ”svenskt utanförskapsområde” skulle med stor trolighet bli anklagad och dömd för Hets mot folkgrupp.

Är detta viktigt? Ja, det är det! Felaktiga beskrivningar av mänskliga grupperingar och händelseförlopp resulterar i att en okunnig och vilseledd maktelit fattar felaktiga beslut – om de alls fattar några beslut. Rätt ofta verkar de tycka att det räcker med att visa sin upprördhet. För att kunna komma tillrätta med olika samhällsproblem, för att kunna ”handle the truth” är korrekta beskrivningar och förklaringar, som verkligen förklarar, en grundförutsättning. Makthavarna måste lära sig att lyssna på dem som säger ”det rätta” och vara kritiska mot dem som säger ”det goda”.

Och hur ska man veta det? Tja, man kan ju börja med att lyssna till två kategorier: de som har sanningssägandet som yrke och de som berättar utifrån egna djupa erfarenheter. Ett utdrag ur polisens berättelse (min översättning):

Under min karriär har jag arbetat för fyra olika polismyndigheter (nu är jag pensionerad). Jag har patrullerat i svarta ghetton, mexikanska barrios och rika vita samhällen. /…/ Svarta och latinamerikaner skiljer sig från vita. Jag menar inte att vita inte begår brott eller att vita områden är brottsfria. Men det finns en märkbar skillnad mellan dem, och den blev allt tydligare för mig, efter att ha arbetat i alla dessa samhällen i många år.

En av de första sakerna som jag märkte var arbetsbelastningen i ett minoritetssamhälle. Larmen kommer in hela tiden. Många av dem gäller pågående våldsbrott som rån, gängslagsmål, skjutningar från bil till bil och våld i hemmet. För unga och nyss färdigutbildade poliser ger det här möjlighet för dem att tillämpa sina färdigheter och vässa sina kunskaper om ”the street”. Det är också jävligt roligt. Men det leder lätt till utbrändhet, eftersom den stora mängden larm är tröttande. Nästan alla poliser blir snabbt avtrubbade när de arbetar i minoritetsområden, och en ”vi mot dem”-mentalitet slår snart rot. Vita poliser som arbetar i svarta bostadsområden är av uppenbara skäl inte omtyckta. De blir ständigt påminda om att invånarna ogillar dem.

De upptäcker också hur dysfunktionella svarta är. Många av de svarta män som jag mötte under patrullering var arbetslösa och verkade helt nöjda med att förbli det. Nästan när som helst på dygnet kunde jag se både yngre och äldre svarta män som slöade utanför spritbutiker. Även om de var fysiskt kapabla att arbeta gjorde många av dem helt enkelt inte det. Vissa av dem sålde utan tvekan olagliga droger, medan andra ägnade sig åt olika kriminella affärer för att få in extra pengar. Generationsöverskridande socialhjälp ses inte som något dåligt. Det fanns lite, om ens någon, skam bland invånarna. Många svarta tycktes se det som acceptabelt och till och med normalt.

På grund av de svartas flyktiga och känslomässiga natur var våld i hemmet en vanlig företeelse. De spelar på dramatiken, och få människor vet hur svårt det är att lugna svarta när de väl är upprörda. Detta gäller särskilt när de poliser som ingriper är vita. De vänder snabbt på steken och gör så att det inte handlar om våld i hemmet (eller vilken anledning det nu var som krävde ett polisingripande), utan om hur de blir misshandlade av rasistiska vita poliser. Rasistfientlighet mot vita genomsyrar hela deras sätt att tänka. Många svarta barn växer upp och ser denna konflikt mellan polisen och föräldrarna som något normalt. När jag patrullerade genom ett svart bostadsområde vinkade eller log inte ens barnen åt mig.

Till och med språket och uttrycken som en polis använder sig av, när han eller hon har att göra med svarta, skiljer sig avsevärt från hur samma polis talar till andra. När jag till exempel försökte få information från en misshandlad svart kvinna som utsatts för våld i hemmet, skulle det ha varit konstigt att fråga om hennes make, var hennes barns far fanns. Detta beror på att de flesta av dessa kvinnor var ogifta, och barnen hade inte någon far i vanlig mening. Jag skulle i stället ha varit tvungen att fråga henne: ”Where’s baby’s daddy?” eftersom det var allt dessa svarta män gjorde – nämligen att producera barn med ensamstående mödrar. Inga äktenskap. Inget engagemang för mödrarna – inte för sina egna barn.

Ibland kan man nästan inte föreställa sig hur korkade de är. För mig, som växt upp i ett fungerande hem med stabila föräldrar, var det förvånande hur instabila och oordnade de svartas liv var. Kaos var det som gällde för de flesta av dem jag mötte.

Efterhand förstår man också hur impulsiva och temperamentsfulla de svarta är. De begår de mest våldsamma brott mot andra och tänker föga på konsekvenserna av sina handlingar. De verkar inte bry sig ens när det är en av deras egna som drabbas. Hela den svarta solidariteten och brödraskapet är bara tomt prat. Det betyder ingenting för svarta hur de behandlar varandra. Den populära parollen ”Black Lives Matter” stämmer inte för amerikanska svarta, om man tittar på deras skyhöga mordfrekvens.

Den typ av tankeprocess och försiktighetsåtgärder som en vit person kan ägna sig åt innan han eller hon begår ett brott verkar inte ens vara känd av många svarta. I filmen White Men Can’t Jump från 1992 finns det en scen som perfekt illustrerar vad jag menar. När Raymond (en basketspelare som spelar på gatan) arrangerar en match mot Wesley Snipes och Woody Harrelson har han inte de pengar han behöver för vadet. Vad gör han då? Jo han återvänder till sin bil, tar fram en pistol och en mask ur handskfacket. Därefter går han över gatan och in i en spritbutik. Raymond försöker råna butiksägaren, men denne känner igen honom. Hela rånet var misslyckat från början. För Raymond fanns det ingen tankeprocess, ingen planering, inget seriöst försök att maskera sig. Våra vänner inom den mänskliga biologiska mångfalden skulle beskriva detta som ett bevis på ”dålig framtidstidsorientering”, och det var det verkligen. Det enda Raymond kunde tänka på var att samla in snabba pengar till sitt basketspel. Det var ungefär allt hans lilla hjärna kunde hantera. När jag var polis i södra Kalifornien såg jag en tanklös och impulsiv Raymond-typ nästan dagligen. Svarta samhällen är fulla av dem.

Intressant nog erkänner svarta poliser ibland öppet hur dysfunktionellt och kriminellt deras eget folk är. Inte ens de kan förneka det. Just de rasistiska sanningar som jag skulle få sparken för, om jag vågade säga något, uttryckte svarta poliser ibland öppet under våra morgonmöten. Alla skrattade eftersom de visste att det var sant. Men ”good luck” till vita poliser, om de skulle säga samma saker.

I den delstat där jag arbetade fanns det föreningar för svarta, latinamerikanska och asiatiska poliser. De umgicks fritt med varandra, samlade in pengar till sin grupp och gjorde till och med reklam för sig själva, enbart på grundval av sin rasidentitet. Allt detta var helt acceptabelt, och vita förväntades stödja och fira det också. Ändå fick vita poliser aldrig tillåtelse att bilda samma typ av föreningar, baserade på sin rasidentitet och sina intressen. Varje försök från deras sida skulle omedelbart fördömas och angripas som ”splittrande” och ”rasistiska”.

För många år sedan kallades jag in till polischefens kontor för att jag hade utfärdat för många trafikböter till svarta och latinamerikanska bilister i området. Jag blev varnad för att det kunde verka som om jag gjorde en rasprofilering. Det måste jag sluta med. Jag förklarade för kommissarien att samhället bestod till nästan 80 procent av svarta och att många latinamerikaner också bodde i området, men det spelade ingen roll för honom. Blotta misstanken att jag skulle ha en rasistisk fokusering på minoriteter var tillräckligt för att jag skulle sluta med vad jag än gjorde. Detta resulterade i att jag blev överkänslig för vilken ras de hade som jag stoppade. Istället för att vara bekymrad över trafikförseelsen var jag försiktig så att jag inte stoppade för många en viss dag. Jag försökte hitta vita förare som begick trafikförseelser, vilket ju gjorde mig skyldig till rasprofilering av vita!
Det som var tänkt att hindra mig från att rasprofilera förare från minoriteter bidrog alltså till det på något sätt. En persons ras blev nu en faktor som avgjorde om jag skulle stanna dem eller inte, vilket poliser hade fått order om att inte göra. Detta var för över tjugo år sedan och saker och ting har bara blivit galnare sedan dess.

Jag lärde mig också att mediernas bild av svarta som ”oskyldiga” och ”förtryckta” är så långt ifrån sanningen att det är förvånande att någon kan tro på den. Denna upptäckt var inte teoretisk utan praktisk eftersom jag ständigt var omgiven av svarta i mitt arbete. Att arbeta med svarta tenderar att skingra den mytologi som media skapar om förtryckta svarta och vilka fantastiska bidrag de ger till samhället.

De flesta vita kan inte relatera till detta eftersom de inte arbetar dagligen i svarta samhällen. De har inte haft någon långvarig kontakt med svarta. De vet ingenting om deras hemliv eller hur deras bostadsområden ser ut. Och de få svarta som de möter tenderar att vara de ”goda” eller ”säkra” svarta – du vet, de utbildade mulatterna som verkar mindre hotfulla, eller de rasistiskt korrekta tv-sitcoms som de tittar på, där svarta framställs som läkare och vetenskapsmän.

Uppfattningen att vita poliser riktar in sig på svarta på grund av deras hudfärg är en annan lögn, eller i bästa fall inte mer än en halvsanning. Många av de poliser som utan anledning riktar in sig på svarta är själva svarta. Om svarta personer blir måltavlor är det nästan alltid på grund av att en häktningsorder utfärdats eller för brott som de har begått. Poliserna i området vet också vilka som är “frequent flyers” (lokala gängmedlemmar, knarklangare och tjuvar) och det är dessa personer som de riktar in sig på – men det har inget att göra med deras hudpigmentering.

Ett stort antal svarta är också villkorligt frigivna, vilket innebär att de när som helst kan visiteras av en polis. Det är ett sätt att se till att de villkorligt frigivna uppfyller sina villkor för villkorlig frigivning. Många människor är inte medvetna om detta, och när de bevittnar poliser som stoppar och visiterar svarta män på gatan, antar de felaktigt att de blir rasprofilerade och trakasseras av polisen.

Vita poliser som arbetar i svarta samhällen upptäcker också att många svarta nästan alltid ställer sig på sina kriminella ”bröders” sida, oavsett vilket brott som begåtts. De har ingen känsla för heder, integritet eller rättvisa. Svarta gangsters i Chicago mördar varandra (inklusive många oskyldiga åskådare) i ett skyhögt antal varje vecka. Men när polisens utredare försöker få fram information om de skyldiga är det som att dra ut tänder. De svarta vägrar att samarbeta, och det är undantag när de gör det. De tenderar att betrakta hela det straffrättsliga systemet som den vite mannens system, som orättvist och oproportionerligt fängslar dem. När svarta gnäller om ”orättvisor” klagar de egentligen över att de har åkt fast och sedan fått ett långt straff för sina våldsbrott. Det är så här de tänker och ser på världen. Våra fängelser är fyllda med svarta män, men det är sällan man hittar en svart man som erkänner sina brott och håller med om att han dömdes rättvist. Den nivån av ärlighet och självkännedom är inte vanlig bland svarta amerikaner.

Chicago, liksom alla andra amerikanska storstäder med en stor svart befolkning, har inget problem med vapen. Nej, staden har ett svart problem, men vi får inte säga det. Som vit polis lär man sig att använda kodord när man beskriver kriminella svarta. Egentligen skiljer det sig inte från vad medierna gör när de kallar unga marodörer för tonåringar. Det är ett ”säkert” uttryck, men vi vet alla vad det betyder.

De flesta poliser vet att svarta är det verkliga problemet. ”Normala” vita amerikaner skulle tolka mina ord som ”rasistiska” och som ”hat” mot svarta. Men poliser som arbetar i städer som Chicago, New York, Los Angeles, Oakland och Birmingham vet alltför väl att alla dessa skjutningar inte utförs av Amish eller svenska turister, utan av svarta män. Detta är vad samhället inte kan erkänna för sig självt. Att göra det skulle orsaka förödande sprickor i hela dagens rasistiska klagoindustri. Frågan är om svarta ens är lämpliga för vita samhällen, på grund av deras dysfunktionella handlingar och benägenhet för våldsbrott. Hela det mångkulturella bygget riskerar att rasa samman om sådana tankar skulle tillåtas att på allvar komma fram. Därför måste de djupare frågorna om skillnader mellan svarta och andra grupperingar till varje pris undvikas.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.