Söndagskrönika: Postmodernism och sanning


En av filosofins klassiska frågor är hur vi kan veta något om existensen och tillvaron (ontologi). Ger förnuftet en objektiv bild av världen? I Platons grottliknelse sitter en grupp människor fastkedjade i en grotta, med ansiktena vända mot grottans inre. Bakom dem finns en mur, och bakom muren brinner en eld. Mellan muren och elden går människor, som håller upp föremål ovanför muren. Elden kastar skuggor på grottväggarna, och dessa skuggor är det enda fångarna i grottan kan se och de ägnar sig åt att försöka förstå denna suddiga spegelbild av tillvaron. Många känner också till den franske filosofen René Descartes korta sats Cogito ergo sum, som betyder ”Jag tänker, alltså finns jag”. Allt går att betvivla men inte att man själv tänker. Åtminstone det kan vi veta, att vi finns.

Ett sekel framåt i tiden är upplysningstidens svar på frågan vad vi kan veta om verkligheten att vi ska sätta vår tilltro till förnuftet. Våra sinnen är det som berättar om verkligheten. De som vanligtvis brukar placeras i skyltfönstret är Voltaire, Diderot och encyklopedisterna i Frankrike men jag vill hellre lyfta fram tre engelska snillen, eftersom det är England som blir industrialismens och därmed vår moderna tids vagga. De tre namnen är Francis Bacon som empiriker och vetenskapsman, Isaac Newton som fysiker och matematiker samt John Locke med sina skrifter om empirism, förnuft och liberal politik.

Ganska snart kom en motrörelse som menade att förnuftet inte alls räckte till för att förstå existensen och världen. Förnuftet ger inga svar på de existentiella frågorna. Vad händer med gudstron, med traditionella värden som plikt, uppoffring och samhörighet? Dessutom är förnuftet ohjälpligt subjektivt. Människor är inte alls överens om vad deras sinnen berättar om världen. Tag den indiska sutra som spritts över världen som Buddhas liknelse.

En kung har tagit en elefant till sitt palats och ber stadens blinda män att undersöka den. När männen känt på varsin del av elefanten ber kungen dem, var och en, att beskriva vad en elefant är. En man har känt på elefanten huvud och beskriver den som en kruka, en annan har känt på örat och beskriver den som en korg eller ett såll. Någon har känt på betarna och beskriver en plogbill och någon har känt på benen och talar om trädstammar. Alla har de upplevt elefanten på olika sätt och kan inte komma överens.

Jag ska inte förirra mig längre in i den förmoderna filosofins katakomber utan det jag vill ha sagt är att sanningen om vår existens är och förblir ett olöst problem. Som John Ajvide Lindqvist skriver i sin nya roman ”Verkligheten”: Noga räknat finns det inget sätt att bevisa att inte världen skapades för fem sekunder sedan och att allt vi tror oss minnas är fabrikationer satta i vår skalle av en främmande entitet. Det går inte att veta.

1900-talet är förnuftets sekel och framstegen är fantastiska; liberal politik, demokrati, fria marknader, vetenskapliga framsteg och tekniska innovationer. Men industrialismen bygger också klassamhället. Den får sin motrörelse i form av kommunismen som menade att kapitalismens motsägelser skulle leda till en revolution. Till slut skulle de exploaterade arbetarna ha fått nog. Så gick det som bekant inte. I första världskriget valde proletärerna inte Marx, Lenin och socialismen utan nationalismen. Den lärdom som kommunisterna drog var att revolutionen inte skulle komma av sig själv. Proletariatet behövde stöd och styrning av en intellektuell elit. En sådan byggdes framför allt med Frankfurtskolan.

Första världskriget ledde också till en annan och revanschistisk rörelse. I dag ser vi kommunism och nationalsocialism som två ytterligheter – den ena på vänster-, den andra på högerkanten. Dessutom klassar vi marxismen som sofistikerad och intellektuell medan nazismen är flåbusarnas ideologi. Riktigt så enkelt var det emellertid inte i 1930-talets Tyskland. Nazisterna hade också en elit och en respektingivande akademisk tradition med filosofer som Schopenhauer, Herder och Nietzsche. Också Marx fanns med på ett hörn.

De båda ideologierna var syskon. Till exempel var både Goebbels och Mussolini socialister i sitt politiska tänkande. I Vägen till Träldom (engelsk förstaupplaga 1944) skriver den österrikisk-brittiske nationalekonomen Friedrich Hayek att när studenter, efter att ha studerat på kontinenten, återkom till England, var de osäkra på om de ville vara kommunister eller nazister. Däremot var de helt på det klara med att de hatade kapitalismen. Den stora skillnaden var att nationalsocialismen satte nationen och folket främst medan kommunismen satsade på klassen och proletariatet. Ingen av de båda ideologierna hade något som helst till övers för demokratin. Kommunisterna satsade på proletariatets diktatur, nazisterna på den ariska rasen, det vill säga det tyska folkets diktatur.

Eftersom Tyskland var andra världskrigets stora förlorare, så gick nazismen under som ideologi. Det andra syskonet överlevde som bekant – även om dess dagar var räknade. Den första attacken kom 1956 när Ungern-upproret slogs ned, den andra 1968 med Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien. Sovjetmakten visade upp kommunismens totalitära kärna, i all sin ohygglighet. När därefter Östtyskland går under 1989 och Sovjetunionen ett par år senare, så borde kommunismens saga vara all. Den borde vara lika ideologiskt knalldöd som nazismen.

Detta inte minst eftersom den så hatade kapitalismen visar sig från sin bästa sida. Vetenskapen blir dess viktigaste verktyg, med sitt bejakande av förnuft och sanning, en nödvändig förutsättning för den avancerade tekniska utveckling som leder till ett bättre samhälle. Det var inte bara de rika som blev så fantastiskt mycket rikare, utan kapitalismen är välståndets grund. Även de fattiga blev rikare. Kapitalismen visar sig dessutom vara helt kompatibel med demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter. Detta till skillnad från alla socialistiska experiment som slutat i totalitära styren och ekonomiska misslyckanden, från Sovjetunionen till Kuba, Nordkorea, Etiopien och Mocambique.

Frågan är hur Västvärldens intellektuella elit, den som lutar starkt åt vänster, ska förhålla sig. Kommer den att rulla över på rygg och erkänna att den hade fel? I sin bok ”Postmodernismens förklaring” (Timbro2014) skriver Stephen R.C. Hicks:

Föreställ dig att du själv är en intelligent och initierad socialist som ställs inför sådana fakta. Hur skulle du reagera? Du har starka band till socialismen: Du känner att socialismen är sann; du vill att den ska vara sann; alla dina drömmar om en fredlig och blomstrande framtid har du hängt upp på socialismen, även hoppet om att bota alla nuvarande samhällsrötor. Det här vore ett sanningens ögonblick för alla som tvingats se sin högt skattade hypotes gå på grund på verklighetens klipphällar. Så vad gör du? Överger du din teori till förmån för hårda fakta, eller försöker du hitta ett sätt att upprätthålla tron på din teori?

Det svar Hicks själv ger är att socialisterna hittar en annan kunskapsteoretisk väg, postmodernismen. Hellre än att överge sin ideologi så gör de om den. Alla postmodernismens stora namn, utan undantag, står politiskt långt till vänster. Deras utgångspunkt blir att 1900-talet är det århundrade som med sitt iskalla förnuft och sanningsideal förorsakat mänsklighetens störst lidande. Modernismen, kapitalismen och vetenskapen är en syskonskara som lett mänskligheten in i olycka. Därför måste människan hitta ett annat förhållningssätt till verkligheten, den problematiska verklighet vars rätta natur vi inte känner.

Det stora skiftet är att postmodernismen hävdar att den mänskliga existensens kärna inte är sanning utan makt. Den av vetenskapen så omhuldade sanningen är egentligen bara en form av maktutövning. Makten utövar sitt förtryck och alla jordens förtryckta måste nu få de intellektuellas hjälp i kampen mot makten. Postmodernismen blir en aktiviststrategi mot förnuftets och kapitalismens förtryck. Om mänskligheten ska kunna nå denna nya utopi är det inte klasslösheten utan jämlikhet och rättvisa som är målet. Det är alltså samma gamla fiende, kapitalismen, men det är inte längre arbetarna som ska befrias utan de förtryckta.

Postmodernismens startramp är att vi människor inte finns på jorden för att tänka utan för att ha det bra, för att känna och leva. Kapitalismen skapar endimensionella medborgare, fångade i materialism och rationalismens värld. På universiteten ska därför professorerna inte vägleda sina studenter i sökandet efter sanning utan de ska vägleda dem när det gäller att riva av makten alla dess förklädnader. Alla påståenden om objektivitet och rationalitet döljer en förtryckande politisk agenda. Språket är inte sanningens verktyg, utan maktens. Inom den postmoderna diskursen avfärdas sanningen uttryckligen, och konsekvens är inte viktigt. Den tidigare citerade Stephen Hicks skriver:

  • Postmodernister menar att väst är djupt rasistiskt, trots att de är väl medvetna om att väst var först i världshistorien med att avskaffa slaveriet och att rasismen är på tillbakagång endast i de områden där västliga idéer fått fäste.
  • Postmodernister menar att väst är djupt sexistiskt trots att de är väl medvetna om att kvinnor i väst var de som först erövrade rätten att rösta och skriva avtal samt många andra möjligheter som de flesta av världens kvinnor fortfarande är utan.
  • Postmodernister menar att västerländska kapitalistländer är grymma mot och underkuvar sina fattigare medborgare samt blir rika på deras bekostnad, trots att de är väl medvetna om att fattiga i väst är betydligt rikare än fattiga på alla andra håll i världen, både vad gäller materiella tillgångar och möjligheten att förbättra sin egen situation.

Det finns också en annan paradox. Av hävd ser sig intellektuella socialister som försvarare av tolerans, anständighet och rent spel. Under modernitetens era var också socialisterna anhängare av bevis, förnuft, logik och tolerans. Detta förändras när de övergår till att bli postmodernister. Deras argumentation blir mer oförsonlig. De skändar och brunsmetar sina politiska motståndare. De generaliserar och slår under bältet. Aktivistiska feminister ser alla män som våldtäktsmän och det som är det västerländska samhällets kärngemenskap, nämligen den heterosexuella patriarkala familjen, bör förpassas till historien. Pride-rörelsen befriar alla sexuellt förtryckta och antirasismen angriper det i grunden moraliskt korrupta rasistiska samhället. Nazismen väcks till liv, den behövs som den yttersta ondskans inkarnation. Så här skriver t.ex författaren Jonas Gardell om Sverigedemokraterna i Expressen den 31 augusti 2022:

SD är verkligen allt det vidrigaste, futtigaste och lägsta samlat i ett parti. Man har sagt att de normaliserats, att de anpassat sig, att de slipat ner de vassa kanterna. I helvete. De är samma som de alltid har varit. Hatets eget parti, grundat i Bevara Sverige Svenskt och nazismen. Fortfarande kvar i Bevara Sverige Svenskt och nazism.Så SD kan vi ge upp. De kommer aldrig vara något annat än hat.

Vi är en rätt stor skara dissidenter som har kallats för nazister utan att någonsin varit i närheten av att bejaka den ideologin.

Jag tror att den aggressiva aktivismen har sin grund i att den nya socialistiska läran inte heller den står med fötterna på jorden. Anhängarna måste framför allt övertyga sig själva och då behövs en stark fiende att hata. Det gäller att bygga en ny socialistisk identitet. Emellertid, och det här är så viktigt att jag sätter det i fetskrift: De vet att de har fel.

Nietzsche är en av de tänkare som postmodernisterna slutit till sitt bröst, vilket är en smula egendomligt därför att det gjorde också nazisterna. I Morgenröthe skriver han:

När vissa misslyckas i sin strävan utropar de argsint att hela världen kan gott gå under /…/ eftersom inte jag kan få något så skall ingen i hela världen ha något! Världen ska vara intet! (Efter Hicks).

Nietzsche säger att detta är ett nihilistiskt förhållningssätt. Ja, men man kan också kalla det för omoget och barnsligt. Jag får bilden av en femåring för mina ögon, en rasande femåring som stampar med foten och skriker att han inte längre vill ha sina leksaker. Allt ska förstöras! Den bilden kan också gälla för postmodernisterna. De vet att de har fel och att det är därför de är så arga. Socialismen är historiens förlorare och det hjälpte föga att de formade om sig själva till postmodernister. De vet och de hatar det som de vet. De hatar segrarna för att de vann och de hatar sig själva därför att de valde den förlorande sidan. Den som hatar förstör.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.