Söndagskrönika: Vänsteraktivismens psykologi

En bloggläsare mailade mig och frågade om jag kände till Ted Kaczynskis manifest: Industrial society and its future. Det gjorde jag inte. Nu har jag läst och där finns en mycket intressant psykologisk analys av vänstervridning (leftism). Men innan jag går in på vad som står där är det lämpligt att presentera Ted Kaczynski, mera känd som unabombaren (Un för university, a för airline och bom för bomb). Han dömdes 1996 för mord till livstids fängelse. Såvitt jag förstår lever han fortfarande; fyllde åttio år i maj.

Mellan åren 1978 och 1995 dödade Ted Kaczynski med sina hemmagjorda bomber tre personer och skadade ett tjugotal. Det hade kunnat bli betydligt fler om den bomb han placerade på en Boeing 727 hade lett till att planet störtat. Det lyckades nödlanda med brinnande lastutrymme. FBI letade efter unabombaren i sjutton år. Hade de inte fått tips från en bror till Ted Kaczynski hade de nog aldrig hittat honom.

Det har spekulerats i vad som drev unabombaren. Kanske hans oförmåga att känslomässigt förstå andra människor hade med hans höga intelligens att göra (IQ 167). Hyperintelligens och förmåga till medkänsla ligger vid varsin ände av ett spektrum. Eller så trubbades han av när han som liten med minimal föräldrakontakt tvingades ligga på sjukhus i flera månader. En annan förklaring är att han skadades när han i början av 1960-talet var en av deltagarna i Timothy Learys beryktade experiment med drogen psilocybin (typ LSD) vid Harvarduniversitetet. Ted Kaczinsky var bara 16 år när han skrevs in som student vid Harvard.

25 år gammal anställdes Ted Kaczynski som lektor i matematik vid University of California, Berkley. Där stannade han i fem år innan han försvann och flyttade till en minimal och mycket primitiv stuga i Montanas vildmark.

1995 skickade Ted Kaczynski in vad han kallade för sitt manifest – 35 000 ord (c:a 60 sidor) – till New York Times och Washington Post, med hotet att döda någon icke namngiven, om de inte publicerade hans manifest, som var en hård och genomtänkt kritik av det moderna industrisamhället. Båda tidningarna förstod att unabombaren menade allvar. De vek ner sig inför hotet och publicerade manifestet som en bilaga den 19 september 1995.

Manifestet handlar om teknikutvecklingen i världen. Ted Kaczynski menar att teknologi bäddar för mer avancerad teknologi och därefter för ännu mer avancerad teknologi. Det tar aldrig slut och det är bara är en tidsfråga innan artificiell intelligens tar över och mänskligheten går under.

Ted Kaczynski skiljer mellan den enkla teknologi som är samhällsoberoende och fungerar oavsett om det finns något samhälle eller ej. Krukmakerikonsten fungerar så länge som det finns människor som behärskar den, även om samhället brakat samman Att köra med häst och vagn likaså. Däremot att köra bil, då måste järn och bensin produceras. Det är avancerad teknik. Historiskt sett inleds det teknologiska samhället med 1700-talets ångmaskin. I dag är både samhället och vi människor helt teknologiberoende. Industriproduktionen sköts i hög utsträckning av robotar. Självkörande bilar håller på att utvecklas och utan energi som el, gas olja etc. är livet svårt att leva. Vi ser bland annat hur kvaddat Europa blir när Ryssland stänger sina gasleveranser.

Ted Kaczinsky menar att när människan tar steget från en primitiv teknologi till en teknologi som förutsätter ett industrialiserat samhälle ställer hon sig vid sidan av den natur som hon är och förblir en del av. Människan är inte teknik utan en biologisk varelse, ett djur bland andra djur. Hon kan inte befinna sig utanför sina biologiska begränsningar, som ett slags kontrollör och domptör, utan förödande konsekvenser. Att det ständiga teknologiska framsteget leder till mänsklig olycka och på sikt till att mänskligheten går under är en helt trovärdig förutsägelse. Redan nu kan mänskligheten med hjälp av genteknik och atomvapen utrota sig själv flera gånger om.

Så långt teknologikritiken. När det gäller vänstervridningen, observera att Ted Kaczynskis kritik inte kommer från höger. Han anser att också de konservativa är dårar. De klagar över att traditionella värderingar har förfallit, samtidigt som de entusiasmeras av tekniska framsteg och ekonomisk tillväxt. Uppenbarligen inser de inte att det är omöjligt att göra snabba och drastiska förändringar i ett samhälles teknik och ekonomi utan att det resulterar i andra samhällsförändringar. Till dessa hör brytningen med traditionella värderingar.

En annan konsekvens är att de band som håller samman traditionella småskaliga gemenskaper löses upp. Vårt högteknologiska samhälle förutsätter rörlighet och benägenhet att bryta upp, för att skapa ett nytt liv. Människor måste klara att flytta till nya platser, där det finns jobb. Mer avancerade utbildningar leder till globala ideal. Dessutom försvagar ett högteknologiskt samhälle familje- och släktbanden. Det krävs att individen riktar sin viktigaste lojalitet mot systemet. Den egna etniska gemenskapen eller det egna småskaliga samhället måste sättas i andra hand. I annat fall strävar de små gemenskaperna efter egna fördelar, på systemets bekostnad. På sikt leder det till en samhällskollaps.

Idén att stoppa den högteknologiska utvecklingen och vrida tiden tillbaka till före industrialismen ser jag som totalt dödfödd. Är det något som förenar socialister och kapitalister så är det bejakandet av den högteknologiska utvecklingen. New York Times och Washington Post prövade ändå att se manifestet som inledningen på ett nytt slag av kritik av industrisamhället. De döpte den till anarcho-primitivism. När jag googlar begreppet, får jag 84 000 nedslag. Som jämförelse, när jag googlar socialism får jag 318 000 000 nedslag. Jag tänker att det nog vore kul att läsa in sig på ämnet men som ideologi har anarkoprimitivsmen aldrig fått något fäste i vår tid.

Det var för att leva efter sin övertygelse som Ted Kaczynski, som en det sena 1900-talets Thoreau, lämnade det akademiska livet och flyttade ut i skogen. Det var också därför han skickade bomber till personer som var högteknologifrälsta. Om det krävdes för att rädda mänskligheten kunde han nog tänka sig att ta kål på åtskilliga miljoner. Visst, Ted Kaczinsky var en extremist och terrorist som kallblodigt mördade och skadade människor han inte hade någon relation till. Jag vill på inget sätt förringa det lidande han gjorde sig skyldig till, men det diskvalificerar inte hans analys.

Manifestets mest intressanta del – åtminstone som jag ser det – är granskningen av den aktivistiska vänsterns psykologi. Punkterna 6 och 7 i hans manifest:

6. Nästan alla håller med om att vi lever i ett mycket problematiskt samhälle. Vänstervridningen (leftism) är en av de mest utbredda manifestationerna av vår världs galenskap, så en diskussion om vänsterismens psykologi kan tjäna som en introduktion till diskussionen om det moderna samhällets större problem.

7. Men vad är vänstervridning? Under den första halvan av 1900-talet var det i stort sett liktydigt med socialism. I dag är rörelsen fragmenterad och det är inte lika klart vilka som är vänstervridna. När jag i mitt manifest skriver om vänstervridna så refererar jag till socialister, kollektivister, ”politiskt korrekta”, feminister, homosexuella, handikappsaktivister, djurrättsaktivister och liknande …

Ted Kaczinsky inleder med konstaterandet att vänsteraktivister ser sig själva som rebeller. Det är fel därför att rebeller gör uppror mot systemet och det gör de inte. Vänsteraktivister är tvärtom så lojala supporters att de anklagar den i Västvärlden hegemoniska liberala demokratin för att svika sina eget moraliska målsättningar. De kritiserar samhället, men inte för fel ideologi, utan för att det inte lever upp till sina egna ideal. Och eftersom samhället inte driver sina egna moraliska ideal tillräckligt energiskt, blir aktivismen attraktiv – en renhetspatologi där det till och med är förbjudet att tänka på ett sätt som kolliderar med västerlandets moraliska narrativ. Det är därför aktivister inte har någon humor.

När Greta Thunberg manar till klimatkamp, så vill hon inte något annat än det som samhället vill. Hon vill det bara så mycket mer och stridsropet är att samhället måste gå från ”bla bla bla” till att uppfylla målsättningarna. Detsamma gäller kampen för olika förtryckta grupper, som etniska minoriteter, HBTQ-personer och de med funktionsnedsättning. När BLM-aktivister kämpar mot antirasismen vänder de sig inte mot ett samhälle som förespråkar rasism, utan de vill att kampen ska föras med ännu skarpare medel.

BLM-aktivisterna har ett ideal som är så självklart att det inte syns. De kämpar inte för de svartas rättigheter att leva sina liv, på de sätt som de lever, utan ambitionen är att socialisera in de svarta i det vita samhället. De vill integrera de svarta i systemet, göra dem till företagsledare, advokater och forskare, precis som vita människor från den övre medelklassen. Det som gör att svarta inte lever samma välmående liv som vita är inte att de har andra preferenser utan att de är förtryckta. De ska klättra på statusstegen för att bevisa att svarta människor är lika bra som vita. Men det går ju inte så bra därför att de stoppas av rasismen. Med andra ord, BLM-aktivister lägger det vita samhällets ideal som en självklar grund för aktivismen.

Vad är det då som gör att vissa människor känner sig manade till aktivism? Vad får dem att limma fast sig på vägar för ett bättre klimat, ställa till upplopp och slå sönder skyltfönster för BLM, slåss med påstått fascistiska demonstranter, dansa nakna i Pridefestivaler för att få oss åskådare att förstå att homosexualitet är helt normalt, släppa ut minkar till en plågsam död i en natur som de inte behärskar och inte dra sig för att använda våld mot sina meningsmotståndare? Ted Kaczinsky för fram ett viktigt analytiskt begrepp när han skriver att de är översocialiserade.

Ett av de viktigaste sätten för vårt samhälle att socialisera barn är att få dem att skämmas för sitt beteende när de gör något olämpligt eller använder fula ord. Om detta överdrivs, eller om ett visst barn är särskilt mottagligt för sådana känslor, leder det till att barnet tappar självförtroendet och tycker illa om sig självt. Som vuxna blir de överdrivet lydiga för att slippa skamkänslor. De gör inte som de flesta bland oss, det vill säga ljuger emellanåt, begår småstölder, bryter mot trafikreglerna, gör bort oss på jobbet, hatar vissa människor, säger elaka saker och använder oss av något löjligt knep för att komma före den andre i en eller annan kö. Den översocialiserade personen kan inte ens tänka eller känna på ett sätt som strider mot den accepterade moralen utan att känna skuld.

Istället för att växa upp och leva sina egna liv, vilket för de flesta innebär att hålla ett så stort avstånd som möjligt till kontrollerande samhällsrepresentanter och myndigheter, så axlar de översocialiserade rollen av ”samhällets barn”. Istället för att växa upp byter de ut föräldrarna mot samhället. Det blir inte de egna individuella värderingarna som gäller utan samhällets och de ser det som sin skyldighet att förverkliga samhällsidealen. Därför agerar de som samhällets lojala förtrupp och – även om inte Ted Kaczinsky använder just den formuleringen – som samhällets barn. Precis som vanliga barn lever med ett beroende av sina föräldrar, så lever dessa översocialiserade människor med samhället som förälder. Det är samhället som ska lösa inte bara deras utan allas problem, inbegripet försörja dem som inte klarar att försörja sig själva. Det är den relation som på engelska brukar ordnas in under begreppet The Nanny State.

Ted Kaczinsky lyfter också fram sambandet mellan översocialisering och inlärning. Det gäller inte bara vad man får och inte får göra, utan också hur man ska tänka. Var får man lära sig det? Jo i samhällets alla skolor. I Sverige börjar det numera redan i förskolan, där personalen oftast är starkt ideologiskt indoktrinerad. Mina båda söner har sedan tidig ålder gått på dagis (som det då hette) och jag minns hur pojkarna där var förbjudna att leka krig. Naturligtvis fanns det inga krigsleksaker. Den äldste av mina söner tuggade med sina killkompisar fram pistoler av knäckebröd som de sprang runt och sköt på varandra med – vilket givetvis inte personalen uppskattade. Däremot, om de lekte med dockor var det helt i sin ordning.

När detta skrivs har Liberalerna just kommit med ett förslag om obligatorisk språktest för barn i tvåårsåldern som inte är inskrivna i förskolan. Partiledaren Johan Pehrson säger, sublimt tondöv för att barn biologiskt inte hör ihop med samhället utan med sina föräldrar: ”Utan svenska är det väldigt svårt att klara sig i Sverige, risken är att man dras in i förstärkt utanförskap i generation efter generation och i värsta fall blir man kanonmat för gängen.”

Ted Kaczynski konstaterar att de som blir mest samhällslojala och lydiga är de som stannar kvar längst i skolan. Det är därför vänsteraktivismen sprider sig mest och snabbast bland universitetens och högskolornas studenter. Det är också därför universitetens intelligenta och högt utbildade lärare och forskare också är de mest politiskt korrekta. De är vårt samhälles mest översocialiserade medlemmar. Tydligen räcker det inte med att vara intelligent för att genomskåda det som sker. Man måste vara hyperintelligent, som Ted Kaczynski.

Dessa översocialiserade samhällsmedlemmar plågas av att samhället inte lever upp till sina egna ideal, men känner sig maktlösa. Eftersom de aldrig vuxit upp klarar de inte att ackumulera individuell makt. Men om de sluter sig samman, om de aktiverar sig som kollektiv, då kan de påverka samhället!

Antifascistisk aktion (AFA) är rena skolexemplet. De är ett våldsbejakande vänsterextremt autonomt nätverk med en vänsterideologisk grund. De engagerar sig i gatans våld men bara som anonyma medlemmar av massan. Den höga aggressiviteten och det hat de exponerar bygger på deras känslomässigt baserade längtan efter makt. Ted Kaczynski skriver i sitt manifest att den rättvisa som de slåss för egentligen bara är en förevändning. De bryr sig föga om de grupper som de säger sig kämpa för. Aktivismen är deras sätt att hantera sin frustration över att samhället inte lever upp till sina ideal. Ted Kaczinsky påstår att om de levde i ett samhälle utan sociala problem skulle dessa vänsteraktivister vara tvungna att uppfinna problem som måste bekämpas, så att de kunde få utlopp för sin frustration. De tror själva att de slåss mot samhällets maktstruktur men ytterst handlar det om att tillkämpa sig makten. Det är makten de åtrår, inte rättvisa. Och får de makten bygger de upp ett totalitärt samhälle, eftersom de inte accepterar några andra ideal än sina egna. Se till exempel på deras förhållningssätt till censur. Så länge de inte har makten så kämpar de mot censur men om de kommer till makten så inför de själva censur.

Väldigt ofta får vänsteraktivisterna som de vill. De har vanligen media på sin sida och är det några som politikerna aktar sig för att komma på kant med så är det journalisterna. Resultatet är t.ex. att HBTQ-rörelsen omfamnas av den absoluta makteliten och att det vänsterextrema Expo, som ser som sin uppgift att utnämna meningsmotståndare till nazister, för media har ungefär samma status som Riksarkivet. Ett annat exempel är Sverige bedriver en feministisk utrikespolitik. Det är oklart vad den består av men den kompenserar kvinnoförtrycket. Det mest kuriösa är approprieringsförbudet. Här kan jag inte neka mig själv att återge ett ganska långt citat ur en krönika som chefredaktören Hugo Rehnberg skrev i en av Sveriges glassigaste tidningsbilagor, Svenska Dagbladets Perfect Guide (3 september 2022):

Låg på stranden när jag nåddes av nyheten att det schweiziska reggaebandet Lauwarm – som består av fem vita medlemmar, varav några har dreadlocks – hade fått en spelning avbruten efter anklagelser om kulturell appropriering. Schweizarna hade illaluktande hårkorvar och spelade jamaicansk musik trots att de aldrig utsatts för kolonialism. Festivalarrangören publicerade en pressrelease där de bad om ursäkt för att publiken ”inte blivit bättre skyddad”.
Skickade glatt in artikeln, ackompanjerad av en bild på de fem molokna männen, i en chatgrupp med mina kollegor. Den möttes av en isande tystnad. Inte en smiley. Några timmar senare kom ett mess från min kompanjon: ”Inte säker på att alla tycker det där är lika roligt som du”. /…/
Någon släpper in mig i en sluten Facebookgrupp där diskussionerna ofta kretsar kring moderna etikettfrågor. En kvinna postar en bild på en fransig väska hon nyss köpt, med frågan om den kan tänkas kränka någon. En annan undrar om det är okej att använda sig av kristaller eller att bära en t-shirt med elefanter på, eller om det riskerar att skymfa någon minoritet. Deras frågor får långa och resonerande svar – och jag funderar över om jag hamnat i helvetet.
”Tänk så här: den som blir kränkt har alltid tolkningsföreträde”, förklarar en annan kollega.
”Men så kan man ju inte resonera”, invänder jag försiktigt. ”Man kan ju bli ledsen för vad som helst”.
”Jaja, så är det i alla fall”.

Aproprieringsförbudet kan ses som ett slags surrogataktivism, ett av de begrepp som Ted Kaczynski lanserar i sin analys av vänstervridningen. I paragraf 84 skriver han:

… en surrogataktivitet är en aktivitet som är riktad mot ett konstgjort mål som individen eftersträvar för den ”uppfyllelse” som han får genom att eftersträva målet, inte för att han behöver uppnå själva målet. Det finns till exempel inget praktiskt motiv för att bygga upp enorma muskler, slå en liten boll i ett hål eller förvärva en komplett serie frimärken. Ändå ägnar sig många människor i vårt samhälle med passion åt bodybuilding, golf eller frimärkssamling. En del människor är mer ”andrafierade” än andra och lägger därför lättare vikt vid en surrogataktivitet bara för att människorna i deras omgivning behandlar den som viktig eller för att samhället talar om för dem att den är viktig. Det är därför som vissa människor blir mycket seriösa när det gäller i grunden triviala aktiviteter …

Här kan man använda Karin Boyes geniala formulering: ” Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” Surrogataktivism ska uttolkas som att aktivisterna sätter upp ett meningslöst mål, bara för att legitimera sin kamp. Det handlar inte om att göra världen mera anständig utom om att bygga upp en kollektiv gemenskap och att tillsammans lösa inre spänningar. Det är vanligen inte de approprierade själva som driver förbudet utan vita överklassungdomar vid universiteten och mer eller mindre självutnämnda företrädare för ”de approprierade”, som på ett eller annat sätt kan dra nytta av galenskapen.

Paragraf 15 i Ted Kaczinskys manifest får avsluta den här genomgången:

Vänstermänniskor tenderar att hata allt som verkar vara starkt, gott och framgångsrikt. De hatar Amerika, de hatar den västerländska civilisationen, de hatar vita män, de hatar rationalitet. De skäl som vänstermänniskor anger för att hata västvärlden etc. motsvarar uppenbarligen inte deras verkliga motiv. De säger att de hatar västvärlden för att den är krigisk, imperialistisk, sexistisk, etnocentrisk och så vidare, men när samma fel förekommer i socialistiska länder eller i primitiva kulturer hittar vänstermannen ursäkter för dem, eller i bästa fall erkänner han motvilligt att de existerar; medan han entusiastiskt påpekar (och ofta kraftigt överdriver) dessa fel när de förekommer i den västerländska civilisationen. Det är alltså uppenbart att dessa brister inte är vänsterns verkliga motiv för att hata Amerika och västvärlden. Vänstern hatar Amerika och västvärlden för dess styrka och framgång.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.