Söndagskrönika: Problematiska personligheter

I slutet av 1990-talet föreslog den amerikanska beteendegenetikern David Lykken att de som ville skaffa barn först måste godkännas och få en licens på samma sätt som den som vill köra bil först måste ha ett körkort. I synnerhet bekymrade sig Lykken över tonårsgraviditeter: ”Det är inte barn som föder barn längre – det är barn som föder sociopatiska monster. De förvandlar USA till ett Clockwork Orange-samhälle.”

Licensiering skulle beviljas mogna gifta par som var ekonomiskt trygga, utan brottsregister eller försvagande psykiska sjukdomar. Innan licensen utfärdades skulle de blivande föräldrarna genomgå en grundkurs i föräldraskap på ett lokalt ”community college”. Staten skulle också bestämma hur många barn de fick sätta till världen. De som dömts i domstol för andra gången skulle steriliseras. Att bli gravid utan licens skulle vara ett brott, och abort var i de flesta fallen den bästa lösningen. Fick olicensierade kvinnor barn så skulle de tas ifrån dem och placeras i fosterhem, i väntan på adoption.

Förslaget var givetvis politiskt omöjligt att genomföra men innan man avfärdar Lykken som en nazistfascistisk galning kan det vara av visst intresse att förstå varför denne också bland politiker respekterade forskare förde fram ett så drastiskt förslag. Lykken hävdade att det var det enda effektiva sättet att minska brottsligheten och andra patologier hos den växande amerikanska underklassen. Alternativet var att bygga fler fängelser.

Jag vet inte hur många amerikaner som på Lykkens tid satt i fängelse men år 2022 är de ungefär 1 400 000. Många av dem skulle ha blivit skattebetalande medborgare och goda grannar om de, istället för att växa upp med föräldrar som inte var vuxna uppgiften, hade fötts eller adopterats av ett moget och självförsörjande gift par. Antagligen hade Lykken rätt.

Drygt 60 år före Lykken var socialdemokraterna Alva och Gunnar Myrdal inne på samma spår när de i boken Kris i befolkningsfrågan ville förhindra att olämpliga föräldrar satte barn till världen. Det handlade inte om rasbiologi av nazitysk modell, utan om individer. De menade att samhället inte behövde medborgare som var dysfunktionella. Så här skrev de:

Bortser man nämligen från den bottensats av psykiskt undermåliga individer, vars fortplantning det är ett samhällsintresse att förebygga ur de synpunkter som nyss angivits, sakna vi helt och hållet tillförlitlig anledning att draga upp arvsbiologiska värdeskillnader mellan samhällsklasserna i vårt land.

Under perioden 1930 – 1975 steriliserades över 60 000 personer i Sverige. Initiativet togs av läkare, socialarbetare och kuratorer. De flesta var kvinnor som sökte abort. De fick sina äggledare blockerade i samband med ingreppet. Det som motiverade steriliseringen var ofta den vaga diagnosen ”sinneslöhet”. Det hände också att kvinnor anmäldes av grannar, arbetskamrater eller anhöriga och steriliserades med motiveringen att de var ”sexuellt hållningslösa”. I dag betraktas dessa steriliseringar som ett av de största övergreppen i Sveriges moderna socialhistoria.

Ytterst bygger sterilisering, liksom annan kontroll av barnafödandet, på tanken att samhället är viktigare än individen, därför att på så sätt kommer framtidens människor att få ett bättre samhälle. Det sättet att tänka är inte bara stötande utan näst intill förbjudet i en västvärld som sätter likhetstecken mellan demokrati och mänskliga rättigheter. I Sverige blir det dessutom extra omöjligt, eftersom detta sätt att bekymra sig över samhällsutvecklingen kolliderar med dogmen om alla människors lika värde.

Under min barndom och uppväxt var Det sociala arvet ett viktigt begrepp i samhällsdebatten. Det myntades av barnpsykiatern Skå-Gustav (Gustav Jonsson 1907 – 94) och refererade till barn som ärvde ett asocialt beteende från sina föräldrar. Jag minns hur vi halvvilda ungar av både föräldrar och andra vuxna kunde hotas med att vi skulle hamna på Skå, om vi inte skötte oss.

Barnbyn Skå var Skå-Gustavs hjärtebarn, där han 1947 startade ett alternativ till dåtidens uppfostringsanstalter där barnen kunde få stryk för ganska små förseelser. På Skå skulle pojkar och flickor i åldrarna 7 – 15 år med neurotiskt, psykopatiskt och antisocialt beteende utan fysiska bestraffningar fostras till goda samhällsmedborgare, ibland tillsammans med sina föräldrar. Samhället tog alltså över ansvaret inte bara för de barn som misskött sig utan för kommande generationer – det gällde att stoppa det sociala arvet.

För att se hur Det sociala arvet klarat sig, i en tid där ansvaret för såväl barns som vuxnas tillkortakommanden måste läggas på samhället, googlar jag begreppet och konstaterar att det är iskallt. I en antologirecension skriver sociologen Caroline Dahlberg år 2007 att begreppet för tankarna till något närmast deterministiskt, något som kan placeras nära det biologiska eller genetiska arvet. Det sociala arvet lägger ett orimligt stort ansvar på föräldrarna, eftersom de får bära skulden inte bara för att ha misslyckats med sina barn utan också bär skuld för vad som händer med deras barn. Det är ju inte de, i varje fall inte enbart, som är skyldiga. Det är samhället som bär det största ansvaret.

Ser ni vad som hänt? Den oroande samhällsutveckling som makarna Myrdal och David Lykken försökte stoppa med sina radikala begränsningar av barnafödandet, handlade om samhällsutvecklingen. Trots att vi i dag lever i ett Sverige, där en skrämmande våldsbrottslighet skenar är det inte tillåtet att peka ut problematiska individer/föräldrar, därför att alla människor är ju lika mycket värda. De som styr vårt samhälle, från politiker till poliser, står handfallna till och med inför unga människor som skjuter ihjäl varandra.

Svenska forskare tog ett myrsteg tillbaka mot att förstå en dysfunktionell relation mellan föräldrar och barn när de år 2010 i en mycket stor undersökning visade att det är dubbelt så vanligt med störningen ADHD hos barn till mammor med låg utbildning, jämfört med de universitetsutbildade. Även hos familjer med socialbidrag var det vanligare att skolbarnen fick medicin för ADHD, jämfört med dem som inte hade socialbidrag. (A Hjern: ” Social adversity predicts ADHD-medication in school children – a national cohort study” Juni 2010, Acta Paediatrica).

För fem år sedan redovisade Statistiska centralbyrån statistik som visar att ungdomar med arbetslösa föräldrar löper nästan 70 procent högre risk än andra att hamna utanför både arbetsmarknad och studier. De skriver att ”Det sociala arvet (sic!) är viktigt och ibland styr det oss utan att vi vet om det. Inom arbetsmarknadsområdet visar bland annat brittisk forskning att barn som växer upp med arbetslösa föräldrar själva tenderar att hamna utanför arbetsmarknaden.”

Jag tror mig veta vilken brittisk forskning SCB refererar till. Det är en rapport som handlar om ”anställningsresistenta personligheter”, ett begrepp SCB nogsamt undviker, vilket nog är klokt. Det skulle totalkrascha i mötet med den svenska dogmen om alla människors lika värde.

Adam Perkins är neurobiolog och forskar vid Kings College i London. Hans doktorsavhandling handlar om hur generna styr personligheten. År 2015 skrev han boken The Welfare Trait. How State Benefits Affect Personality. Han hävdade att människor med aggressiva, regelbrytande och asociala personligheter är överrepresenterade bland dem som är långtidsförsörjda via socialbidrag. Perkins skriver:

Vår attraktivitet på arbetsmarknaden beror inte bara på hur intelligenta vi är, utan också på hur angelägna vi är att dyka upp i tid på jobbet, göra det vi blir tillsagda att göra, vara artiga mot kunder, samarbeta med kollegor, följa arbetsplatsföreskrifter etc. Kort sagt, våra anställningsmöjligheter påverkas av de två dimensioner av personligheten som i personlighetsforskningens jargong betecknas som samvetsgrannhet (conscientiousness) och samarbetsvilja (agreeableness).

Så här lyder resonemanget: Välfärdsstaten gör det möjligt för bidragsförsörjda hushåll att skaffa fler barn än självförsörjande familjer, eftersom fler barn ger högre bidrag. Medan en bidragsförsörjd familj med tre barn kan leva rätt gott och ekonomiskt ännu bättre med fem barn, så har en trebarnsfamilj med lönearbetande föräldrar det tufft ekonomiskt. Hellre abort än fler barn.

De bidragsförsörjda hushållen formar ofta barnen till vuxna med en ”anställningsresistent personlighet”. I vardagsspråk: De gör ett dåligt jobb och de är otrevliga mot sina arbetskamrater och därför blir de i praktiken oanställningsbara. Eftersom de växer upp i dysfunktionella familjer, lär de sig ett dysfunktionellt förhållningssätt till samhället. Det handlar både om ett biologiskt och ett socialt arv. Genom att på det sättet vanvårda sitt eget humankapital sågar välfärdsstaten på sikt av den gren den själv sitter på. Välfärdssamhällets praktik kolliderar med dess ekonomi, som baseras på en befolkning där ”alla” är arbetsdugliga och arbetar.

Först väckte Perkins bok ingen uppmärksamhet i medierna, men en planerad föreläsning vid London School of Economics ställdes in på grund av protester från funktionshindrade aktivister. För dem var Perkins avhandling inte något annat än eugenik. Det är emellertid inte korrekt därför att Perkins argumenterar varken för steriliseringar eller någon föräldralicens. Det han säger är något som också gäller för Sverige, nämligen att det är ett systemfel att belöna dysfunktionella föräldrar för att de föder barn. Ett stopp skulle både minska rättsväsendets kostnader och samhällets sociala utgifter.

Perkins påståenden fick naturligtvis inte stå oemotsagda. Motståndarna hävdade att det inte går att förutsäga vilka som kommer att misshandla och försumma sina barn och att en bättre välfärd absolut inte leder till ett dysfunktionellt föräldraskap. Det är ju tvärtom! Även om det skulle vara sant att barn till de mest utsatta människorna i samhället löper en högre risk än genomsnittet att bli släppta vind för våg, eller på annat sätt försummas, bör samhällets insats inte bestå i att skära ner på det ekonomiska stödet. Det ökar ju stressfaktorerna för sådana familjer! Det som krävs är ett mer rigoröst barnskydd och tidiga ingripanden vid tecken på vanvård. Det är inte föräldrarna utan fattigdomen som leder till att barn far illa. Välfärden mildrar sådana effekter.

Adam Perkins förutsåg kritiken genom att i förordet skriva att det fanns risk för att hans forskningsrapport, trots sitt vetenskapliga och icke-moraliserande språk, skulle komma att missuppfattas som en demonisering av välfärdsstatens klienter. Men det hjälpte föga.

På vänsteraktivistiska RationalWiki – ett slags engelsk motsvarighet till Expo – kallas Perkins för pseudoforskare och utnämns både till rasist och islamofob, efter att han på Twitter skrivit att ”länder med en muslimsk majoritetsbefolkning tenderar att vara överrepresenterade i brotts- och arbetslöshetsstatistik” och att ”Somalier är problematiska och lyckats inte väl (don’t perform well) på någon sida av Atlanten”. Det hjälper inte att båda påståendena är empiriskt prövbara och stämmer rätt bra med verkligheten. Sådant får helt enkelt inte utsägas.

Tänk om det, antingen genom sterilisering eller föräldralicens, fanns möjlighet att hindra dessa åsiktspoliser från att föda ännu fler av samma sort, människor som tar till vilka medel som helst för att tysta sina meningsmotståndare. Genom att skända visselblåsarna och ljuga bort verkligheten är de långt mer samhällsskadliga än de dysfunktionella familjerna.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.