Söndagskrönika: Varför kollapsar samhällen?

Det finns egentligen bara ett svar på rubrikens fråga. Samhällen kollapsar därför att den styrande makteliten inte går iland med sin uppgift. Det leder naturligtvis vidare till frågan varför de inte klarar jobbet. Som jag ser det finns det sex svar:

En naturkatastrof
En övermäktig fiende har anfallit och förstör samhället
Makteliten är ideologiskt vilseförd
Inkompetenta ledare
Samhällsbygget är för avancerat och att styra det överstiger ledarnas förmåga
Ledarna har förlorat folkets förtroende – utlöser ofta en revolution

I den här texten ligger fokus på den femte anledningen. Sexan kommenterar jag inte särskilt, eftersom den är en konsekvens av ett misslyckande. Ettan behöver väl knappast kommenteras, även om den upptar mest mediautrymme i form av varningar för den klimatkatastrof som anses hota världen. För tvåan är en viktig fråga om samhället kan återuppbyggas. Kartago gick under och återuppbyggdes aldrig. Tyskland är idag, mindre än hundra är efter att landet gått under i andra världskriget, åter Europas starkaste nation.

I företagsvärlden finns begreppet ”kreativ förstörelse” som syftar på att förstörelse kan bana vägen för något nytt som fungerar bättre. Att tillämpa det på samhällen som kollapsar är cyniskt med tanke på det oerhörda lidande det handlar om. Inte desto mindre kan det vara relevant. Den franska revolutionen utlöstes av ett degenererat feodalt system som vägrade reformera sig självt tillräckligt för att anpassa sig till förändrade förhållanden och livsvillkor.

Trean, att makteliten leder samhället mot en kollaps därför att den styr samhället med hjälp av ideologiska dogmer är kanske den vanligaste kritiken. Det var orsaken till att det sovjetiska imperiet gick under och det är orsaken till den pågående revolutionen i Iran. Denna handlar givetvis inte bara om slöjan utan om en religiös maktelit som skapat levnadsvillkor som blivit alltför förtryckande.

Två politiska läger konkurrerar om makten inte bara i Sverige utan i hela Västvärlden. Man kan kalla dem höger och vänster, konservativa och liberaler, nationalister och globalister – det finns många rubriceringar som sammantagna ger en ganska god bild av de båda ideologierna. Det ena lägret påstår att det andra är inkompetent: ”Bara vi kommer till makten så ska vi rätta till alla de misstag som gjorts”. Klyftan mellan de båda lägren är i vår tid oförsonligare än någonsin och skär också in i privatlivet.

Punkt 4 utsäger bara att ledarna är inkompetenta, vilket de givetvis kan vara av många skäl. Det jag här har i åtanke är att de politiska partiernas kamp om makten selekterar fram ledare med fel egenskaper till hierarkins topp. Den som vill bli regeringschef i en europeisk demokrati måste klara karriären i det egna partiet. Det betyder att han eller hon för det första måste vara obrottsligt lojal och för det andra machiavelliskt kompetent i kampen om makten. Det är emellertid helt andra egenskaper som krävs av en statschef. Den första och viktigaste är att sätta det egna folket och de egna väljarna i första rummet. I dagens Europa är Victor Orbán det främsta exemplet. Han har de egenskaper väljarna kan förvänta sig och har därför ett mycket starkt väljarstöd. Att han också är den politiker som är hårdast kritiserad av sina kollegor inom EU säger något om deras (in)kompetens.

Ju mer avancerat ett samhällsbygge är, desto mer kräver det av sina ledare. Det är stor skillnad i kompetenskraven för ledare av stamsamhällen och ledare av västerländska välfärdsdemokratier. Om detta vet vi ganska mycket, eftersom vi har kunnat se hur det gått för samhällen som avkolonialiserats. Den komplexa samhällsbyggnad med infrastruktur och rättsordning som skapades av de europeiska kolonisatörerna har inte kunnat upprätthållas utan länderna har fallit tillbaka till mer primitiva organisationsformer. Sydafrika är ett skrämmande exempel. Efter att makten gått från apartheidregimen till ANC har samhällsutvecklingen löpt i en enda riktning, brant nedåt. Från en moraliskt förkastlig men fungerande stat har Sydafrika under svart ledning, trots en inledningsvis stark ekonomi, trots omvärldens applåder och stöd, trots en ledare av Nelson Mandelas kaliber, misslyckats. Många svarta som minns den tiden skulle, om det var möjligt, gärna återvända till apartheid. Som dramatikern Bertold Brecht formulerade det måste magen vara full innan man bryr sig om moraliska frågor: Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral”

Tre forskare, som alla blivit mycket hårt kritiserade för sin forskning, Helmuth Nyborg, Tatu Vanhanen och Richard Lynn, har lyft fram den låga snittintelligensen som en förklaring till varför afrikanska samhällsbyggen fungerar så dåligt. Ett begrepp som IQ-psykologin arbetar med är smart fraction, som gäller för den del av det testade kollektivet som ligger över 108 och därmed, med ett annat psykologiskt begrepp, förfogar över det kognitiva kapitalet. Om det är denna kategori som har makten i ett land kan givetvis ett samhälle med ett snittvärde under 90 ha en fungerande demokrati.

Det är dock mindre troligt att det räcker för att bygga upp en välfärdsstat, eftersom en sådan förutsätter välutbildade medborgare, som både klarar av att hantera en komplex statsapparat och att med sina tjänster och produkter konkurrera på en global marknad. Det saknas helt enkelt tillräckligt många medborgare som är tillräckligt intelligenta och därmed välutbildade för att utgöra den kritiska massan för ett kvalificerat samhällsbygge med ekonomiska framtidsutsikter. Samhället simplifieras, då medborgarna inte längre är kapabla att bibehålla den komplexitet som utgjorde grunden för dess tidigare välmående. De krav som samhället ställer motsvarar inte befolkningens begåvningsprofil.

I forskningsrapporten The Genius Famine (2015) skriver Edward Dutton och Bruce G. Charlton att i ett samhälle med sjunkande intelligens kan vi förvänta oss

ökande brottslighet/våld
korruption
lägre valdeltagande
sämre hälsa
ökad fetma
mer av det instinktiva, särskilt sex
större politisk instabilitet
minskad demokrati
högre nivåer av sociala konflikter
mer själviskhet
en växande arbetslös underklass
sjunkande utbildningsstandard
ett minskande intresse för utbildning

Invånarna tvingas inrätta sig efter ett vardagsliv med många hinder. Fordon som går sönder eller får slut på drivmedel, otillförlitliga elsystem med frekventa avbrott, tåg som är inställda eller försenade, flygolyckor, vägar som inte repareras, människor som inte infinner sig till möten eller kommer för sent utan att bry sig etc.

Detta gnisslande samhällsmaskineri drabbar inte stater med högre snittintelligens. Singapore är ett exempel som visar på intelligensens obönhörliga giltighet. Efter att ha kastat av sig det koloniala oket har Singapore utvecklat en mycket avancerad välfärdsstat. Detsamma gällde för Hongkong, men det vi nu ser är att när Hongkong hamnar under ett ideologiskt välde, så flyr de stora företagen. Ofta väljer de Singapore istället. Hongkong sjunker tillbaka men inte på grund av medborgarnas bristande intelligens utan på grund av makthavarnas ideologiskt grundade styre.

Här är kärnan i mitt resonemang: För Sverige förefaller det vara så att socialdemokraterna har byggt upp en så stor och komplicerad välfärdsstat att dagens makthavare inte klarar av att styra den, oavsett var på den politiska skalan de befinner sig. Det finns ett stort antal systemfel som inte bara stannar kvar år efter år utan också förvärras. Kriminaliteten och våldsbrottsligheten är det främsta exemplet. Även om det spelar in, så har det inte i första hand med ideologisk förvillelse att göra. Inte heller handlar det om att partiapparaten premierar fel slags personligheter (även om det är sant att den gör det). Mycket talar för att våra politiska ledare och myndighetsföreträdare helt enkelt inte kan bättre än så här.

Trots att det var möjligt att förutse att detta problem skulle följa med immigrationen från några av världens sämst fungerande länder, så gjorde de det inte. När våldsbrottsligheten växte, så förnekades den – och i synnerhet dess koppling till immigrationen – så länge det var möjligt. Nu säger politikerna att de ska bekämpa den ”ända in i kaklet” men det är mest prat. De har varken kompetensen eller effektiva verktyg till sitt förfogande. Ett annat systemfel som inte kommer att åtgärdas – det är till och med tveksamt om våra nuvarande riksdagspolitiker ens känner till det – var det som jag skrev om i föregående söndagskrönika, nämligen att välfärdsstaten avsiktligt selekterar fram ett negativt urval av barn genom att ge ekonomiska fördelar till socialbidragsförsörjda familjer när de skaffar sig fler barn. Ett tredje exempel är assistansbedrägerierna som bara fortsätter, år efter år.

För att klara av att styra vår i förhållande till befolkningen gigantiska och gigantiskt kostsamma stat skulle vi behöva ha en urvalsprocess som förde en begåvningselit till makten. Kanske en smart fraction med ett IQ minimum på 130?

Högintelligenta ledare är nödvändigt, men det räcker inte. Det finns bara ett sätt att vara dum på, men intelligensen kan ta många vägar. Därför är ledarnas personlighet av kanske än mer avgörande betydelse.

Femfaktorsteorin är allmänt accepterad bland psykologer, även om det inte är någon hård vetenskap, på samma sätt som IQ-testerna. En enkel presentation:

Öppenhet/slutenhet. Människor är mer eller mindre kreativa, känslomässigt öppna, intellektuellt nyfikna och villiga att pröva på nya saker.
Samvetsgrannhet. De frågor som ställs här försöker fastslå noggrannhet, pliktkänsla och självdisciplin. Vilka planerar sitt beteende och vilka agerar spontant?
Extrovert/Introvert Den som är extrovert tycker om att göra saker tillsammans med andra människor. De extroverta är entusiastiska, pratar mycket, är ivriga att få saker gjorda och hävdar sig gärna. Motsatsen, de introverta engagerar sig inte lika mycket i andra människor. De är ofta tysta och lågmälda vilket inte bör tolkas som blyghet eller depression. De flesta människor är båda delarna. I vissa situationer är de extroverta, i andra introverta.
Tillmötesgående, dvs hur pass empatiska och samarbetsvilliga människor är.
De är mer eller mindre hänsynsfulla, snälla, generösa, pålitliga, hjälpsamma.
Neuroticism. Detta handlar om hur känslomässigt stabila och stresståliga människor är. Neurotiska personer tolkar ofta vanliga situationer som hotande och förlorar lätt humöret.

Dessa olika personlighetsdrag är samkorrelerade och kan därför föras samman i en enda variabel, en General Factor Personality (GFP). På samma sätt som man kan ha en hög eller låg IQ kan man ha en hög eller låg GFP. En person med hög GFP-nivå är socialt extrovert, empatisk och intresserad av andras känslor, samvetsgrann och självdisciplinerad, strävar efter socialt godkända mål, har ett stabilt känsloliv och är öppen för nya idéer.

Låter det utopiskt att sålla fram ledare med så hårt meritokratiska metoder? Det är emellertid just det som regeringspartiet PAP i Singapore gör, med det tillägget att de väljer sina myndighetschefer bland ledare som redan genom sina framgångar inom andra samhällsområden visat sina ledaregenskaper.

Det är nödvändigt att öppna åsiktskorridoren för diskussioner kring intelligens, kompetens och ledarskap, inte minst därför att Sverige efter millennieskiftet beviljat bortåt två miljoner migranter uppehållstillstånd. De flesta kommer från länder med låg IQ. Detta lyfter nya problem inte bara rörande politiska ledare utan också långt ner i befolkningen. Här på bloggen berättade psykiatern och läkaren Ann Gardner för fem år sedan om fyra invandrarkvinnor som utbildats till sjuksköterskor i Sverige och som hon behandlade för depression. För en av dem visade en ADHD-utredning ett IQ på omkring 70:

De hade inte klarat det första arbete de fick efter examen, trots handledning från första arbetsdagen som skulle fortsätta minst en månad. De skulle slippa självständiga arbetsuppgifter under tiden. Två av dem insjuknade redan efter 2 veckor som ovannämnda patient, en efter 4 månader och en efter 1 år, i vad som visade sig bli en icke behandlingsbar svår depression. /…/ Kanske hade deras förmågor till att börja med inte räckt för sjuksköterskeyrkets krav. För deras del blev resultatet personliga tragedier, såväl som studieskulder för ett yrke de inte klarade av.

När det i Sverige har visat sig svårt att rekrytera polisrekryter har kraven sänkts, på mindre än ett decennium inte mindre än fyra gånger:

2014 sänktes de fysiska antagningskraven. Två år senare sänkte man även IQ-kraven. Polisutbildningens begåvningstest har en niogradig skala och en normalbegåvad sökande får en fyra, femma eller sexa på testet. Förut krävdes minst en fyra för att komma in på polisutbildningen. Och nu har kravet alltså sänkts till en trea. I januari 2022 plockades kravet på godkänt gymnasiebetyg i historia bort, och i maj samma år sänktes IQ-kraven igen.

Det finns ett rätt stort antal studier som har det gemensamt att de varnar för en sjunkande intelligens. Den så kallade Flynneffekten, namngiven efter intelligensforskaren James R. Flynn, som visade att intelligensen steg under 1900-talet, har stannat av. Sedan mitten av 1990-talet rapporterar forskarna en sjunkande intelligens i Skandinavien, Australien, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Jag tror mig veta varför den sjunker. Det är en fråga jag ska återkomma till.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version