Söndagskrönika: Vem vill byta, och bli en äcklig brunråtta?


Denna söndagskrönika handlar om politiska motsättningar. Varför är vi svenskar och andra västerländskt moderna människor så oförsonliga och hatiska mot våra politiska fiender? Identitet är därvid ett centralt begrepp, i synnerhet i sina sammansättningar, till exempel ”identitetspolitik” och ”etnisk identitet”.

Språkligt kommer begreppet från latinets idem som betyder samma. Idem et idem betyder ”om och om igen”. Idem är på så sätt en markering att något är varaktigt över tid. Detta något/någon ser likadant ut i dag som i går och därför förmodligen också i morgon. Idem kan också översättas till ”densamma som” och användas om en person som kopierar en annans persons utseende eller tankar – i modernt språkbruk ”identifierar sig med”.

Stater vill veta medborgarnas identitet, vilka de är. Redan romarna förde anteckningar om befolkningen. ett s k census som innefattade folkräkning, mantalsskrivning, skattskrivning och militär rullföring. De som bodde i det romerska rikets provinser var lägre rankade. Slavar räknades inte men en frigiven slav kunde efter ett antal år i frihet erhålla romerskt medborgarskap utan inskränkningar. Barnen till frigivna slavar fick alltid fullvärdigt medborgarskap. Censorerna prövade medborgarnas vandel. De som misskötte sig kunde förlora rösträtten eller flyttas ned till en mindre ansedd ställning. Förtjänta personer kunde av censorerna göras till riddare, det vill säga medlemmar av samhällsklassen Equites, det fornromerska rytteriet som bestod av rika medborgare.

Det svenska ståndssamhället identifierade fyra grupper som politiskt relevanta: adel, präster, borgare och bönder. Den största gruppen fanns inte med: De egendomslösa, den tjänande klassen, alla pigor och drängar. Ståndscirkulationen var i det närmaste obefintlig men också här kunde särskilt förtjänta medborgare belönas – främst genom att adlas.

Registreringen var kyrkans uppgift. I Sverige kom det första påbudet om kyrklig personregistrering 1608, en uppgift som sköttes av kyrkan fram till år 1991. Vilka föddes, vilka dog, vilka döptes, vem gifte sig med vem? Vilka födde oäkta barn? Vilka var självspillingar och skulle inte begravas på kyrkogården? Den som tog sitt eget liv betraktades som mördare ända fram till tidigt 1900-tal.

Det påstås ibland att Sverige har världens äldsta folkbokföring, men det är inte korrekt. De äldsta bevarade kyrkoböckerna är italienska och från början av 1300-talet. Där registrerades även bannlysning – straffet för villolära, ogudaktigt leverne eller ohörsamhet mot kyrkan. Varken romarna eller det svenska ståndssamhällets politiska elit skulle ha förstått den svenska värdegrunden och den patologiska fixeringen vid alla människors lika värde.

Inte heller den kinesiska makteliten gör det utan har infört ett statligt belönings- och bestraffningssystem där varje medborgare tilldelas ett digitalt konto. Sköter de sig, konsumerar rätt och umgås med rätt människor får de pluspoäng. De som inte betalar sina räkningar i tid, går mot rött ljus, umgås med fel personer eller är kritiska mot regimen får minuspoäng. Höga pluspoäng betyder en mängd förmåner, rabatter och resemöjligheter. Systemet kopplas till miljontals gatukameror med ansiktsigenkänning. Kineserna lär inte ha så mycket emot det, vilket är det som skrämmer mig mest.

Varför vill stater veta vilka medborgarna är?

Det finns flera svar på den frågan. Ett är att stater för de ständiga krigen behöver rekrytera soldater. Staten behöver lojala medborgare. Utan att protestera ska de finna sig i statens maktutövning. Det betyder att de måste formateras så att de utan knot till och med accepterar krigstjänst, med risk att dödas i en konflikt som de inte personligen har någon del i. I dag är det en huvudfråga i Ryssland. Hur många män i vapenför ålder är beredda att bli kanonmat i Ukraina? Känner inte staten sina invånare kan det sluta illa för makteliten, som det gjorde i den franska revolutionen och som det förhoppningsvis nu gör i Iran.

Håller vi oss till den svenska välfärdsstaten är huvuduppgiften att med hjälp av skattesystemet skapa ett rättvist samhälle genom att ta från de starka och ge till de svaga. Det är en omöjlig uppgift om man inte vet vilka de starka och svaga är. Vilka är det staten ska försörja med skattemedel och vilka ska staten till en ännu högre kostnad sätta i fängelse, för att ta två ytterligheter. Vilka ska få tolkhjälp och vilka ska utvisas?

Den svenska välfärdsstaten har satt upp ett utopiskt mål: Ett samhälle där alla människor är lika mycket värda. Till exempel behöver man inte ens kunna tala svenska för att bli svensk medborgare. Alla medborgare får också rösta, även de som sitter i fängelse för statsfientliga handlingar och de senila, vilket inte kan förstås som annat än att det är viktigare att inte göra skillnad på medborgarna än att landet får en kompetent regering.

Med covid började staten ställa krav på medborgarna. Därmed bröts den viktiga principen att inte göra skillnad på folk. Kanske kommer den växande segregationen att tvinga fram differentieringar. I Danmark har staten börjat göra skillnad på västliga och icke-västliga invandrare, för att bekämpa ghettoiseringen.

Vissa identifieringar är förbjudna i Sverige. Religions- och folktillhörighet må vara självklart för människor i gemen men för den svenska stat finns de inte, i synnerhet inte ras. Något som är totalförbjudet, men som Nazityskland urskilde, är ”den judiska rasen”. Det är bakgrunden till att etnisk kartläggning är kriminaliserat i Sverige. När Malmöpolisen för bortåt ett decennium sedan kartlade romska familjer och brottslighet slog Dagens Nyheter larm och det ledde inte bara till att registren raderades utan också till skadestånd. Romer som inte ens visste att de stod med i detta register kunde efter Justitiekanslerns beslut kvittera ut 5 000 kr.

Statens olika identifikationer går inte nödvändigtvis i takt med varandra. Biologiskt/medicinskt är det inte tillåtet att byta kön före 18 års ålder. Juridiskt går det emellertid snart att byta kön redan vid 16 års ålder. Ingenting förändras utom att staten då tillåter män att identifiera sig som kvinnor och tvärtom. Som en av mina mailvänner kommenterar under rubriken ”Sverige är fantastiskt”:

Regeringen vill sänka åldern för att själv få ändra kön från 18 till 16 år. Så vid 16 år förväntas man vara mogen nog att själv ta beslutet om vilket kön man vill vara. Fyra år senare, två år efter man har blivit myndig, betraktas man som mogen nog att köpa en flaska vin på systemet… Fantastiskt!

I könsdifferentierade sammanhang kan det juridiska könet ställa till problem. Biologiska män/juridiska kvinnor, får de duscha tillsammans med kvinnorna? Och hur ska man inom idrotten hantera att biologiska män som juridiskt är kvinnor framgångsrikt tävlar med och mot det svagare (?) könet?

Nu följer det som är kärnan i mitt resonemang kring identitetsfrågan.

Vi har tre olika sätt att förvärva våra identiteter på. De första och mest grundläggande är de identiteter som vi föds in i. Vi väljer dem alltså inte och även om det ibland går så är de svåra att byta ut: familj/släkt, kön och etnisk tillhörighet. Till dessa kan vi lägga medfödda biologiska avvikelser, som också kan vara ohjälpligt identitetsgrundande. En mycket kort person som kallas för dvärgen, en förståndshandikappad som kallas för idioten.

Det andra slaget av identiteter är de som samhället tillskriver oss. De överensstämmer ofta, men inte alltid med dem som vi föds in i. En man kan till exempel vara svensk medborgare, men känner sig inte som svensk, eftersom han etniskt är kurd. Det betyder att identiteterna kan krocka. Var har svensken/kurden sin solidaritet?

Det tredje slaget identiteter är de förvärvade. Ta Zlatan som exempel. Nationellt är han svensk, lokalt är han från Malmö, etniskt och kulturellt är han bosnier efter sin pappa och kroat efter sin mamma. Han har ett mångetniskt ursprung men framför allt är han fotbollsspelare. I mer än två decennier har han spelat klubbfotboll i Sverige, Spanien, Italien, Frankrike, England och USA, vilket givetvis format honom. Zlatan har med andra ord en mycket komplex identitet, samtidigt som han i offentligheten i stort sett bara har en: fotbollsspelare. Det är det liv och det yrke som mer än något annat talar om vem han är, både för honom själv och oss andra.

Förflyttar vi oss tillbaka till tiden före industrialismen och en svensk dräng, torpare eller småbonde så är identitetsproblematiken en icke-fråga. Han är bunden till sin religion, sin familj, sitt jordbruk, sin ställning i byn etc. Hans identitet är såväl given som kollektivt bestämd och ingenting han eller någon annan funderar över. Vad skulle det tjäna till? Han är den han är.

Tänk er nu ett tidsspann mellan drängen, där identiteten för gemene man går från att vara en icke-fråga till att i vår tid utgöra en så avgörande fråga att den till och med kan gälla för det egna könet. För därefter identitetsvalen samman med en socialpsykologisk grundtes, nämligen att all identitetsbildning är kontrastiv. Eller i vardagsspråk: När man väljer en identitet, så gör man det mera genom att peka ut vem man inte vill vara, än att definiera vem man är.

Min hypotes är att det är vår tids problematiserade identitetsval som utgör grunden för den klyfta som löper genom samhället inte bara i offentligheten utan också i privatlivet. Syskon, liksom föräldrar och barn blir osams, eller så vill de inte ha med varandra att göra. Band klipps och det hjälps inte att det är väldigt smärtsamt för alla inblandade. Många bland oss lyssnar inte längre till varandras argument. Var och en drar sig tillbaka till den egna identitetsbubblan. Där stoppar vi fingrarna i öronen, vilket inte hindrar vissa från att göra utfall mot de politiska identiteter som lett fram till deras egna ställningstaganden. ”De andra” ses inte som individer utan degraderas till ”kommunister, woke och PK-dårar” (från höger till vänster). Och från vänster till höger som ”fascister, nazister och äckliga brunråttor”.

Ett exempel: När Sverigedemokraterna släppte en vitbok gav de sina politiska motståndare ny ammunition. Vänsterliberala Dagens Nyheter excellerar i att hata och förakta dem. Inget tillfälle får gå förlorat. Så här skrev t.ex. Annika Ström Melin, vilket inte kan tolkas på annat sätt än som ett djupt förakt också för de 20 procent av de svenska väljarna som tydligen är fullblodsnazister:

Sverigedemokraterna bildades av en samling stenhårda nazister och rasister som tyckte att de behövde ett parti för att förverkliga sina långtgående politiska planer. /…/ I stora delar av Europa har alla med indirekta eller direkta förbindelser till nazism, fascism och kommunism av begripliga skäl hittills hållits på armlängds avstånd av övriga. Det handlar också om framtiden. Rötter som inte klipps av kan plötsligt växa sig starka igen.

Annika Ström Melin är helt oförmögen att koppla Sverigedemokraternas framgång som en reaktion på det vänsterstyrda samhällets förfall. Hon kan bara se ett kollektiv som hon hatar, föraktar och är rädd för. Att hon förutsättningslöst skulle lyssna till ”nazisternas” argument, det vore att utsätta den egna identiteten för alltför stora påfrestningar. Det skulle inte betyda att hon bytte identitet till det andra lägret utan till något mycket värre, att hon inte längre skulle veta vem hon är. Sådant utsätter sig ingen människa frivilligt för. Hellre skiljer man sig, eller förbjuder morföräldrarna att träffa sina barnbarn. Att hata sina politiska motståndare stärker den egna identiteten. Och när argumenteringen är svag så höjer man rösten.

Identitetspolitiken lyfter till en kollektiv nivå upp det som är ett knippe livsavgörande individuella val av vem man själv och vilka de andra är. Det är politik baserad på gruppidentitet. Det är aggressiva och känslomässiga utfall, istället för förnuftsbaserade och välinformerade ställningstaganden mellan olika alternativ. På individuell nivå leder det långtgående kravet att välja identitet till förvirring och till att banden klipps mellan människor som hör ihop och behöver varandra. På kollektiv nivå så lägger det inte bara grunden för krig och inbördeskrig utan det är också tonarten för det västerländska samhällets svanesång.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.