Söndagskrönika: Den nödvändiga systembyggarkompetensen

I en tidigare söndagskrönika prövade jag tanken att huvudorsaken till att våra politiker – såväl till höger som till vänster – gör ett dåligt jobb inte är att det är fel personer som får jobbet utan att vårt svenska välfärdsbygge har blivit så komplicerat och svårhanterligt att de helt enkelt inte kan bättre. Eller lite mer tillspetsat: Det är normalt för politiker och tjänstemän att inte klara av jobbet.

Energikrisen är givetvis paradexemplet. Ytterst är detta ingen politisk utan teknisk fråga som en tidigare generation av politiker, myndigheter och ingenjörer löste på ett förträffligt sätt. Vattenkraft i norr och kärnkraft i söder gav Sverige pålitlig energi till lågt pris.

I följetongen med ideologiskt baserade och inkompetenta energibeslut bör särskilt tankeförbudet om kärnkraft uppmärksammas. Det infördes 1987 av Socialdemokraterna, efter Tjernobyl: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.” År 2006 skrotades själva förbudet men det vänsterpolitiska motståndet fortsatte att vara kompakt. År 2018 påstod Lise Nordin som energipolitisk talesperson för Miljöpartiet att det aldrig funnits något förbud och ”att tro på ny kärnkraft är en intellektuell härdsmälta. Det är dags att lägga kärnkraftsmyterna bakom sig och inse att framtiden är förnybar”.

Många i denna energikrisens dagar minns nog också när Annika Strandhäll i början av året i SVTs Aktuellt fick frågan hur många kärnkraftverk som lagts ner. Vår klimatminister svarade: ”Åh herregud, det här borde jag ha koll på. Har vi stängt ner två, och har tre i drift? Nej, jag är osäker faktiskt.” (Rätta svaret är sex nedstängda, sex i drift).

Bristande kompetens är också den enda rimliga förklaringen till att systemfel inte rättas till utan fortsätter år efter år. Det finns hur många som helst. Alldeles innan jag började skriva den här krönikan så var första nyhet på SVTs Rapport att läkare som skriver ut stora mängder av narkotikaklassade läkemedel inte stoppas. Reportern besöker en läkare som första gången blev anmäld för tjugo år sedan. Svenska apotek gör 200 anmälningar varje år till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Just ingenting händer.

I ett samtal på Hotspot med Marco Strömberg jämför den grävande journalisten och socialdemokraten Johan Westerholm våra stora politiska projekt som pensionssystemet, skattesystemet, socialförsäkringen etc. med bilmotorer. Han talar om att trimma dem, vilket betyder att fel måste korrigeras utan att andra fel uppstår. Systemen måste också hållas uppdaterade. För att klara av detta jobb så räcker det inte med systemförståelse utan på myndigheterna måste finnas vad Johan Westerholm kallar för systembyggarkompetens. I annat fall vet de ansvariga politikerna och myndighetscheferna inte vilka konsekvenserna blir när de gör olika ingrepp. Ett exempel är den så kallade Transporstyrelseskandalen som inleddes redan år 2011 då Riksrevisionen uppmanade svenska myndigheter att köpa mer av sin IT externt. Kostnaderna skulle kunna minskas med ”outsourcing”.

År 2015 tillträdde meteorologen Anna Ågren som generaldirektör för Transportstyrelsen. Hon hade regeringens uppdrag att outsourca hanteringen av fordons- och körkortsregistret. Där fanns alla körkortsinnehavares personuppgifter samt information om alla fordon i Sverige, alltså även polisens och militärens. IBM fick jobbet och utförde det i Östeuropa, bland annat i Tjeckien och Serbien där IT-tekniker alltså fick tillgång till sekretesskyddad information. I Konstitutionsutskottet sa hon ”Jag förstod inte allvaret”. Hon sa också att ingen av de personer som hon informerade på näringsdepartementet reagerade särskilt när hon berättade om de avsteg från lagar som hon hade gjort.

Maria Ågren fick sparken därför att hennes hantering lett till skada för rikets säkerhet. Hon dömdes också att betala 70 000 kr i dagsböter (2019 fick hon upprättelse i Arbetsdomstolen). Det blev fler än Maria Ågren som fick se sig om efter ett nytt jobb, eftersom de inte förstått allvaret och därför inte vidtagit några åtgärder. Skandalen hamnade på regeringsnivå och två ministrar tvingades avgå: inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson. Försvarsministern Peter Hultqvist klarade sig kvar, med nöd och näppe. En som också klarade sig undan var Ann Linde. Snart var Anders Ygeman tillbaka som minister och även Anna Johansson har det gått bra för. Ann Linde blev utrikesminister. Transportstyrelseskandalen visade att sossetopparna framför allt var bra på att skydda sig själva.

Med Johan Westerholms synsätt var bristande systembyggarkompetens förklaringen till att varken politiker eller tjänstemän förstod vilka misstag de gjorde förrän skadan redan var skedd. Sarkastiskt säger han att det kan bli så när den offentliga debatten drivs av idealism, twitter och oneliners.

Johan Westerholm menar, och jag håller med honom, att den nödvändiga systembyggarkompetensen skapades i det svenska utredningsväsendet, som i år fyller hundra år. Under den tid det fungerade som det var tänkt fattade regeringen beslut efter utredningar från parlamentariskt tillsatta expertgrupper som vanligen fick tre år på sig. Deras förslag redovisades i ”Statens Offentliga Utredningar” (SOU). Det systemet skolade fram de politiker och tjänstemän som byggde det svenska välfärdssamhället.

Treåriga utredningstider passade dåligt samman med regeringars fyra år vid makten. Göran Persson började därför med ettårsutredningar och gick ifrån den parlamentariska representationen En utredare fick uppgiften att ”titta på det här och kom igen om tolv månader med ett förslag, tack!” Ofta hade dessa utredare också ett annat jobb att sköta samtidigt, så de gjorde utredningen lite vid sidan om. Under regeringen Reinfeldt sattes en ännu lägre standard, sexmånaders- och tremånaders utredningar. Politiseringen fortsatte under regeringen Löfven. I en interpellation 2017 skrev moderaten Johan Hultberg:

När regeringen nu utser särskilda utredare tycks det vara meriterande att bära Socialdemokraternas eller Miljöpartiets partinål. Den miljöpartistiska riksdagsledamoten Agneta Börjesson fick i uppdrag att utreda hyresgästernas ställning. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Anna-Lena Sörenson utreder apoteksmarknaden. Miljöpartiets tidigare partisekreterare Anders Wallner har efter många års politiskt arbete för införandet av friår nu fått i uppdrag att just utreda om ett sådant bör införas, och Maria Ferm, Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson och gruppledare i riksdagen, utreder frågan om lagliga vägar in i Europa. Nyligen meddelade regeringen också att även Åsa Romson, tidigare vice statsminister och miljöminister i Stefan Löfvens regering, och alltjämt riksdagsledamot för Miljöpartiet, ska utreda hur Sveriges miljöövervakning fungerar och ska se ut i framtiden.

Den oxenstiernska modellen för svensk statsförvaltning tillhör nu historien. Det finns fyra slag av tjänstemän som leder våra myndigheter och handlägger de löpande uppgifterna. Först idealet: Den kompetente tjänstemannen som har fått sitt jobb genom att erövra det i konkurrens med andra lämpliga konkurrenter och fattar beslut enligt lagar och regelbok.

Det bästa och antagligen mest kända exemplet är den systembyggarkompetenta och modiga Inga-Britt Ahlenius. Hon har bland annat varit generaldirektör för Riksrevisionsverket, arbetat på finansdepartementet och haft internationella uppdrag i FN och i Europa. När socialdemokraten Khashayar Farmanbar utsågs till ny energiminister höll hon inte tyst utan sa som det var, att han inte hade en susning om Sveriges situation på energiområdet och uttryckte sig som en charlatan. I början av året skrev hon i Svenska Dagbladet om systembyggarkompetens, även om hon inte använde just det begreppet:

Varför diskuteras och skrivs det inte om demokratins arkitektur? Varför är intresset så litet för hur staten är reglerad och uppbyggd? Näringslivet har sina rosa sidor och varje dag är det nyheter och diskussioner om vad som rör sig inom näringslivet. Varför bryr sig ingen om staten? Gangstermaffian infiltrerar kommunal förvaltning, skurkar och banditer rånar välfärdsstaten. Regeringen har en tillbakalutad hållning, den akademiska världen är fullt upptagen med att förfina vänsterns identitetspolitiska idéer med vithetsnorm och andra centrala frågor för landets utveckling, medierna koncentrerar sig på det politiska spelet.

Nummer två är de avdankade politikerna, dvs de politiker som inte längre av skilda skäl platsar inom politiken, alternativt vill ha ett annat toppjobb som belöning för lång och trogen tjänst. Carin Jämtin som ledare för Sida är här ett utmärkt exempel, denna myndighet som genom enprocentsmålet får orimligt mycket pengar från den rika svenska statens allt fattigare medborgare, för att fördela mellan fattiga staters rika medborgare. Timbro skriver i sin utredning Enpartistaten:

I april 2017 avgick Carin Jämtin från posten som Socialdemokraternas partisekreterare och riksdagsledamot. I maj samma år utsågs hon till ny generaldirektör för biståndsmyndigheten Sida. Detta trots att hon inte hade sökt tjänsten och saknade de kvalifikationer som regeringen ställt upp som krav för tillsättningen. Regeringen menade sig vidare ha fått in 28 ansökningar till sista ansökningsdatum i oktober 2016, men utnämnde ingen ny generaldirektör när det tidigare förordnandet gick ut vid årsskiftet, utan väntade tills Jämtin avgick.

Nummer tre är de politiskt korrekta som är överrepresenterade till vänster men också finns till höger. Patrik Engellau ger några träffande exemplifieringar på bloggen Det goda samhället och skriver:

Sölvesborg uppvisar ett fint exempel på att de att partierna numera är lekbollar för den politiska korrekthetens diktat. Sverigedemokraterna fick nästan fyrtio procent av rösterna i kommunalvalet men blev ändå dumpade av sina gamla samarbetspartners, framför allt moderaterna med 15 procent. En ledande moderat motiverar enligt DN sitt beslut med att det handlar om ”mänskliga rättigheter, alla människors lika värde och att få älska vem man vill”. För dessa moderater är statsfloskeln om alla människors lika värde viktigare än folkets mening enligt valurnorna. /…/ Detta är en ständigt pågående politisk propaganda som inte har sin grund i något av de etablerade politiska partiernas ideologier. Det handlar varken om konservatism, liberalism eller socialism eller om någon variant av dessa. Det handlar bara om politisk korrekthet vilket är den lära som värnar om statens intressen.

Den fjärde och sista sortens tjänstemän är de som med en näst intill religiös iver driver sina övertygelser: tjänstemannaaktivisterna.

Det finns sex grundläggande principer i det som kallas för den statliga värdegrunden: Demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt samt effektivitet och service. Aktivisterna bryter särskilt mot tre av dem:

Demokrati: Som statsanställd arbetar du på medborgarnas uppdrag och ser till att de beslut som riksdagen och regeringen fattar blir verklighet. Du ska uppträda på ett sätt som bidrar till att bygga och bevara förtroendet för myndigheterna och staten.

Legalitet: Du känner till och följer de lagar och regler som gäller. Legalitetsprincipen betyder att den verksamhet som myndigheterna bedriver är rättssäker.

Objektivitet: Alla måste kunna lita på att du som är statsanställd agerar sakligt och opartiskt. Du måste därför vara uppmärksam på de intressekonflikter som kan uppstå. Det innebär bland annat att du anmäler bisysslor och jäv till arbetsgivaren och att du självklart inte agerar korrupt.

Hösten 2018 åtalades industrimannen och jägaren Karl Hedin, misstänkt för att ha skjutit en varg. Beviset var ett avlyssnat telefonsamtal. Han häktades och satt frihetsberövad under 31 dagar. Så här berättade han om häktestiden:

Det jag utsattes för kan bäst beskrivas som tortyr. Fyra kala väggar och en plastöverdragen madrass, lakan och filt men ingen kudde. Det är allt som finns. En taklampa som tänds och släcks av vakterna utanför cellen. En gång i timmen öppnas en slamrande lucka i dörren. /…/ Jag fick diffusa svar om hur det blev med den advokat jag begärt vid inte mindre än tre tillfällen. En gång blev jag inskickad i rastgården med bara några plusgrader ute. 15 minuter utomhus klädd i endast t-shirt och dessutom blev jag ett antal gånger kvarglömd på rastgården i som mest en halvtimme. I fem dygn höll de på så i ett försök att knäcka mig. Det var ingen tillfällighet och inget slarv, det blev uppenbart att det är så man arbetar.

Förundersökningen kring Karl Hedins påstådda jaktbrott pågick i två år innan han friades av en enig tingsrätt. I domen skrev tingsrätten: ”En tilltalads åsikter eller politiska ställningstaganden kan som regel inte medföra att han eller hon gjort sig skyldig till brott. (…) Domstolen kommer inte i detta mål, eller i något annat mål, lägga den tilltalades politiska åsikter till grund för bedömningen av ett åtal.”

I en enkätundersökning 2019 vid Örebro universitet ställdes ett antal miljöfrågor till 700 kommunala tjänstemän. Det visade sig att mer än var tionde var miljöaktivist.

Också mångfalds- och genusaktivister söker sig till myndighetsvärlden. Nykterhetsrörelsen trivs på socialdepartementet och hos polisen och på Justitiedepartementet hittar man motståndare till privat vapenägande. Det avskaffade tjänstemannaansvaret ger aktivister stora möjligheter till missbruk. Stat, kommuner och landsting blir med sina myndigheter plattformar för ideologiskt beslutsfattande.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.