Söndagskrönika: Dogmer är aldrig vetenskap

Så här skriver Lundaprofessorn Dick Harrison i Svenska Dagbladet den 6 november i år, i en recension av Ola Larsmos bok ”Lektion 11: en bok om rasbiologi” (Kaunitz-Olsson 2022):

Låt oss konstatera det direkt: rasbiologin, med dess förutfattade grundmening att det är skillnad på olika mänskliga raser, är nonsens, vetenskapligt sett på samma nivå som astrologi. Forskningen har övertygande bevisat att Homo sapiens utgör en synnerligen homogen art och att de variationer som finns i hudfärg inte på något vis återspeglar skillnader i våra tankemönster och beteenden. Det finns bara en människoras. Punkt slut.
Detta kan jag skriva i dag utan att riskera mothugg från andra än tokstollar på yttersta högerkanten.

”Jaha du”, tänker jag, ”det innebär bland annat att BLM är tokstollar på högerkanten”.

Det kanske de är, frågan tål att prövas, men det är inte längs den linjen Dick Harrisson tänker och skriver. Sedan kan man ju undra varför jag ska bry mig om vad Dick Harrison skriver. Han är historiker och ingen vetenskaplig auktoritet när han uttalar sig om raser.

Ställ en typisk inuit bredvid en typisk ugandier. För båda gäller att de sedan ett oräkneligt antal generationer tillbaka vuxit upp och levt i en arktisk respektive tropisk miljö. Pröva trovärdigheten i det här uttalandet: ”Vetenskapen påstår att det inte är någon skillnad på dessa båda människor därför att alla människor är av samma ras”. Är det vad dina sinnen talar om för dig? Eller kan det möjligen vara så att vetenskapen (ännu) inte klarat att förklara de skillnader som finns?

Det är helt orimligt att tro att två helt olika ekologiska miljöer, som alltså kräver helt skilda typer av anpassning, skulle resultera i att människorna där har samma tankemönster och beteenden. Det är just det som Dick Harrison påstår. Emellertid, att det inte är möjligt att genetiskt belägga skillnaderna betyder inte att vetenskapen därmed har gett en förklaring. Tvärtom, det betyder att vetenskapen har misslyckats med att förklara skillnaden. Är det något som Dick Harrison borde veta, trots att han ”bara” är historiker, så är det att vetenskap inte gör anspråk på att ha levererat slutgiltiga svar.

På individuell nivå går det inte att säga: ”Så där tänker du därför att du är vit/svart/gul”. Däremot finns det på kollektiv nivå avgörande skillnader, som vi också ser i konsekvenserna:

Varför ligger en av de högteknologiska frontlinjerna i Taiwan och inte i Peru? Är det en slump?
Är det en slump att infrastrukturen var av högre kvalitet och kriminaliteten lägre i Sydafrika under apartheid, än vad som är fallet i dag?
Är det en slump att den industriella revolutionen började i England? Kunde den kanske lika gärna ha startat i Uganda?
Är det en slump att det inte var Sverige utan Singapore som knep alla tre förstaplaceringarna i PISA-undersökningen 2015?
Är det en slump att det är judar och inte kurder som är överrepresenterade på Wall Street?
Är det en slump att östasiater och judar lyckas bäst bland immigranterna i västvärlden och att grovt sett araber och afrikaner lyckas sämst?

Visst, det här är politiskt tabuerade frågor men vetenskap som inte ger sig i kast med viktiga frågor därför att de är politiskt olämpliga gör både forskningen och mänskligheten en otjänst. Andra iakttagbara skillnader är inte lika politiskt infekterade, trots att också de ger kraftiga signaler om att vi inte är utbytbara med varandra:

Är det en slump att kenyaner oftare än andra vinner marathon?
Är det en slump att de tio bästa hundrameterslöparna genom tiderna är svarta (fyra av dem kommer från Jamaica)?
Ishockey är världens vitaste sport. Beror det på rasism eller beror det på att det är en extremt tankesnabb sport där vita människor lyckas bäst, av samma biologiska skäl som gör att svarta lyckas bäst inom många andra idrotter?

När jag skriver detta är det givetvis inget försvar för rasbiologi eller eugenik. Jag har ingen dold agenda och heller inget behov av att rangordna olika ”raser”. Det är en protest mot att forskning missbrukas i avsikt stärka en ideologisk positionering. Det är också ett försvar för det som våra sinnen och erfarenheter med stor tydlighet talar om för oss. Att förneka att det finns raser är inte fullt ut lika absurt som att förneka att det finns biologiska kön, men bra nära.

Ras är såväl biologiskt som kulturellt och socialt en hårt klassificerande variabel i människors liv runtom på jordklotet. Observera att när jag skriver det så vill jag inte att det ska vara så. Vad jag vill respektive inte vill är för övrigt helt irrelevant. Det som gäller är det som är, inte hur det borde vara. Vetenskap handlar om beskriva, analysera och förklara verkligheten, som vi känner den genom våra sinnen.

Därmed har jag absolut inte tagit avstånd från den normativa etiken, men gränsen bör vara knivskarp. Det finns moraliska frågor vi alla bör förhålla oss till. Var det till exempel rätt av USA att avsluta kriget mot Japan genom att fälla bomberna över Hiroshima och Nagasaki? Är det en mänsklighetens olycka att atombomber kan tillverkas? Dessa är viktiga frågor, men de är inte vetenskap. Däremot är kompetensen att tillverka en atombomb vetenskaplig.

Varför bryr jag mig om detta? Svaret är väldigt enkelt: När offentliga personer som både har kapacitet och kompetens för att tala sanning inte gör det, förgiftas det offentliga samtalet. Jag har också en personlig grund för min upprördhet. När jag läste antropologi i slutet av 1960-talet fick jag lära mig att kulturrelativismen var ett vetenskapligt verktyg: ”Ingen kultur är överlägsen någon annan därför att alla kulturella fenomen bör förstås och bedömas utgående från sina standarder, värden, villkor och sammanhang.” Det tog tid för mig att förstå att det inte var vetenskap utan ett moraliskt förhållningssätt, en dogm. Hade någon lärare sagt att ”Pröva kritisk om det här påståendet håller”, hade jag troligtvis upptäckt orimligheten men så går inlärningen inte till, utan man får lära sig att respektera vissa högt uppsatta lärofäder. Som doktorand får man ett ambivalent förhållningssätt – man ska vara skarpsinnig och analytisk men man ska också hålla sin egen disciplin högt och respektera dess grundsatser.

Jag är fortfarande förbannad på de lärare och läroböcker som lurade mig, inte minst därför att det var en dogm som jag själv förde vidare i undervisningen. Plocka ner kulturrelativism till verkligheten, så blir den för övrigt ofta omoralisk. Fotsnörning i Kina och kvinnlig könsstympning i Afrika är plågsamma seder som har förstört livet för många människor. I läroboken ”The Elements of Moral Philosophy ” (1986) skriver filosofen James Rachel:

Antag att ett samhälle förklarade sina grannar krig, i syfte att ta slavar. Eller anta att ett samhälle var våldsamt antisemitiskt och dess ledare bestämde sig för att förgöra judarna. Kulturrelativismen skulle hindra oss från att säga att någon av dessa handlingar var fel. Vi skulle inte ens kunna säga att ett samhälle som är tolerant mot judar är bättre än det antisemitiska samhället, därför att det skulle förutsätta någon sorts transkulturell jämförelsestandard (min övers.)

Kulturrelativismen öppnar dörren för intellektuellt ohederliga jämförelser. Hedersmord jämförs med svartsjukemord, efter receptet att alla män är likadana. Polygami inom islam jämförs med polyamorösa förbindelser bland etniska svenskar. Som Devid Rexvid skriver i Göteborgsposten:

Barnäktenskap likställs med tonårsgraviditeter. Könsstympning jämställs med intimkirurgi och skönhetsoperationer. Hijab och burkini jämförs med minikjol, bh, stringtrosor och våtdräkt. Halalbad liknas vid tjejfotboll eller könsuppdelade omklädningsrum. Mödomshinneoperationer och oskuldskontroll jämförs med Jehovas vittnen och blodtransfusion.

Dogmer är aldrig vetenskap. Påståendet att det inte finns några raser är inte vetenskap utan en dogm. Påståendet att alla kulturer är lika mycket värda är också en dogm, liksom påståendet att alla människor är lika mycket värda. Den här typen av påståenden blir absurda om man kontextualiserar dem.

Är Adolf Hitler lika mycket värd som Nelson Mandela?
Är den gamla nordiska sedvänjan att mörda oönskade barn moraliskt likställd med p-pillret?
Är att diagnosticera sjukdomar i kycklingars inälvor jämställt med blodanalyser?
Ligger astrologi och astronomi på samma förklaringsnivå?

Pröva med att översätta ”lika värda” till ”lika bra”. Jag känner rätt många som kämpar för att bli bäst på någonting, men inte någon som har som målsättning att bli ”lika bra” som alla andra. Och om jag behöver hjälp av någon expert, inte letar jag efter någon som är ”jämlikt bra” utan jag vill naturligtvis engagera den som är bäst, åtminstone om inte kostnaden sätter stopp.

Höjer vi sedan blicken och frågar efter mänsklighetens landvinningar, så blir det lika värdet en näst intill löjeväckande målsättning. Vad handlar världens sju underverk om? Knappast om att allt ska vara lika bra. Alla dessa konstnärer vars verk vi beundrar och som betingar ofantliga summor, är de resultatet av en strävan efter att bli ”lika bra”? Var det vad Anders Zorn ville bli? Rembrandt, Monet? Och Alfred Nobel, när han instiftade nobelpriset, inte tänkte han väl att det skulle gå till någon som var ”lika bra” eller ”lika mycket värd”.

Pröva tanken att människan slutade upp med denna ävlan och tävlan. Istället arbetar vi precis så mycket som behövs för att tillfredsställa våra grundläggande behov. Det är just det som djuren gör. Filosofen Francis Fukuyama skriver i ”Historiens slut och den sista människan” (1992) att om människan når fram till ett samhälle i vilket hon har lyckats avskaffa orättvisan, kommer hennes liv att likna hundens. En hund är nöjd med att få ligga i solen och sova hela dagen under förutsättning att den får mat och en daglig promenad. Den är inte missbelåten med sig själv, lika lite som den bekymrar sig över att andra hundar har det bättre eller att dess karriär som hund har stagnerat, eller att hundar förtrycks i en avlägsen del av världen. Detta är en tankelek – det är svårt att tänka sig att människan någonsin hamnar där. Det jag vill åskådliggöra är att ”människans lika värde” är skadlig också som norm.

Förnekandet av att det finns raser är en dogm och precis som när det gäller kulturrelativism och påståendet om människors lika värde så står invändningarna som spön i backen. Jag vill inte säga att de vetenskapligt sett är osanna – det är mycket svårt att visa att abstraktioner är osanna. Däremot vill jag bestämt hävda att dessa påståenden inte på något sätt är vetenskapligt bekräftade. Den som påstår det har en ideologisk bias, vilket är en dödssynd inom vetenskapen. Om de är osanna vet jag som sagt inte, men jag vet att det är både fult och omoraliskt att lura sina medmänniskor.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version