Söndagskrönika: Den mekanistiska materialismen

Den belgiske psykologen Mattias Desmet, som uppmärksammats på bloggen för begreppet mass formation, har skrivit en bok med titeln The psychology of totalitarianism (2022). Där döper han det narrativ som styr Västerlandet och en stor del av världen till Den mekanistiska materialismen. Det är ett tänkande som människan haft tillgång till så långt tillbaka som vi kan följa mänskligt intellekt, men det bryter igenom som ett eget narrativ i Europa först under 1700-talets upplysningstid, då syskonparet förnuft och vetenskap tar makten. Till en början bejakades den nya ideologin av en minoritet som trotsade en majoritet; sedan blev det majoritetens diskurs.

Inom detta narrativ erövrar människan världen – från den industriella revolutionens ångmaskin till rymdraketer, från radio till internet. Det är ett narrativ som kontinuerligt bevisar sin giltighet. Vi behöver inte längre vänta på att Gud ska visa sig och ingripa, att mirakel ska ske. Den mekanistiska materialismen bevisar sin relevans just genom att skänka mänskligheten en aldrig sinande ström av mirakel.

I dag är det ett narrativ som börjar med big bang, som sätter ett expanderande universum i rörelse och genererar en rad fenomen av växande komplexitet. Först bildas väte, sedan helium, därefter genom fusions- och explosionsprocesser andra grundämnen. Elementen klumpar ihop sig och bildar stjärnor och planeter. En av dem, jorden, innehåller vatten. Detta vatten möjliggör bildandet av aminosyror, ofta betraktade som den första livsformen. Härifrån, styrt av naturligt urval, bildas enkla livsformer som gradvis ersätts av mer komplexa former tills människan framträder, evolutionens provisoriska slutprodukt. Det är en mekanistisk process där inte människan, inte mänskligheten, inte ens livet och naturligtvis inte heller jordklotet spelar en huvudroll. När vi utforskar alltings ursprung hittar vi ingen Gud. Vi hittar inte heller oss själva. Vi hittar inte mening utan materia. Mattias Desmet formulerar den mekanistiska materialismens credo vackert men sorgligt:

Människan kanske inte inser det, men hennes mänsklighet betyder ingenting, den är ingenting viktigt. Människans hela tillvaro, hennes längtan, hennes lust, hennes romantiska klagan och hennes alla små obetydliga behov, hennes glädje och hennes sorg, hennes tvivel och hennes val, hennes ilska och oresonlighet, hennes njutningar och hennes lidande, hennes djupaste motvilja och hennes mest upphöjda estetiska glädjeämnen, kort sagt, hela hennes existentiella dramatik, reduceras skoningslöst till elementarpartiklar som interagerar enligt mekanikens lagar (min övers. s. 17).

Priset är högt: Den vetenskapliga diskursens skapelsemyt är ett narrativ som övertygande visar att livet är meningslöst. Det finns ingen Gud, det finns ingen mening. Det finns ingen själ. Kroppen är inte andens fängelse utan kropp och ande är en helhet som inte går att dela upp. Människan består av materia som när hon dör omvandlas till annan materia. Mänsklig subjektivitet är ingenting annat än en obetydlig biprodukt av mekanistiska processer. Narrativet är grymmare än en förnekelse. Den är ett konstaterande av: Ingenting.

Mattias Desmet skriver att all denna materiella rikedom och teknologi som befriar människan samtidigt tar kontroll över henne. Artificiellt ljus bryter dygnets växlingar mellan dag och natt, sol och måne, arbete och vila. Klockan frigör det mänskliga medvetandet från den cykliska naturens rytm. Kompassen bryter människors relation till stjärnhimlen. De motordrivna fordonen trollar bort världens ofantliga storlek och färdens fysiska krav. Radio, teve, film, internet och mobilen ger attraktiva alternativ till både vardagsverklighet och social gemenskap. Sociala medier som Facebook, Twitter och TikTok blir nya möjligheter att vara tillsammans. Emellertid, samtidigt som vi försäkras om att vara inneslutna i sociala gemenskaper så vet våra kroppar att vi inte är det. Den digitala interaktionen gör oss ständigt närvarande i varandras liv, till priset av fysisk frånvaro.

Det är en svårbegriplig cirkulär rörelse. När människan lär sig behärska och manipulera verkligheten mister hon kontakten med den. Den mekanistiska materialismen gör människan till ett socialt ensamt flockdjur som också förlorat den ekologiska miljö hon genetiskt är skapad för att leva i. Även om upplysningstraditionen är ett svar på människans optimistiska och energiska strävan att förstå och kontrollera världen, har den i flera avseenden lett till motsatsen, förlust av kontroll. Människor har blivit ensamma, avskurna från både naturen och gemenskap med andra människor. Det är den individen som filosofen Hannah Arendt benämnde det atomiserade subjektet och det är detta atomiserade subjekt som blir den totalitära statens elementära komponent.

Vi är sociala djur som behöver riktiga människor, hud mot hud, människor att hata, älska och känna lukten av, människor som tillhör oss på samma sätt som vi tillhör dem. Vi behöver fysiskt smeka, slå, pina och njutningsfullt tränga in i varandra, såväl fysiskt som psykiskt. Vi behöver skog och vatten, jord, djur och växtlighet. Vi är gjorda för en fysiskt krävande vardagstillvaro där man tar sig fram genom att gå, springa och klättra, där man sitter och ligger på marken, lyfter tunga saker, gräver med händer och enkla redskap i jorden efter ätliga rötter, löper med vapen efter byten som ska nedläggas. Vi är biologiskt designade för att vara tillsammans och att leva ett liv som både psykiskt och fysiskt tar oss i anspråk.

Nedanstående lilla berättelse hittade jag i ett kommentarsfält. Just genom att vara så vardaglig och konkret säger den något om vad den mekanistiska materialismens kostnad:

För 20 år sedan startade min NGO en filial i Nicaragua. På den tiden fanns det praktiskt taget ingen teknik på landsbygden. Ingen mobiltäckning, inget internet. På den tiden, efter att ha täckt grundläggande behov, behövde den genomsnittlige landsbygdsbefolkningen massor av stolar! Människor som bodde i hyddor med plåttak och ett hål i marken för en toalett uppskattade stolar, så deras grannar kom förbi på kvällarna och pratade. Under åren såg jag mobiler och satellit-tv växa fram och såg hur befolkningen förändrades dramatiskt. Nu kommer folk faktiskt att avstå från mat på bordet för att betala sina telefonräkningar och kommer inte att bygga en ny vägg till sitt hus för att kunna behålla sitt satellitabonnemang. Borta är kvällarna då 20 personer satt i en ring i plaststolar hela kvällen och bara pratade. De sitter nu fast inne och tittar på TV i små grupper eller ännu värre, tonåringar i ett hörn böjda över smartphones. Detta måste ha en långsiktig effekt på den sociala strukturen som jag som lekman inte helt förstår.

Det här synsättet har för mig en mycket stor förklaringskraft. Det förklarar den paradox det är att människor som får sina behov och sin njutningslängtan tillfredsställd på ett sätt som aldrig någonsin tidigare i historien, ändå är så olyckliga. Det förklarar woke-rörelsen, som ett desperat sökande efter ett alternativt och meningsskapande narrativ. Det förklarar varför islam är en växande religion, trots att den går på ren kollisionskurs med nästan allt som västvärlden bejakar: mänskliga rättigheter, demokrati, rättssamhället och kvinnors frigörelse. Hellre ett liv med en krävande Gud än att sälja sin själ till djävulen. Det förklarar varför så många människor är framgångsrika och samtidigt andligt tomma materialister. Det förklarar också alla de droger som krävs för att människor ska få tillgång till den extas som religionen tidigare erbjöd och för att de ska orka fortsätta att leva sina liv.

I denna brist på mening föds inte bara en oro utan också en fritt flytande aggressivitet. Friheten blir en börda och rädslan sipprar in i våra liv. Sociala fenomen som MeToo, BLM, klimatrörelserna och coronahysterin relaterar till verkliga problem, men det är inte dessa problem som föder rörelserna utan det är rädslan.

När människor identifierar en kris (verklig eller inbillad) men inte vet hur den ska lösas så finns det risk för massformation. Eftersom den bästa strategin inte kan bestämmas genom att förnuftiga medborgare diskuterar och kommer fram till en lösning på krisen så antar gruppen en väsentligen slumpmässig och irrationell väg – helst också en urskiljbar fiende. De kan ha rätt, de kan ha fel, men genom att bilda ett sammansvetsat och starkt handlingsinriktat kollektiv maximerar de sina chanser till evolutionär framgång.

Genom att tro på ett narrativ och ansluta sig till en kamp, må den vara aldrig så absurd, känner människor att de är på banan igen. De formateras och även mycket intelligenta människor, kapabla till ett kritiskt och självständigt tänkande, riskerar att bli mentalt helt uppslukade av olika narrativ – som antirasistiska aktivister, som militanta feminister, som värdegrundstroende normkritiker, som klimatreligiösa som vill rädda världen genom att limma fast sig i asfalten och kasta potatismos på Monetmålningar, som covidhysteriker med munskydd också när de är ensamma. Vreden riktas mot rasister, nazister, patriarkatet, dieselbilister, antivaxxare och alla dessa ignoranter och onda människor, de som inte verkar förstå allvaret.

Det uppstår en ny solidaritet, nya sociala band, en ny mening med livet. Det är viktigt att inse att entusiasmen och bejakandet av en ny rörelse inte har med förnuft och trovärdighet att göra utan det är svaret på ett psykologiskt kristillstånd. Aktivism och rörelser i tiden ger människor gemenskap och känslan av att nu fungerar livet, en känsla som bekräftas av kollektivet.

Det är i samma rädslomylla som de statliga byråkratierna – den djupa staten – växer. När vi inte själva klarar att få ordning och mening i våra liv så måste väl staten kunna rädda oss. Covidhysterin utlöser en statlig kontroll som vi tidigare aldrig sett under demokratiska regimer. Människor måste inte bara bära munskydd, sitta i karantän och i sina mobiler ladda ner QR-koder för att få tillträde till varuhus, museer och offentliga institutioner. Också folksamlingar förbjöds. Nu har restriktionerna släppt, men vi vet vad som väntar oss vid nästa kris. Lite i taget begränsas medborgarnas valfrihet.

Formateringsprocesser har gång på gång slutat i massdöd och massmord (häxprocesserna, Sovjetväldet, Naziväldet, Maos ”Det stora språnget”, Kampuchea,). Den totalitära staten kan till och med bli ett monster som äter sina egna barn. I Sovjetunionen skedde det med Moskvarättegångarna 1936 till 1938. Det hade också kunnat gå den vägen i Nazityskland. Hitler påstod sig ha fört undan tillräckligt med gas, så att tyskarna som folk kunde begå ett nationellt självmord, om Tyskland förlorade kriget.

Ju mer vi försöker att eliminera rädslan och osäkerheten genom statliga ingripanden och regler desto djupare förs vi in i det totalitära samhället. I vår egen tid är det inte Hitler eller Stalin som leder oss utan en grå och anonym byråkrati bejakar vår ängslan, våra rop på hjälp. De för vad de är övertygade om är en hård antitotalitär politik. De landar i det totalitära.

Det mänskliga tänkandet är i hög utsträckning cirkulärt. Om det pressas för hårt i en riktning, så går det i en kurva tillbaka och människor möter det som de försöker fly ifrån. Se till exempel antirasismen som drivs så hårt att den leder till rasism. Harvardprofessorn Niall Feguson, som är gift och har barn med somaliskfödda Ayan Hirsi Ali, berättar i en färsk intervju på Youtube att han i den brittiska tidningen The Guardian läst en artikel där det ansågs tveksamt om människor med blandat svartvitt ursprung skulle betraktas som vackra, eftersom att föredra dem framför svarta människor var en form av vit rasism (white supremacy). Och i New York Times kan man läsa artiklar med rubriker som ”ska jag låta mitt svarta barn leka med vita barn?”. Rättvisekrigare vid universiteten lanserar slogans som ”No whites on campus” och vill ha ett segregerat boende, där svarta inte behöver blanda sig med vita.

Mattias Desmet skriver att den vrede som de formaterade riktar mot dissidenterna är ett försvar. Dissidenterna är inte solidariska och framstår som asociala när de vägrar att ansluta sig. De hotar att bryta förtrollningen, vilket om det lyckas medför att människorna kastas tillbaka in i den rädsla och den meningslöshet som utlöste massformateringen. Det verkligt farliga är om dissidenterna tvingas till tystnad. Tystnaden ger aktivisterna carte blanche. För att inte massformateringshypnosen ska landa i död, mord och förintelse är därför dissidenternas motstånd av mycket stor betydelse. Det avgör hur djup den sociala formateringen kommer att bli. Dissidenternas ifrågasättanden är därför alltid meningsfulla. Har de förnuftet och verklighetsförankringen på sin sida så vinner de, även om det tar tid.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.